Sänkningen av Krasnoje Znamja

Peuranheimo-Pirhonen-Killinen: Laivat puuta miehet rautaa, WSOY Porvoo 1956

Den 10 november konstaterade flygspaningen att kanonbåten Krasnoje Znamja (= Den röda flaggan) anlöpt Lövskärs hamn. Detta var det största av de fartyg som gått ut från Kronstadt under år 1942, med ett deplacement på 1760 ton och bestyckat med fem 130 mm kanoner och en stor mängd luftvärnsvapen. I Lövskär deltog fartyget energiskt i avvärjningen av vårt spaningsflyg. Motortorpedbåtsflottiljen fick 17.11. order om att sänka Krasnoje Znamja i Lövskärs hamn. I kvällsskymningen tillställde chefen för spaningsbyrån inom marinens stab kaptenlöjtnant Torsti Helikari flottiljen i händelse av en dylik situation överenskomna detaljerade uppgifter om fiendefartygens stationering i hamnen.

I den norra horisontens mörka skugga lyckades Syöksy, Vinha och Vihuri kl. 21.35 smyga sig in i hamninloppet utan att fienden upptäckte dem. Månen var bakom ett molnskikt rakt i söder, varvid sikten in mot hamnviken var god. Den förbättrades ytterligare av en strålkastare som just då av en händelse lyste upp den södra horisonten i riktning från Laukasviken.

Krasnoje Znamja syntes dock inte till på vikens öststrand där den legat för ankar under flygspaningen. Då hamnviken också i övrigt konstaterades vara tom, smög sig motortorpedbåtarna därifrån tillbaka ut mot havet. Norrom hamnlinjen föreslog dock chefen för ledningsbåten Syöksy, militärmästare Ovaskainen, att man skulle skjuta en torped mot Lövskärs kaj. Det grämde honom nämligen väldigt mycket att han inte fått skjuta en enda torped på hela sommaren. Flottiljens kommendör gick med på detta och så vände Syöksy åter in mot hamnen. Torpeden sköts mot kajen, men kastarens avfyrningspatron tände inte, varvid torpeden började glida oavfyrad ner i havet. Matrosen som skötte avfyrningsanordningen observerade detta och grep snabbt bakifrån tag i ringen kring torpedens spets för att bromsa upp glidandet. Då också maskinmännen kom till hjälp fick man till slut torpeden dragen tillbaka i schaktet och fastsatt på sin plats..

Då det första skottet på det här sättet misslyckats beslöt flottiljens kommendör att lämna torpederingen av kajen därhän. Öns försvarare hade nämligen inte märkt försöket, åtminstone vidtog de inte några som helst motåtgärder. Man ville inte längre alarmera försvararna i hopp om att kanske på nytt lättare komma åt hamnen om mål skulle uppenbara sig där.

Redan då man kom till hamnen observerades två bevakningsmotorbåtar med tända lanternor i linje med Lövskär på norra sidan om Peninsaari. Då Syöksy förflyttade sig över linjen tillbaka mot norr sköt bevakningsbåten som låg mera västerut en röd och en grön ljusraket, varvid den andra båten kom från Peninsaari och lade sig intill den. Bevakningsbåtparet började kryssa på linjen och våra egna motortorpedbåtar låg på sin plats och lurpassade ett par sjömil längre norrut.

Då ingen annan aktivitet observerats, och då Vihuri som den första av våra motortorpedbåtar som hade en funktionsduglig radio inte hade fått några sjömeddelanden, återvände gruppen kl. 23.00 till Klamila skärgård.

Följande dag den 18 november konstaterade flygspaningen att kanonbåten Krasnoje Znamja på nytt låg i Lövskärs hamn och dessutom fem minsvepare av Fugas klass.

Flottiljens kommendör beslöt försöka på nytt och planerade att denna gång anfalla redan kl. 18.00. Tidpunkten hade valts så att då solen gått ner inleds färden från basen och genast då det blivit mörkt är man framme. På så sätt kanske ingen säkring skulle behövas, och fiendefartygen skulle inte hinna avlägsna sig från hamnen i skydd av mörkret.

Marinens stab godkände anfallsplanen, men uppgiften förstorades så att man samtidigt skulle lägga ut minor på linjen som ledde till Lövskärs hamn. För detta underställdes Motortorpedbåtsflottiljen en tysk snabbgående minbåt av KM-klass som var lastad med magnetminor. Det var meningen att detta fartyg skulle ansluta sig till flottiljen kl. 18.00 i Someri. På grund av detta försköts anfallsögonblicket ett par timmar från det planerade.

Flottiljens anfallsstyrka utgjordes av tre motortorpedbåtar, som avgick från basen kl. 16.30 till Someri. I öns kommandokorsu rådgjordes sedan med den tyska chefen, som meddelade att han ville utföra sin uppgift kl. 02.00 enligt order som han fått av sina förmän. Då skulle vakterna vara mest sömniga. Flottiljens kommendör höll dock fast vid sitt beslut att gå till anfall så tidigt som möjligt för att tidigare på kvällen ha möjlighet att överraska. Man fick också vara rädd för att fiendefartygen annars skulle hinna avlägsna sig från hamnen. KM-båtens chef vek sig för flottiljkommendörens plan först efter att man låtit honom förstå att han annars ensam skulle få utföra sin uppgift på morgonnatten då motortorpedbåtarna hade alarmerat fienden redan på kvällen.

Motortorpedbåtarna och KM-båten gav sig iväg från Someri kl. 19.30. Först körde man fem sjömil från Someri mot ost för att uppnå den fördelaktigaste riktningen att närma sig, varefter man svängde mot Lövskärs östligaste udde Suvisaaris spets med farten minskad till 12 knop. På fyra och en halv sjömils avstånd från Lövskär minskades hastigheten till åtta knop, för att inte skummet kring fören på båtarna skulle avslöja angriparen alltför tidigt. Man närmade sig i kilform. Som ledningsbåt var Syöksy i täten, snett till vänster fanns Vinha och Vihuri samt till höger KM-båten. På grund av det klara månskenet och då vädret vara halvmulet var sikten synnerligen god, ca 30 kilometer. Vinden var svag, 1-2 beaufort från sydost och så gott som inga vågor.

Redan på långt håll observerade man att hamnen var bevakad. En bevakningsmotorbåt stod på stället mellan Peninsaari och Lövskär ca en halv sjömil norrom hamnlinjen. Ett par bevakningsbåtar i sin tur fanns på norra sidan om Kielkourinäset. Såsom man redan innan avfärden från Someri hade räknat med lyckades det inte att närma sig obemärkt. Fastän sikten norrut inte var lika bra som i månskenet söderut, observerade bevakningsstationen på Lövskärs norra spets de annalkande båtarna på 3,5 sjömils avstånd. Med blinkljus frågade den efter lösen genom att sända morsetecknet »J». Enligt planen svarade man inte på detta. Då bevakningsstationen upprepade kravet, gav KM-båten som var till höger, enligt anvisningar den fått ett snabbt och otydligt svar med sin klara blinkstrålkastare.

Gruppen fortsatte att närma sig med sin tidigare hastighet. Fiendens bevakningsbåtar svängde runt på stället ett par gånger, men då de hade observerat signalutbytet mellan båtarna och bevakningsstationen trodde de att det var egna och satte sig inte i rörelse. Denna bevakningsbåtarnas uppfattning förstärktes också av att våra motortorpedbåtar lugnt höll kursen och styrde längs den krigsfarled som ryssarna använde och som avsevärt avvek från den också nu belysta hamnfarleden som användes i normala förhållanden. Dessutom, då man passerade bevakningsbåten på östra sidan, körde krigsbytesbåten Vihuri närmast den. Till det yttre såg Vihuri fullständigt likadan ut som de ryska motortorpedbåtarna.

På Lövskärslinjen svängde KM-båten för att gå längs den och lade ut sina minor. En halv sjömil söderom linjen svängde motortorpedbåtarna mot hamnen för att köra dit längs Suvisaaris norra spets.

Då kunde man redan konstatera att marinavdelningen inte längre låg för ankar mitt i viken som flygspaningen meddelat. En lätt nattdimma svävade i hamnen på några meters höjd och bröt sönder öns skogiga strandprofil. Detta förledde spanarna att tro att de mörkare punkterna var fartyg och upphetsat meddelade de sin observation till flottiljens chef. Men med kikare visade sig observationerna vara synvillor.

Vihuris torpedmatros Eskelinen, som med sin talförhet hade förnöjt sina båtkamrater många långa patrullnätter hann också nu skrika till sin chef att om bara en torped skjuts, skulle det vara bättre att skjuta med den vänstra, eftersom man just samma dag hade satt nytt ytfett på den högra. På sitt finska sätt förlorade inte pojken sitt lugn i det spännande läget, utan mindes att rengöring och smörjning av den vänstra torpeden skulle bli följande dags jobb om man nu inte sköt den.

Då man närmade sig norra spetsen av Suvisaari upptäckte flottiljens kommendör en av månen belyst ljus rök mot den mörkare skogsbakgrunden en aning norr om kajen. Till en början kunde man inte urskilja om rökens steg upp från bebyggelsen vid strandområdet eller från ett fartyg, men så urskiljdes ett stort fartygs skorsten. Ett ögonblick senare urskiljde kikaren den höga förskeppsbacken. Där låg Krasnoje Znamja för ankar. Den hade flyttat sig närmare stranden. Fugas-minsveparna syntes däremot inte till. De hade avlägsnat sig från hamnen. Kanonbåten var i en fördelaktig position att torpederas då den låg i strandriktningen med fören mot nordost och sidan lämpligt mot de annalkande motortorpedbåtarna.

Motortorpedbåtarna hade sinsemellan på förhand kommit överens om målfördelningen ifall formationen i sin helhet ännu skulle ligga på sin plats. Med blinkljuset gav ledningsbåten till gruppen en signal som innebar order till torpedanfall. Då flottiljens kommendör förfrågade sig hos ledningsbåtens chef om sikten från styrhytten och från torpedsiktet meddelade denne att det därifrån var svårt att urskilja målet. Man kom överens om att flottiljens kommendör själv skulle spana över taket på styrhytten.

Klockan 21.13 satte Syöksy full fart. Målet öppnade då automatkanoneld från akterdäck och fördäck. Spårljusen flög dock till all lycka en aning över båten, såsom det också ofta tidigare hade hänt då man skjutit i mörker. *Mot röken - något till höger - direkt, höger skott!* hördes flottiljkommendörens order och torpeden susade ur schaktet. »Något till vänster - direkt, vänster skott!* och den andra torpeden följde efter. Efter skjutningen väjde båten tvärt till höger för att undvika grundet som stack ut från Mustaniemi.

Då det inte fanns andra mål sköt Vinhas chef Aarne Vuorensaari, som följde snett efter, en torped mot samma mål. Löjtnant Kajatsalo, som med Vihuri var sist i formationen ville också försäkra sig om resultatet och sköt likaså en torped. Vinhas långsamma torped hoppade efter avfyrningen två gånger upp till ytan. Den var då nära att träffa Vihuri som snabbare än torpeden hade hunnit före den och som bäst väjde undan.

Då den första torpeden exploderade i målet upphörde avvärjningselden från akterdäck och då den andra torpeden 10 sekunder senare exploderade vid kommandobryggan upphörde också förkanonens eld. Då Vihuri efter avfyringen till skydd för reträtten drog en rökridå i hamninloppet förhindrades spaning från våra båtar. Cheferna på Vinha och Vihuri hann dock konstatera också en tredje explosionspelare innan de kom bakom röken.

Uppmärksamheten måste nu fästas på bevakningsbåtarna utanför hamnen, ty de hade nu också läget klart för sig. De hade satt sig i rörelse och närmade sig snabbt våra motortorpedbåtar som stävade mot norr. Med fyrtio knops fart gjorde Vihuri då en kringgående rörelse nära bevakningsbåten på östra sidan och drog en rökridå framför dess för. I skydd av den passerade de långsamma Thornycroftarna bevakningsbåten. Bevakningsbåtparet på västra sidan öppnade eld, men avståndet till dem var redan så långt att deras beskjutning saknade precision.

Nu först tändes strålkastarna på Lövskär och började sökandet i hamninloppet. Innan de fann motortorpedbåtarna och KM-båten och innan kustartilleriet han öppna eld mot dem, hade avståndet vuxit och blivit tryggt för angriparna som försvann mot den mörka norra horisonten.

Motortorpedbåtsflottiljen stannade kl. 21.35 tre sjömil norrom Lövskär för att spana. KM-båtens minering hade lyckats väl och dess chef utropade sina lyckönskningar med anledning av torpederingen. KM-båten som befann sig på hamnens norra sidan då torpederna exploderade hade observerat fyra explosionspelare och dess chef berättade att han också med sin nattkikare tydligt sett att kanonbåten hade slagsida.

Klockan 00.20 anlände flottiljen till sin bas. På kvällen samma dag konstaterade flygspaningen att kanonbåten Krasnoje Znamja hade försvunnit från Lövskär och senare framgick det att den hade sjunkit i hamnviken.


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002