Maija Ala-Jääski:

Efter krigslutet arbetade Mikko Raita från Kaland under fyra månader i Raumo militärdistrikt, från december 1944 till april 1945. Till Raitas uppgifter hörde service av bilar, reparation och transporter.

– Då jag accepterade detta arbete var det ingen som berättade åt mig om det pågående vapensmusslet, berättade Mikko Raita.

– Själv transporterade jag under hela tiden inte ett enda vapen eller en patron. En gång hämtade jag en lastbil från Nystad och sände den från Raumo per tåg norrut. Också en bensinlast förde jag en gång till Eura, där den tömdes i en underjordisk cistern, förklarade Mikko Raita.

– Jag ombads dock skaffa en ovillkorligen pålitlig chaufför för en lastbil. Mitt val föll på Erkki Suomela som var min goda barndomsbekant från Kinko hemman. Mitt beslut var uppenbarligen gott. Erkki berättade aldrig åt mig vad han körde och vart, och inte heller hans förmän major Lauri Miettinen och major Martti Silanterä nämnde honom eller hans arbete med ett ord.

En mekaniker behövdes

Som skicklig mekaniker hamnade Raita däremot alltid då och då att bistå förare som på militärdistriktets hemlighetsfulla transportresor fick trubbel. En sådan händelse inträffade i Kaland.

Sent på kvällen på Raumanlinna gårdsplan lastade Niilo Vapola vapen- och ammunitionslådor i en Ford och täckte den sedan omsorgsfullt. Major Miettinen själv gav sig iväg som förare. Bilens första etapp var Pyöli i Vehmaa. Bilmotorn slocknade dock på vägen mellan Kaland och Välimaa vid Kaukjärvi. Miettinen vågade inte lämna bilen ens för ett ögonblick, utan vaktade den hela natten i 20 graders köld. Följande morgon råkade Tarmo Vapola som var på affärsresa köra förbi. Tarmo anade vad det var fråga om och ringde till mig i Raumo. Jag reparerade bilmotorn, återvände till Raumo och Miettinen fortsatte sin färd, mindes Raita.

Till Raitas uppgifter hörde också transporter för Kontrollkommissionen. Dessa skjutsresor kunde räcka flera dagar.

Vapen i gömma på åkern och i skolan

– Enligt min uppfattning gömdes ganska mycket inom vårt militärdistrikt, men vart? Själv vet jag några gömmor i Kaland, mindes Mikko Raita.

Enligt Raita fanns vapen gömda på polis Laines gård under gräsmattan och på Harikkala åker. Patroner gömdes under golvet i övre våningen vid Karakoski och i en skrubb vid kyrkbyns folkskola fanns ännu på 1950-talet ett maskingevär undangömt. I Tövsala i länsman Laines bostad fanns flera handeldvapen lagrade i en byrålåda.

– När vapnen och ammunitionen togs bort vet jag inte, konstaterade Mikko Raita.

Fastän Raita själv inte aktivt deltagit i vapengömmandet, hamnande också han i förhör med anledning av saken, ännu så sent som år 1952. Statspolisens män förhörde honom i Nystad under flera timmar, men lät honom sedan gå.

Mikko Raita anser att vapengömmandet i de förhållanden som rådde då var helt förståeligt.

– Sovjetunionen hotade ånyo vårt land med krigsåtgärder, åtminstone trodde man orubbligt så, varför hela vapengömmandet kan ha varit till stor lycka för vårt land i synnerhet då Sovjetunionen fick reda på saken då affären uppdagades, funderade Mikko Raita.

Den hela landet omfattande vapensmusselaffären avslöjades på våren 1945, då en person från Uleåborgstrakten som deltagit som hjälpkarl vid vapengömmandet avslöjade verksamheten för den sovjetiska kontrollkommissionen.

Numera är Mikko Raita den enda kvarlevande som arbetat inom Raumo militärdistrikt och som på ett eller annat sätt var med vid vapengömmandet. Han höll ett anförande om saken vid krigsveteranernas månadsmöte i Kaland i församlingshemmet.

Mikko Raita anser att vapengömmandet var en förståelig verksamhet. Hotet om ett nytt krig var stort.