Lyly, Pentti Adolf:

Den krigstida tjänstgöringen i försvarsmakten inledde jag 15.10.1943 på Ladogas strand i Huuhanmäki, Jakkima inom pansarvärnet. Jag blev inskriven i Tyrjäregementet. Det skedde i Ohta 12.5.1944. Jag sårades i striderna vid Siiranmäki 1944. Jag blev civil 8.3.1945. Min invaliditetsgrad fastställdes först år 1984.

Verkningarna av kriget

Krigets enda, men samtidigt också avgjort viktiga positiva verkan har varit att jag fått och också fortfarande får leva i ett fritt och självständigt fosterland. Vetskapen om att jag under dessa fosterlandets ödesår också själv fått vara med och försvara detta land är värdefull.

Först nu på ålderdomen har det framkommit i en släktutredning som min hustru har gjort att mina tidiga förfäder på fädernet i direkt nedstigande led under flera släktled redan från och med början av 1500-talet tjänstgjorde i fänikor som uppställdes i Satakunta och därefter från och med 1626 tjänade de i Björneborgs regemente. Vem vet, kanske jag på Karelska näset och i Norra Ingermanland råkat trampa samma stigar som mina tidiga förfäder, åtminstone i samma uppdrag har vi varit. Många av mina vapenbröder har säkert samma bakgrund.

Det som jag sagt ovan innefattar på en annan nivå i livet också det, att jag i Siiranmäki fick kontakt uppåt. Trots mycken och upprepad ohörsamhet har jag förunnats – så tror jag – hålla linjen öppen efter det.

För mig personligen är min krigsskada med de följdverkningar som årtiondena för med sig den besvärligaste av de negativa omständigheter som kriget medförde. Det känns bittert, att myndigheterna alltid försöker avgöra oklara fall till statens, det vill säga till samhällets fördel och individens nackdel.

Redan Sveriges urgamla landskapslag säger att då det väger jämnt måste saken avgöras till individens och inte till samhällets fördel. I lagen försvaras till och med en individ som förbrutit sig mot samhället; varför kan inte myndigheterna på motsvarande sätt, i stället för på samhällets sida, strida på veteranernas sida?

Atmosfären efter kriget

På hösten 1944 fick jag kommendering till Helsingfors för soldatstudentskrivningar som försiggick i november. Jag blev kuggad i matematik – modersmålet och tyska klarade jag. Som fortsättning fick jag dock en lång studiepermission. Den krigstida militärtjänsten räknades som beväringstjänst, och så blev jag civil med fullgjord tjänst 8.3.1945.

Den viktigaste uppgiften under permissionen var att plugga matematik både ensam och ibland vägledd av någon som kunde bättre. I soldatstudentskrivningarna i mars 1945 klarade jag av resten.

I samma veva fick jag tillfälle att bli filarlärling på min fars avdelning på Sandvikens fartygsvarv. Jag var en yrkesman till hjälp bland annat med att borra lagerbockar för flodbåtar som skulle levereras till Sovjetunionen som krigsskadestånd. Jag bistod således till en liten del den imperalistiska stormakten att bli ännu mäktigare, såsom en av mina bekanta tiotals år senare skrattande sade då saken kom på tal.

Atmosfären vid den tidpunkten var orolig, ångestfyllt väntande, osäkerheten inför det kommande betryckte alla. På Sandvikens varv fanns det alltid under dessa år en stöttrupp alltid färdig för strejk att ställa på barrikaderna.

Det var en stram tidtabell för krigsskadeståndsarbetena, förseningar innebar dryga böter. Min fars ställning som överarbetsledare för en stor maskinhall var svår: påtryckningar kom både från förmän och arbetare. Trots strejkerna måste arbetena bli färdiga. Några år tidigare hade en del arbetare hotat honom med Berlin; nu hotade de samma med Moskva och den sovjetiska kontrollkommissionen som bodde på hotell Torni.

De sovjetiska ingenjörerna som byttes ut i rask takt var kvicka att underkänna och långsamma att godkänna, de hade segrarens övermodiga åtbörder och var styva i korken. Sådana inre delar i en maskin, som t.ex. hade små, helt betydelselösa gjutfel eller rispor, måste man ibland montera på plats nattetid så att de inte följande morgon utan orsak skulle bli underkända och resultera i förseningsböter. Under de värsta tiderna for min far till och med tidigt på söndagsmorgnarna från Berghäll till Sandviken för att kontrollera de arbeten som utförts under natten. Jag var ofta med, på sätt och vis som moraliskt stöd.

Om studietiden

På hösten 1945 skrev jag in mig vid historisk-språkvetenskapliga avdelningen vid Helsingfors för att studera inhemsk litteratur och det finska språket.

Jag anslöt mig till Södra Finlands nation. Vid universitetet liksom också inom nationerna fanns då på grund av kriget många olika generationer. Nationslivet var livligt och uppsluppet, också vått. Männen som återvänt från kriget försökte med allt våld finna sin ungdom som blivit kvar i kriget. En stark bakgrundsfaktor för uppsluppenheten var naturligtvis atmosfären vid den tidpunkten: den allmänna osäkerheten inför det kommande, det inrikespolitiska ivrandet, den utrikespolitiska påtryckningen, det svåra dilemmat och bristen, knappheten beträffande föda och kläder som var på kort, den deprimerande krigsansvarighetsprocessen och kontrollkommissionens förehavanden.

Jag minns fortfarande som igår, då jag första gången såg representanter för kontrollkommissionen: tre bistra sovjetofficerare marscherade i bredd längs Järnvägstorget mot Kajsaniemigatan. Jag blev så uppskrämd att jag blev stående på stället. Officerarnas uniformer, uniformsmössorna, stövlarna – allt var nytt. Själv hade jag en gammal vapenrock, som gjorts civil genom att axelklaffarna var borttagna och knapparna bytta, samt arméns gamla stövlar. Motsatsen var på alla sätt fullständig.

Den kommuniststyrda Stapos övervakning sträckte sig naturligtvis också till studentlivet och nationerna. Också inom Södra Finlands nation visste man och kände till två medlemmar som var Stapoagenter, som rapporterade uppgifter om personer och stämningar till Stapo; den ena råkade vara från min egen skola – namnen får skämmas för sig själva.

En av mina studiekamrater och vänner berättade ofta då vi träffades på universitetet, att han åter föregående kväll varit i förhör hos Valpo för vapensmusslande – orsaken var den att han hade tjänstgjort som kadettofficer i JR 61 där riddaren av Mannerheimkorset, överste Alpo Marttinen förde befälet.

Livets materiella sida – knappheten beträffande föda och beklädnad måste man förstås stå ut med. Svårare var det att se och uppleva den allmänna inställningen, till och med förakt, då det gällde de värden som vi omfattade. Det mest betungande var osäkerheten för Finlands framtid och därmed också för den egna. Vi som var unga då och återvänt från kriget kände verkligen att vi levde under farans år.

Som nationens stipendiat fick jag tillbringa maj 1949 i Uppsala som Stockholms nations gäst vilket på många sätt hade en berikande verkan. Det innebar en öppning inför det kommande, nya vyer. I Uppsala firade man då nationens 300-årsjubileum som var en strålande tillställning på Uppsala slott och också litet däromkring. Där mitt i välståndet och freden kändes det som om andra världskriget aldrig skulle ha förekommit. Där i det idylliska lugnet träffade jag en ung estnisk studerande och hans finländska hustru, till vilka jag hade för avsikt att föra den föregående stipendiatens hälsningar från Helsingfors. Den estniska studeranden hade i tiden flytt undan de ryska ockupanternas förtryck tillsammans med sina föräldrar. De hade tagit sig över Östersjön från Estland med motorbåt till Sverige. Jag visste ännu inte då, som man hos oss i allmänhet inte kände till, att andra världskriget ännu fortsatte i Estland; motståndsrörelsen, skogsbröderna, förde fortfarande partigängarkrig mot ockupanten och å andra sidan fortsatte massdeportationen av ester till Sibirien.

Om erfarenheter i arbetslivet

Jag blev färdig med min filosofiekandidatexamen så att jag hann till filosofiska fakultetens promotion på våren 1950. På grund av krigen hade det redan hunnit förflyta 14 år sedan föregående promotion – ett lika långt avbrott hade inträffat under Stora ofreden. Detta var den 80 promotionen under en serie på 300 år. Helsingfors stads 400-årsjubileum gav promotionen extra glans. I promotor var professor Edwin Linkomies som just frisläppts ur krigsansvarighetsfångenskap. För honom innebar uppdraget en festlig återkomst till den samhälleliga offentligheten. Linkomies var mycket mer humoristisk och vänlig än man i allmänhet tror. Med sitt övermodiga och ironiska sätt att tala ville han bara utforska om den andra var karl nog.

I vidsträckt bemärkelse innebar promotionen år 1950 inom universitet återgång till de tidigare traditionerna och ledarna, den var en vändpunkt för åsiktsyttringen och utgjorde en ideologisk milstolpe. Kulturkrisen efter kriget var nu över inom universitetsvärlden.