Arvo Seppinen:

I juli 1947.

Efter krigen var alla vatten som omger våra kuster fulla med minor som lagts ut av finländarna, ryssarna och tyskarna.

De fanns inom kartlagda fält och okartlagda områden, till och med i tre lager ovanpå varandra. Från och med Björkö via Seitskär, Lövskär och Hogland till Understen, till Sveriges kust, via Örö och Utö till Bottniska viken räckte dessa ’häftiga’ Poseidons ägg med horn och utan.

Sextiotusen minor av olika storlek, utseende och typ, gömde sig under vattnet i ankarkättningar och vajrar som jättelika havsväxter. Som havsväxter, skapade av gud, vajade de i sina fästen förda av havsströmmarna och vågorna.

Vi tillhörde en minsveparavdelning som anfördes av överstelöjtnant Simonen, och redan för tredje sommaren förde vi krig mot dessa rester efter kriget. Från grunt och djupt vatten jagade vi upp minorna till havsytan, där de oskadliggjordes genom att vi desarmera dem, sprängde eller sköt dem i sank. Det vanligaste sättet var att med en Madsen- eller Boforskanon skjuta ett hål i sidan på minan som stigit till ytan, varvid minan sjönk i djupet. Så märkligt som det låter var det endast sällan som dessa föremål, som ansågs högexplosiva, exploderade av skjutandet.

Det säkraste, men samtidigt också det farligaste sättet att oskadliggöra en mina var att desarmera den, således genom att avlägsna tändanordningen och den explosiva laddningen ur den. Det kom inte ens på fråga att desarmera alla typer av minor. I en del äldre modeller var säkringarna, i strid med internationella bestämmelser, placerade på så sätt, att det var omöjligt att desarmera dem. Av samma slag var också vissa äldre modeller, som var så högexplosiva att de exploderade när röjaren med en skiftnyckel i fickan närmade sig dem, som det sades.

Före år 1947 hade flera tusen minor förstörts, men alltjämt verkade det att finnas tillräckligt av dem i havet. Nära nog trettio man hade blivit dödade i dessa uppgifter i samband med explosioner och andra olyckor.

Söderskärs fyr skymtade långt borta i norr, då vår flottilj svepte sitt eget fält. Mera österut om oss utförde en flottilj som hörde till grannavdelningen minsvepning med fyra fartyg. I ledningsfartygets gaffel signalerades: ”Redskapen upp”. En mina hade fastnat i redskapen.

Ankringsvajern kapades med en sprängsats och fuktigt glänsande steg minan till havsytan.

Måsarna i ständigt vaksam glidflykt hade hört den dova explosionen under vattnet. Av erfarenhet visste de att en dylik explosion normalt betydde att levande och döda fiskar strömmade upp till vattenytan, och de rusade skyndsamt till platsen för att roffa åt sig.

Några måsar satte sig på den våta glänsande minan.

Man utbytte radiomeddelanden. Semaforflaggorna rörde sig i de signalerande männens händer som extremiteterna på en sprattelgubbe. Man anhöll om tillstånd att desarmera minan. Matroserna och kanoniärerna drog in vajrarna. Flottörerna och hasplarna skramlade på fartygens ståldäck.

En båt sjösattes från vår minsvepare. Militärmästare P. följde med båten ner och lösgjorde däverttaljornas krokar.

– Vem kommer med?

Det var många som var färdiga att åka med. Översergeant H. hann först. Han tog sig ner i båten via ett rep och bytte plats med militärmästaren och satte sig att ro. Båten avlägsnade sig från fartyget.

Man slängde kvickheter till varandra liksom till farväl.

– Hej, du har ju kvar av de där goda cigaretterna! Ge dem till oss som avskedsgåva.

Översergeanten rodde på nytt båten till fartyget. Det rådde ännu tobaksbrist och en god cigarett var välkommen. Handen som höll cigarettasken sträckte sig mot relingen, där den ena cigaretten efter den andra försvann i väntande nävar.

– Ge nu din sista cigarett. Den behöver ju du inte längre. Det här är ju i alla fall din sista resa, ropade någon som blivit utan cigarett mot båten som höll på att avlägsna sig.

– Behöver och behöver, svarade översergeanten och tände själv en cigarett samtidigt som han började ro bort från fartyget.

Det kilformiga kölvattnet efter båten försvann från havsytan i takt med att båten avlägsnade sig.

Då båten närmade sig minan flög den sista envisa måsen skränande bort från den. Översergeanten vände båten enligt bestämmelserna undan vind med aktern mot minan.

Militärmästaren lade sig på mage på båtbottnen.

Avståndet mellan det närmaste fartyget och båten var ungefär trehundra meter. Vi andra som råkade ha kikare iakttog desarmerarnas arbete.

Nu såg det ut som om militärmästaren redan skulle ha lösgjort den första delen av minan och han placerade den på båtbottnen. Nu sökte han något nytt verktyg, kanske en tång, för att klippa av elledningarna.

Översergeanten höll båten på stället med årorna.

Nu böjde sig militärmästaren på nytt mot minan.

Herre Gud!

Där finns inte längre någon båt och inga män, inte någon av männen.

Någonting mörkt flög i luften, bitar av båten och männen. Samtidigt nåddes vår öron av den skakande explosionen och vi insåg vad som hade hänt, ur luften föll obestämbara stycken i havet. Under ett ögonblick slog de ner i vattnet, som hagel på en åker, sedan blev allt lugnt.

En mås som råkat vara just där, föll ner av explosionskraften och blev med utbredda vingar liggande på vattenytan.

Vi stirrade förryckta på varandra och på havet. Vi förstod vad som hade hänt, men vi ville inte tro, att militärmästaren och översergeanten inte längre fanns till.

Vi sjösatte båtarna och rodde till platsen. Vi körde runt och sökte, liksom väntande på ett under. Bara brädbitar och en död mås flöt på platsen, där det just hade funnits en båt och två män.

Något annat syntes inte till.

Havet hade tagit allt.

Kansa taisteli – miehet kertovat -lehti (328-329/1960)