Krigets ödeläggelser, förlusterna genom de avträdda områdena och den nya kolonisationsverksamheten efter kriget krävde av veterangenerationen omfattande byggnadsverksamhet och nyodlingar. Vid luftanfall hade 3900 byggnader förstörts i vårt land och som en följd av Lapplandskriget förstördes ännu i slutskedet av våra krig 41 000 olika byggnader. I Lapplands ödeläggelse ingick också mycket annat, såsom 516 landsvägsbroar och 218 järnvägsbroar. Speciellt återuppbyggnaden av Lappland var ett stort projekt, som tog lång tid att förverkliga.

För den förflyttade befolkningens och frontmännens kolonisation stiftades år 1945 en kolonisationslag. Koloniseringen av den karelska förflyttade befolkningen lyckades förvånansvärt snabbt. Äran av detta tillkommer både den förflyttade befolkningen själv som ville ha mark och de handlingskraftiga myndigheterna som svarade för verkställigheten av lagen. Redan tre år efter att lagen trätt i kraft hade nästan alla som ville ha mark en ny odling. Frontmännens kolonisering koncentrerades till slutet av 1940-talet och också den skedde i allmänhet mycket snabbt. Allt detta var en viktig del av vårt lands snabba utveckling efter kriget.

Röjningen av åkrarna krävde ofta stora ansträngningar av veteranerna, eftersom detta ofta skedde med handkraft. Det uppstod också många ödemarkshemman, det vill säga kalla hemman, dit det till en början inte ens fanns vägförbindelser. På en del nyhemman tog också frosten många av de första skördarna. Trots många brister utvecklades lantbruket kraftigt och vårt lands livsmedelsproduktion kunde inom några år ökas så att den motsvarade det normala behovet i fredstid.

Byggnadsverksamheten i anslutning till kolonisationen besvärades i början av bristen på byggnadsmaterial. Detta berodde delvis på de stora materialmängder som återuppbyggnaden av Lappland krävde, samt till exempel på behovet att material på kraftverksarbetsplatserna. Det var brist på cement och till och med på spik och fönsterglas. Endast trävaror fanns det tillräckligt av. I många fall skulle inte byggandet ha varit möjligt utan grannhjälp och talkoarbete. Också här visade veterangenerationen stor samhörighet, i synnerhet då man hjälpte krigsinvaliderna och krigsänkorna.

Den förflyttade befolkningens jordbrukare och de som återvänt från fronten gick inte i sin helhet tillbaka till jordbruket. Särskilt krigsskadeståndsindustrin behövde just denna befolkning. Strukturomvandlingen av samhället som hade börjat redan före krigen, industrialiseringen och urbaniseringen fortsatte med accelererande hastighet. Veterangenerationen fullföljde denna stora strukturomvandling av det finländska samhället.