Enligt vapenstilleståndsavtalet 1944 bestämdes att Finland skulle betala ett krigsskadestånd värt 300 miljoner USA-dollar. Beloppet var enligt 1938 års prisnivå och leveranstiden var sex år. Tiden förlängdes senare till åtta år.

Under det första krigsskadeståndsåret var man tvungen, förutom trävaror samt produkter från skogsbruks- och metallindustrin, att överlåta 119 fartyg, som utgjorde en fjärdedel av Finlands handelsflotta, vilken redan på grund av kriget krympt till hälften.

Från och med det andra skadeståndsåret bestod överlåtelserna av nyproduktion, i huvudsak produkter från metallindustrin. Detta krävde en väsentlig expansion av vår metallindustri, ty före krigen var dess andel av vårt lands produktion endast 3,7 %.

Exempel på en del av de överlåtna krigsskadeståndsprodukterna är 535 olika fartyg, 52 500 elmotorer, 1140 transformatorstationer och 30 kompletta industrianläggningar med tillhörande kraftstationer. Leveranserna var inte alltid lätta, eftersom de behövliga råvarorna var importvaror. De levererade mängderna var så stora, att det bland annat av de överlåtna fartygen skulle ha bildats en 20 kilometer lång fartygskö och för järnvägstransporterna behövdes sammanlagt transportkapacitet omfattande 141 490 järnvägsvagnar.

Kostnaderna för krigsskadeståndet under de första skadeståndsåren var ca 15 % av statens utgifter. Samtidigt pågick återuppbyggnaden av vårt land som krävde stora resurser. För att täcka utgifterna måste man ta ut nya skatter och lån från utlandet. Krigsskadestånden var en svår belastning för vårt lands ekonomi, men de kunde inte hindra landets återuppbyggnad och koloniseringen av den förflyttade befolkningen. Indirekt hade också vårt land nytta av krigsskadeståndet, eftersom Finland bland de nordiska länderna, som en följd av den nödtvungna utvecklingen inom metallindustrin redan i slutet av år 1949 hade de modernaste varven och den modernaste mekaniska verkstads- och gjuteriindustrin.

Finland hade erlagt sista delen av krigsskadeståndet 18.9.1952, när det sista krigsskadeståndståget passerade Vainikkala gränsstation. Att man klarade av krigsskadeståndsbördan med heder berodde framför allt på finländarnas pliktkänsla. Det personliga intresset fick ge vika för det gemensamma. Denna prestation som veterangenerationen stod för är ett exempel på vad ett folk som strävar mot ett gemensamt mål kan uppnå också under fredstid.