Synnöve Holm f. Paul
Folkhälsans Veteranserviceprojekt: Lottor minns

En omstörtande händelse i min barndom var min fars död år 1930 vid endast 50 års ålder. Det förändrade livssituationen för familjen. Vi var tre systrar, nio, sju och två år gamla. Jag är född 1923. Ungefär samtidigt inträffade en svår sjöolycka i de danska sunden mellan två finska fartyg varvid bl.a. andra första styrman på det ena fartyget dog. Hans familj bodde i samma trappa som vi och de hade två döttrar i samma ålder. Där sprang vi fem svartklädda flickor i trappan många månader. Det har jag svårt att glömma.

Men livet gick vidare! 1930-talet drabbades ju av svår arbetslöshet och depression. Mamma och tre mostrar anslöt sig till lottarörelsen och en morbror hörde till skyddskåren.

Evakuering och arbetsplikt

Året 1939 var oroligt och skrämmande, i synnerhet den senare hälften av året. Skolorna började som vanligt i september men hotfulla rapporter från Moskva gjorde att de snart stängdes och barn och gamla evakuerades från Helsingfors. Jag fick följa med en klasskamrat till Tavastehus. En hågkomst därifrån: Vi var så fosterländska att när ”Vårt land” spelades i radion steg vi upp och stod så länge den spelades. Efter några veckor öppnades skolorna på nytt.

Den 30 november bröt vinterkriget ut, när alarmen började tjuta var det för lärare och elever en chock. Vår lärare sade att ”det är säkert bara en övning”. Under höstens lopp hade det varit alarmövningar flera gånger. Men bomberna föll nästan samtidigt. Eleverna skickades hem, de mindre grät och vi äldre försökte ju hjälpa dem. Vi som bodde i Tölö såg eldsvådor endast på avstånd och hörde bomberna krevera. På kvällen trädde mörkläggningen i kraft.

Min yngre syster och jag sändes till en bekant familj i Finby nära Kimito. Stämningen på järnvägsstationen den kvällen glömmer jag inte. Det var kallt och alldeles mörkt utom att några avskärmade lampor brann här och där. Stationen var full med folk och tågen gick på obestämda tider. Mitt bland oroliga, skrämda och frysande människor stod Frälsningsarmén med sitt soppkök. Vänliga frälsningssoldater delade ut varm soppa åt väntande ängsliga människor och lugnade dem efter bästa förmåga. När mamma vinkade av oss på perrongen hade jag en känsla av att månntro vi ännu ser henne någon gång.

Jag skulle konfirmeras den 2.12.1939 men det sköts fram till den 18.5.1940. Efter skolavslutningen skickades vi, mina två skolkamrater och jag, ut till landet på jordbruksarbete. Vi var arbetspliktiga. Vi for till Sjundeå där vi arbetade på tre olika gårdar: Gårdskulla, Skeppars och Sigurds. Den sistnämnda är ju känd från ”Sigurdskåren” under frihetskriget. Vi gallrade sockerbetor på oändliga fält på Gårdskulla, rensade morots- och andra grönsaksbänkar m.m. på de andra gårdarna. Vi var nio flickor och en ledarinna. En flicka blev hemma från arbetet för att tillreda maten. Ingredienserna fick vi från gården.

Jag blev lotta 1940

Skolåret 1940-1941 blev utan avbrott. Då blev jag medlem i Lotta Svärd, avdelning IV, samma avdelning som mamma, min syster och mina mostrar tillhörde.

När fortsättningskriget bröt ut midsommaren 1941 blev min syster genast placerad i Berghälls kyrkas tom som luftvärnslotta. Någon månad senare skickades hon till Hangöfronten och jag intog hennes plats i Berghälls kyrkas torn. Nog kände man sig ganska värnlös däruppe när man stod med kikaren och räknade planen och rapporterade per telefon. Då var jag 17 år.

l början av september sändes jag till Sveaborgs Ivak, alltså en bunker med telefoncentral. Lottorna var indelade i fyra skift med fyra lottor i varje. Vi bodde i en liten ”kämppä” i en av de gamla tegelkasernema. När isen lade sig – vintern 1941-1942 var kall – lades en spång av bräder från fastlandet till Sveaborg. Den utgick ungefär från nuvarande Olympiakajen. Spången var ganska smal och vintervindarna isiga när man kämpade sig fram. När man kom fram och klev ner i ”monttun” som vi kallade vår arbetsplats kändes det varmt och skönt. Ibland var det stressigt, i synnerhet månljusa nätter med många alarm. En sak som många gånger har förvånat mig nu efteråt är att man aldrig var rädd när man rörde sig på stans gator.

I januari 1942 ansågs situationen vara sådan att skolorna kunde börja igen. Jag var då tvungen att komma tillbaka till skolbänken fastän jag själv ansåg att lottaarbetet på Sveaborg hade varit mycket viktigare. – Men det var sista terminen för mig i den nioklassiga flickskolan. – Lärarna uppmuntrade oss med att säga ”läs nu flickor, det blir nog skrivningar i vår”. Det blev det ju inte, vi fick våra studentmössor utan skrivningar. l pojkskolor som ”Lärkan” och ”Norsen” fanns det få elever den våren, de flesta var inkallade. Men till studentfesten på Fiskartorpet tror jag att de flesta nog fick permission. Under abiturientvåren ordnade vi flickor knytkalas hos varandra, bakade eller lagade något av våra knappa matransoner. Bakverksingredienserna var t.ex. rågmjöl, lingon och sackarin, och så drack vi ”surra”!

I april 1943 gick jag i lottornas sanitetskurs. Vi var 50 lottor som deltog och ledare var Ines Helminen. l augusti samma år började jag sjuksköterskekursen och blev efter tre år utdittinerad sjuksköterska. Livet som sjuksköterskeelev var i början tungt, 10 timmars arbetsdag gällde då. Emedan en stor del av sjuksköterskorna arbetade på krigssjukhus eller på annat håll, var personalen på sjukhusen exempelvis i Helsingfors minimal. Eleverna var arbetskraft. Det var jobbigt men intressant, vi fick vara med om att utföra saker som för dagens elever inte skulle komma i fråga. Till exempel vakade man på Maria sjukhus ensam på en avdelning med 30 patienter. Vi assisterade vid operationer och vi delade mediciner, m.a.o. hade hand om medicinskåpsnycklarna. Det fanns en nattöversköterska som vi fick ringa till.

Det hade varit relativt lugnt i Helsingfors men så kom bombningarna den 6, 16 och 26 februari 1944. Det var massiva anfall som vanligen pågick hela natten. Då arbetade jag på Stengårds sjukhus. En del av patienterna kunde själva ta sig till bombskyddet. Men för övrigt försökte vi bara hålla patienterna lugna. En bomb föll i parken rätt nära men sjukhuset träffades ändå inte. En av dessa nätter var jag hemma eftersom jag bodde så nära. Då satt vi i bombskyddet hela natten, huset skakade och sand rasade ner från taket och lamporna slocknade.

När den sorgliga freden till sist kom i september 1944 skulle Porkala evakueras. De elever som just då var lediga skickades dit för att hjälpa till. Det gällde att ta upp potatis och andra rotfrukter .

Efterkrigstid

Freden var en stor lättnad men bostadssituationen i Helsingfors var svår p.g.a. att så många evakuerades, främst viborgare, sökte sig dit. Dessutom hade många bostadshus förstörts i bombardemangen.

När jag gifte mig 1948 fick man exempelvis tyg till fyra underlakan och fyra överlakan på sina kuponger. Snälla anhöriga och släktingar hjälpte till med sådant som behövdes. Vår första bostad fick vi i Kottby gamla brandkårshus. Under oss fanns garaget för brandbilarna och ovanför oss fanns en stor festsal. Vi var väldigt glada över bostaden i mellersta våningen. Jag minns första julen vi var gifta; då fick vi på kuponger en liten påse risgryn, ungefär 100 gr och litet russin. Ännu var det mesta reglerat och på kort.

Hur man klarade kriget är svårt att säga. En bidragande orsak var att vi var unga och hade bara oss själva att ansvara för. Hade man haft familj och barn att sköta hade det varit mycket tyngre. Vi var så fosterländska, vi ifrågasatte inte utan arbetade efter bästa förmåga. Om det är något jag kunde ändra på i mitt liv så skulle det vara att utesluta åren 1939 – 1946, för övrigt har jag varit nöjd och lycklig!