Ida Kyrö, Ivalo:

Ett femtiotal partisananfall riktade nära nog enbart mot civilbefolkningen inträffade vid vårt lands östgräns under fortsättningskriget. Över hundra personer, bland dem barn, blev dödade och dessutom skadades ett femtiotal. Det var av en slump om någon räddades vid ett partisananfall, eftersom patrullerna i allmänhet gjorde ett grundligt arbete. De ville inte att några ögonvittnen skulle bli kvar för att berätta om vad som inträffat.

Några tiotal blev tillfångatagna vid dess skärmystlingar, men ytterst få av dem har återkommit från den resan. Troligtvis sköts de flesta av de tillfångatagna efter ett kort förhör, vad skulle man börja släpa dem med sig.

Det berättades inte om dessa händelser i tidningarna – krigscensuren var ju i kraft, till vars uppgift hörde att lugna stämningen bland medborgarna. Man kan ändå fråga sig om man inte borde ha berättat om saken så att invånarna i gränstrakten hade kunnat vara på sin vakt, då ett partisananfall för det mesta verkar att ha kommit som en total överraskning för dem som drabbades.

Alla anfall skedde sommartid, då var det ju lätt att röra sig i skogarna och inga spår blev kvar. De värsta partisansomrarna var åren 1942 och 1943, men visst inträffade anfall ännu på hösten 1944 också efter att freden ingåtts.

En händelse som redan vid den tiden blev känd vida omkring inträffade i Laanila, nära Ivalo den 4 juni 1943. Den kom ut i offentligheten närmast därför att bland de dödade fanns biskopen för Uleåborgs stift Yrjö Aukusti Wallinmaa.

Vid anfallet blev förutom biskopen tre andra personer dödade, tio sårades och fem klarade sig oskadda. Att ett så stort antal räddades berodde på att partisanerna måste fly från platsen mitt i sitt förintelsearbete.

En av de värst sårade var ivalobon lottan Ida Kyrö, som noggrant minns sitt livs mest ohyggliga ögonblick, eftersom hon trots sin skada var vid medvetande hela tiden.

Så här berättar hon:

Jag var i lottaarbete på Ivalo krigssjukhus, men då detta hände var jag på väg från min ledighet i Södra Österbotten, där jag besökt väckelserörelser. Vid avgången från Rovaniemi var postbussen så fullsatt, att alla som försökte komma med inte rymdes, men då vi kom till Laanila var 19 kvar, bland dem två barn.

Framme i bussen satt biskop Waalinmaa samt länsprosten Jaakko Hyötyniemi, kyrkoherde i Kemi stadsförsamling, och kyrkoherden i Sodankylä Yrjö Aittokallio som hörde till hans sällskap. De var på väg till Ivalo för biskopsvisitation.

Under resan var det några som sjöng eller samtalade för att hålla sig vakna. Det var in på morgonnattens tredje timme. Vid den tiden på dygnet är nätterna i Lappland helt ljusa. Jag var vaken, men i mina egna tankar, då jag plötsligt märkte att Laanioja bro som vara några tiotal meter framför oss flög i luften.

I samma ögonblick sköt man mot bilen från vägens högra sida, varvid vindrutan söndrades och chauffören blev träffad i magen. Han kunde dock stanna bilen och ropade: ”Ryssar! Alla ut!”

Jag försökte tillsammans med de andra komma ut ur bilen, men då träffade en skur från en maskinpistol mina ben och jag kom ingenstans, utan jag sjönk tillbaka ner på sätet i bilen.

Mitt under smattrandet och smällandet rusade resenärerna ut och var ett lätt mål för fienden som sköt från samma sida. En del hann krypa in under bilen och räddades, men de flesta fortsatte sin flykt till skogen på andra sidan vägen och blev sårade.

Biskop Wallinmaa som var en stadig man rymdes inte in under bilen, utan dog med en bön på sina läppar då partisanerna kastade en buntladdning mot bilen.

Någon av resenärerna kastade sig ner på golvet i bilen och jag hukade mig ner i sätet så mycket som möjligt och följde med hur kulorna gjorde hål i bilfönstret ovanför mitt huvud. Kyrkoherde Aittokallio fick upp ett fönster på bilens vänstra sida och hoppade ut därifrån och sprang mot skogen och blev sårad av två skott, av vilka det ena träffade i bröstet och det andra i låret.

Uppskärrade människor sprang hit och dit, varvid de alla blev sårade, också barnen. Blott de som blev kvar på bilgolvet eller som kröp under det, bland dem länsprosten Hyötyniemi, klarade sig utan skador.

Jag försökte hejda blodet som rann från mina ben och trodde redan att jag skulle dö, då signalhornet på en tysk transportbil som kom bakifrån till platsen började tjuta i ett. Den tyska föraren störtade ut i terrängen, men en partisans skott hade träffat bilens signalanordning så att signalen tjöt i ett. Partisanerna blev skrämda av ljudet och tog till flykten. Det ljudet räddade oss.

Jag var spänd till bristningsgränsen, då jag efter att skjutandet upphört hörde några män komma intill bilen. Är de ryssar, tyskar eller finländare? Då jag hörde orden ”biskopen har dött” på finska släppte spänningen för mitt vidkommande. I det samma tittade någon in i bilen och frågade ”är du vid liv?”, på vilket jag svarade så högt som möjligt.

Män från en närliggande vägarbetsplats hade kommit till vår hjälp. De bar oss som var sårade över Laanioja, bron var ju sprängd, och förde oss till Ivalo sjukhus.

Kyrkoherde Aittokallio hade hostande blod gått till fots den fyra kilometer långa vägen till tullen i Laanila, där han meddelade om det som skett till tyskar som fanns där. Han repade sig från sina skador på Ivalo sjukhus, men postbussens förare dog efter någon dag.

På sjukhuset där jag tidigare arbetat, men nu var som patient, framgick det att skotten hade skadat iskiasnerverna i mina båda mina lår och följden blev en långvarig partiell förlamning. Skadorna helnade någotsånär med tiden, men har på ålderdomen åter blivit värre. Jag kan ännu röra mig, men ofta måste jag ty mig till kryckor.