Karl Granholm: Tunga 4:an

I januari 1940 gick en hel sektion i väntans tider i Kronoby. Striderna hårdnade och vi tillbringade väntetiden med utbildning till artillerister utan pjäser. Väntetiden tycktes lång och meningslös trots att buskaradion var i flitig användning, med den ena bulletinen efter den andra. Vänta och gissa, vänta och gissa – känns situationen igen?

En vacker dag i januari 1940 kom i varje fall ett besked som höll, pjäserna fanns i landet, och hade efter granskning skickats till Kronoby, och mycket riktigt, anlände pjäserna, och de visades sig trots sin respektabla ålder vara i gott skick. Modellen var 150 H/06. Den första kommentaren var: ”Har svenskarna plundrat muséerna?” Pjäsböckerna utvisade att de hade varit i bruk i Kristianstad i Skåne i Wendes artilleriregemente. (Wende var en namnkvarleva från Sveriges militära agerande i Tyskland). Namnet på regementet torde leva kvar i Kristianstad.

Övningarna fick nu en annan karaktär, men farhågan fanns att dessa gamlingar (museiföremålen) skulle stå sig slätt i ett modernt krig. Den maximala räckvidden var endast 5800 m. Efter en kort men intensiv bekantskap åkte Tunga Hb sektionen 6 till fronten, lagom för att möta de retirerande trupperna från sammanbrottet på Summa-avsnittet. Vi körde i ställning, sköt våra granater och konstaterade att gamlingarna var fullt användbara. Den största insatsen kunde vi göra framför Viborg.

Några episoder från dagarna framför Viborg.

Jag hade valt Papula vattenborg till min eldledningsplats, och vi hade en fantastisk utsikt över Viborg och infartsvägarna. Tyvärr låg de viktigaste målen utanför våra pjäsers räckvidd, till eldledningens stora besvikelse. Vattenborgens torn var ett omtyckt mål för det ryska artilleriet, och det dröjde inte länge förrän ”toppen” av tornet skjutits bort, men det inverkade inte på vår verksamhet. Det fanns ju fönster och granathål som kunde användas. Platsen var den perfekta eldledningsplatsen. Den enda nackdelen var att vattenborgen var belägen på en hög plats, som omöjliggjorde trafik från och till tornet i dagsljus.

En annan tragisk-komisk händelse: Vi fick för första gången C-vitaminer men utan någon information om dosering. Min mage liksom även andras, reagerade så kraftigt att vi för långa stunder fick annat att tänka på än eldledning. Jag för min del kände mig som en urvriden trasa. C-vitamin var ju någonting alldeles nytt, och det dröjde rätt länge förrän jag vågade använda det igen. Efter vapenstilleståndet skickades sektionen till Luumäki och hemförlovningarna vidtog så småningom. Största delen av reservisterna hemförlovades och ersattes av värnpliktiga. Jag hölls kvar för att hjälpa till med utbildningen av de nya rekryterna till en stridsduglig enhet. Det synnerligen labila läget efter stilleståndsavtalet gjorde att sektionens förflyttning österut var högaktuell. Man märkte snart att intensiteten i utbildningen direkt var beroende av fredsförhandlingarna och att varje svårlöst knut i Moskva följdes av hårdare tag, permissionsförbud och skärpt beredskap. Den 23. juli 1940 ansågs jag ha gjort min insats, men hemförlovades inte utan permitterades tillsvidare.

– Den 15. juli 1941 inkallades jag igen som så många andra och placerades som batterichef för I batteriet, av Tunga sektionen 4 eller som den populärt kallades Pedersöre sektionen. Huvuddelen av de inkallade visades sig vara gamla bekanta från det ”civila” skyddskåren och vinterkriget. T.o.m. pjäserna visade sig vara gamla bekanta – de gamla Bofors pjäserna. De tjänade oss troget ända fram till oktober-november 1941, då* de började tröttna på kriget, och en efter en pensionerades och sannolikt nedskrotades. Under fortsättningskriget torde de ha skickat iväg ca. 13000 granater med hjärtliga hälsningar från Pedersöre sektionen.