Lauri Lamminpää:

Tunga molnmassor vällde över Onttola flygfält nära Joensuu. Vi såg dem inte ordentligt, eftersom det ännu halv åtta på morgonen den 6 december var mörkt. Vi kunde endast ana deras tryckande, fuktiga närhet.

Vårt plan, en gammal kortnosig Bristol Blenheim, det vill säga Pelti-Heikki, stod startberedd i ändan av startbanan. Piloten, löjtnant Jouko Saarinen, hade just provkört båda motorerna och konstaterat att de fungerade klanderfritt. Sedan meddelade vår tystlåtna unga rotechef:

– Nå ja, pojkar, nu åker vi och erövrar Poventsa. Har ni pinalerna i skick? Strupmikrofonen förvrängde hans röst så den blev låg, liksom skorrande.

– Allt är i skick. Hörs min röst dit fram? Den som frågade var maskingevärsskytten sergeant Vine som satt där bak i sitt eget glastorn.

Tillsammans med piloten svarade vi jakande. Jag satt på navigatörens plats.

Vår gamla krigshäst jagade med vrålande motorer längs startbanan in i det fuktiga mörkret. Uppdrag utfördes för det mesta just då dagen grydde, då sikten redan var tillräckligt god. Den korta startbanan, de av ålder osäkra motorerna och den tunga bomblasten utöver mörkret gjorde dessa våra tidiga flygstarter farliga.

Planet dundrade tungt studsande i väg på den gropiga startbanan. Startbanan skulle snart ta slut, fastän skogskanten framför i mörkret inte just kunde urskiljas.

– Nu upp och hastigt, ropade piloten och drog med våld upp planet i luften. Det steg tungt vajande. En dylik flygstart kunde sluta olyckligt, om planet på grund av den för låga hastigheten förlorade styrförmågan. Flera förödande skador vid starter hade inträffat inom vår rote. Ett av våra plan hade strax efter starten störtat i skogen för tre veckor sedan. Det brann till skrot och bomberna kreverade under det. Piloten och navigatören kunde räddas i sista minuten, men maskingevärsskytten, den unga spjutkastaren av toppklass, Matti Mikkola, blev kvar i planet och omkom.

Efter några spännande ögonblick var vi tryggt uppe i luften. Startbanans ljusrad försvann i fjärran, liksom Pyhäselkä- och Höytiäinen-fjärdarna som skymtade ljust. Hastigt försvann marken. Vi kom in i molnen på endast åttahundra meters höjd. Piloten minskade höjden och vi kunde strax flyga med god sikt.

Efter att ha flugit en halv timme överskred vi i Ilomants vid Megrijärvi den gamla riksgränsen som likt en bred sträng klöv sönder ödemarken. Molntaket hade redan höjts till nästan en kilometer, och den östra horisonten rodnade svagt förebådande daggryningen. Landskapet syntes redan tydligare. Den långa ödemarksvandringen hade börjat, och det vidsträckta skogshavet, längre än ögat kunde nå, böljade under oss ibland som upphöjda skogsklädda höjder, ibland som djupa dalar. Vi var ovanför södra delen av Fennoskandiens största skogsområde. Vi flög mycket lågt för att väcka så liten uppmärksamhet som möjligt. Det var ett fröjdefullt flygande. Då och då överraskade vi någon enstaka orre som satt på en kvist i en hög tall, som då den flög iväg slängde en majestätisk blick på sin fridstörare.

Då vi stigit till åttahundra meters höjd blev Äänisjärvis öppna frusna fjärd synlig bakom den östra horisonten. Snart skulle det bli hett om öronen. Under senare tid hade vi fått göra bekantskap med fiendens synnerligen effektiva luftvärn. Dessutom hade fienden fått nya, snabba och mycket eldkraftiga jaktplan.

Gryningen blev till dag.

De undre molnen hade försvunnit och mycket högt uppe fanns ett nät av tunna spridda moln. Beträffande utförandet av uppdraget var vädret fördelaktigt. Våra egna trupper närmade sig Poventsa, som vi nu måste brassa på med bomber. På återfärden måste vi spana efter trafik på Murmanskbanan, om möjligt ända till Sekehe station. Vi lade en ganska stor tyngd på orden ”om möjligt”, eftersom vi misstänkte att de nya, snabba jaktplanen opererade från Sekehe flygfält.

Vi hade kommit ovanför Poventsavikens snötäckta isfjärd, och vårt plan var lätt att upptäcka, alldeles som vi skulle ha glidit fram på en filmduk.

Jag visste att piloten och maskingevärsskytten vaksamt kontrollerade rymden, där fara kunde lura. Min blick hade riktat sig mot kvarteren i Poventsa stad som låg rakt framför oss och det samhälle som bildades av dem och som verkade alldeles livlöst. Jag gissade att fiendetrupper var inkvarterade i byggnaderna. Därför valde jag husraden som låg i flygriktningen som bombningsmål och gav piloten korrigerad riktning för att få in målet längs bombsiktets hårstreck.

Jag tryckte på bombutlösaren och iakttog bomberna som försvann som svarta och allt mindre prickar. De var åtta till antalet och de exploderade med korta mellanrum som väldiga flammor. Jag konstaterade att åtminstone tre hus blev träffade och detta fick mig att skratta av glädje. Det var ett vansinnigt skratt mitt i detta ovettiga göromål. Skrattet blev dock kort då maskingevärsskytten ropade:

– Luftvärnet skjuter. Rökpuffar framöver.

Planet skakade kraftigt ett par gånger, och sedan följde en mängd vassa stötar som fick planet att kränga hit och dit.

Jag ögnade omkring mig.

Gråa explosionsmoln efter luftvärnsgranater dök upp i närheten av planet. I spetsen av högra vingen kom ett par små hål. Vi hade blivit helt överraskade. Fiendens luftvärn hade låtit oss i lugn och ro komma i lämplig skjutvinkel och hade nu för avsikt att genom snabba eldtillslag skjuta sönder vårt plan, såsom vi ett ögonblick tidigare hade förstört de halmtakförsedda rucklen i Poventsa.

Nu måste piloten agera raskt och övervägt. Och den konsten kunde löjtnant Saarinen. Under hans stadiga manövrering gjorde den gamla Pelti-Heikki en serie avledande manövrar till vilka hörde svängar, dykningar och utplaningar. Det var ett otroligt virvlande. I planets smala nos flög jag från sida till sida. Jag hade inte ens hunnit få fast störtbältet.

Luftvärnsmännen tappade koncepterna, då målets riktning, hastighet och höjd varierade oavbrutet.

De trodde säkert att piloten på det ensamma finländska bombplanet blivit tokig. Då framfarten slutligen upphörde och jag kunde ta mig tillbaka till min stol var vi redan utom räckhåll för luftvärnsbatteriet.

Vi hade klarat oss med livet i behåll ur den farliga situationen. Pilotens ansikte blev rött och han skrattade som en pojkvasker, som i slagsmål med de stora pojkarna klarat sig helskinnad.

Jag gav piloten ny flygriktning och de obebodda ödemarkerna som genomskars av Murmanskbanan skulle förr eller senare ligga framför oss. Vi beslöt utföra vårt spaningsuppdrag genom att flyga på västra sidan av banan och kringgå stationerna så långt ifrån som möjligt. De hade nämligen ganska kraftiga luftvärn.

– Maanselkä-Nopsa-Juka-Sumeri, meddelade jag utantill i takt med att vi kom i höjd med stationerna. De hade så småningom blivit bekanta ända ner till Dvinavikens strand.

Då kriget är slut skulle du fast passa till lokförare på Murmanskbanan, sade piloten korthugget.

På Urasjärvi bangård stod några vagnar. Därifrån sköt man på oss, men på grund av det långa avståndet var det ingen precision på elden. Slutligen öppnade sig den långa och smala Lintujärvi framför oss, där banan löpte i närheten av östra stranden drygt tio kilometer. I sjöns norra ända låg Sekehe station, slutpunkten för vår färd.

Där fanns också den avskräckande jaktplansbasen.

Spänningen steg i takt med att vi flög norrut ovanför den öppna insjöfjärden. Känslan av osäkerhet ökade dessutom av vetskapen att vi redan var synnerligen långt inne på fiendens område.

Det floraktiga skiktet av höga moln täckte den norra och östra himlen utan att erbjuda oss någon skyddsmöjlighet, men i väster, verkligen långt borta, syntes ett mörkgrått, tjockt skikt av låga moln.

Vi flög på tusen meters höjd mot norra ändan av Lintujärvi. Vi spanade vaksamt omkring oss, och spänningen skärpte alla våra sinnen. Ännu en pinsam minut, så kunde vi lämna denna bana bakom oss som oväntat blivit en dödsfälla.

– Eld från höger! Maskingevärsskyttens röst skar elakt i mina hörlurar.

Jag ryckte till och tittade åt höger. Långt borta syntes explosionsmoln av luftvärnsgranater.

– De skjuter med dålig precision från Lintujärvi station. Batteriet är långt borta, ingen fara, fortsatte maskingevärsskytten.

Jag kastade en blick på piloten. Hans ansikte var sammanbitet. Små svettdroppar glänste i hans ansikte och på övre läppen i den mörka korta krigsmustaschen. Allt verkade olidligt tyst och livlöst, såväl terrängen under oss, som rymden omkring oss.

– Två jaktplan rakt akterut. De är ännu långt borta, meddelade maskingevärsskytten.

Piloten agerade direkt.

En brant sväng till vänster och därefter en djärv dykning. Enligt bestämmelserna måste vi genast försöka skaka av oss jaktplanen, som både beträffande beväpningen och lättrörligheten var överlägsna vårt plan. Vi måste försöka spara på vår bombplanspark som blivit liten.

En kraftig dykning och en snäv utplaningssväng klistrade fast mig i stolen, och centrifugalkraften gjorde hela min kropp blytung. Det gick runt i huvudet och flimrade för ögonen. Ganska snabbt var vi ovanför det vidsträckta skogsområdet som började vid Lintujärvis västra strand. Planets motorer vrålade på fulla varv.

– De närmar sig, meddelade maskingevärsskytten stillsamt.

Piloten tog ner planet så nära trädtopparna, att jag tror att luftdraget från propellrarna skakade snön av dem. Planet flög så lågt att det följde också små höjdvariationer i terrängen. Nu slickade vi verkligen terrängen. Av erfarenhet visste vi att jaktplanen inte kom så lågt, utan blev kvar några tiotal meter högre upp. Då blev elden från dem inexakt i stället för om de funnits på samma höjd som vi och kommit åt att skjuta direkt bakifrån. Dessutom minskade också skjutprecisionen genom att målet sågade sig fram enligt terrängen.

Vårt hopp om räddning baserade sig också denna gång på så här små möjligheter.

– De kommer bara närmare… de har hög hastighet… plan som ser alldeles underliga ut… nu är de på ett par hundra meters avstånd … nu skjuter de. Maskingevärsskytten pratade på sitt lugna sätt samtidigt som han sköt några korta serier mot jaktplanen.

Spårljuskulorna visslade förbi vårt plan. Jaktplanen hade öppnat eld på alltför långt avstånd och överilat. Bekymrad väntade jag på en ny eldskur. Den tjocka låga molnmassan som låg långt framför oss och, som i andra förhållanden skulle ha känts synnerligen obehaglig, drog oss nu till sig som ett paradis. Tänk om vi hinner dyka in i det i skydd, innan jaktplanen gör slut på oss.

Molnkanten kom allt närmare, men ännu var den hopplöst långt borta.

– Nu är de redan ganska nära. Maskingevärsskyttens röst verkade bekymrad.

I detsamma snuddade en kärve av spårljus i plankroppen. Det skulle bara behövas en ordentlig träff, så skulle vår saga vara all. Då tryckte piloten kraftigt på sidorodret, utan att luta planet. Med ett väldigt dån kanade planet till vänster, och spårljuskärven gick förbi till höger. En dylik fotsväng är manövertekniskt en synnerligen farlig felmanöver. Utförd på så låg höjd kändes det lika skrämmande som jaktplanens eld. Som undanmanöver var den dock effektiv.

Jaktplanens eld upphörde för ett ögonblick, men snart dansade spårljusen åter omkring den glasförsedda nosen på vårt plan.

Åter gjorde piloten en djärv fotsväng, denna gång till höger. Kärven av kulor for förbi oss på vänstra sidan. Jag kramade handtagen på min stol så att knogarna vitnade. Piloten hade envist och segt gett sig in i den här leken och tryckte turvis med höger och turvis med vänster fot som om han skulle ha trampat ett gammalt orgelharmonium. Jaktplanens kulkärvar gick varje gång förbi.

Löjtnantens svettiga ansikte lyste upp i ett brett leende och han raljerade:

– Ja nog skall det reta dem.

– Ja det kan jag tänka mig, brummade jag.

Plötsligt försvann horisonten ur vårt synfält. En tjock dimma omgav oss. Utan att märka det hade vi kommit till molnkanten.

Vi var räddade.

– De försvann ur synhåll, hördes maskingevärsskyttens lugnande besked.

– Det var nog redan på tiden, sade piloten och torkade sitt svettiga ansikte på pälsärmen.

Vi hade kommit ur en mardröm, men följande låg framför: en lång hemresa i tvivelaktiga väderförhållanden.

– Det är nog bäst att borra sig genom molnen, funderade piloten och drog upp planet i en brant stigning. Jag gav honom så noggrant riktningstal som jag kunde i dessa förhållanden.

Stigningen blev lång. Då och då hostade motorerna, då det bildades is i förgasarnas luftintag. Höjdmätaren visade på ettusenfemhundra meter då vi slutligen bröt genom molnen. Vi flög sedan alldeles ovanför molnskiktet beredda att genast dyka tillbaka, om jaktplanen igen skulle angripa oss.

– Av vilken typ var de där jaktplanen? Vår maskingevärsskytt besvärades fortfarande av fajten nyligen.

– Vem skall veta. Troligtvis västerländskt fabrikat. Det torde väl ha varit litet hett om öronen där i maskingevärstornet, sade piloten.

– Nå, man blir van, hördes som svar.

Ja visst, tänkte jag. Hårda tag är det. Då man angrep ett bombplan var det jaktplanspilotens första uppgift att likvidera dess maskingevärsskytt, den enda som försvarade den bakre sektorn, som i sitt glastorn utan möjlighet att skydda sig och som hade endast ett svagt vapen. Dessa skyttar blev ofta måltavlor för jaktplanens många effektiva vapen. Och ändå var sergeant Vine, som jag varit tillsammans med på många krigsflygningar, som hemma i det trånga glastornet. Lugnt och tydligt informerade han om vad som i olika sammanhang hände bakom stjärten.

Färden fortsatte utan missöden. Då vi enligt mina beräkningar hade bara en fem minuters färd till Onttola-fältet, började vi allvarligt fundera på landningsmöjligheterna.

– Vi försöker landa. Det är jämt för litet bränsle, funderade piloten.

Vi började glida nedåt. Jag iakttog höjdmätaren, tusen meter – femhundra – trehundra – tvåhundra – etthundrafemtio. Jag ropade bekymrad till piloten:

– Plana ut emellan. Jag försöker få syn på marken.

Han gjorde som jag sade. Jag stirrade nedåt genom den gråa tjockan, men såg inte en skymt av markytan. Jag gav order om att gå ner till hundra meter. Jag tryckte min näsa mot glaset i fören. Bara tjockan syntes. Försiktigt gick vi ner till sextio meter. Lägre vågade vi inte gå för markhinder.

Men inte heller nu syntes marken.

Vi hade inte sett den på en hel timme.

Nu började vi verkligen bli bekymrade. Var är fältet? Och var är vi själva? Orienteringen med bristfällig utrustning var ofta inte så noggrann. Bränslet skulle snart ta slut, och då skulle vi inte längre hållas i luften. Vad skulle det sedan bli? Nödlandning? Omöjligt i en dylik tjocka.

– Snabbt upp!

I samma ögonblick som jag skrek dessa hetsiga ord, drog piloten kraftigt i styrspaken. Jag hade sett marken, men skrämmande nära. Framför oss uppenbarade sig en hög backe, som maskinen hoppade över genom pilotens snabba drag, och så var vi åter i molnen. Jag kunde dock berätta en tröstande sak:

– Det var skidbacken i Höytiäinen, varvid fältet ligger fyra kilometer härifrån söderut.

Vi svängde mot söder, och piloten gick med all risk lägre ner, men ingen av oss såg ens en skymt av fältet.

– Hur mycket bränsle har vi?, frågade jag piloten.

– Svårt att säga exakt. Mätaren närmar sig hotfullt noll.

Jag visste att då mätaren visade noll fanns det ännu bränsle för en viss tid, men hur länge, det var svårt att säga. Mätarna var inte så noggranna.

– Vi försöker ta oss till fältet i Värtsilä. Ta riktningen etthundratrettioen, meddelade jag till piloten.

Värtsiläfältet var vår reservlandningsplats. Från Onttola var det ca åttio kilometer dit.

– Låt gå, men det skulle vara ett under, om vi kommer ända dit.

I så fall måste vi tro på ett under, svarade jag helt utan optimism.

För att spara bränsle steg vi inte ovanför molnen, utan flög i blindo på tvåhundrameters höjd. Då vi enligt mina beräkningar borde ha varit i trakten av Värtsilä, gick piloten ner till etthundrafemtio meter. Lägre vågade vi inte gå.

Vi var fortfarande i dimtäcket.

Marken syntes inte.

Den kusliga sanningen gick upp för oss: vi hade förlorat vår sista möjlighet till en normal landning. En nödlandning i dessa förhållanden skulle direkt ha betytt självmord. Det fanns bara en möjlighet kvar. Piloten meddelade saktmodigt:

– Nu går jag upp i höjd, tills bensinen tar slut, och sedan så hoppar vi.

Vi måste underordna oss detta motbjudande förfarande, om vi ville rädda våra liv. Planet var i vilket fall som helst redan dömt till undergång.

Jag gläntade på cockpitens huv. Den fuktiga tjockan trängde in. Isbitar från propellrarna singlade ilsket mot planets plåttäckning. Snabbt täckte ett tjockt islager vingarnas framkanter och övre sidor, och planet började vaja betänkligt. Det pressade sig mödosamt framåt och ville inte längre ordentligt följa manövreringen. Nu skulle det redan ha varit hög tid att hoppa, men trots det hölls vi i planet. Varför? Troligtvis därför, att det kändes avskräckande att hoppa ut utan att se marken eller veta var vi kommer ner. Dessutom trodde vi alla att något under skulle ske. Vi stirrade slött framför oss. Något måste ske och snart – men vad?

Då lossnade ett litet isstycke från vingens främre kant. Sedan ett annat, ett större, och därefter flera. En liten gnista av hopp tändes i oss. Efter hand började isen i stora flak lossna från övre sidorna av vingarna och i det samma kom vi ut i det klara ljuset ovanför molnen. Denna uppiggande förändring i omgivningen fick oss att omvärdera situationen. Vi beslöt att flyga ovanför molnen mot sydost så länge som motorerna går.

Svek mina trötta ögon, eller fanns det en liten spricka i det jämna molntäcket långt framför oss? Piloten tittade åt samma håll och sade tveksamt:

– Där framme verkar det att synas av marken.

– Det tycker jag också, svarade jag entusiastiskt.

– Få se, om vi kommer ända fram.

Vår observation visade sig vara riktig, och glädjen tog tag i oss, då det klara istäcket på Suistamonjärvi började synas genom öppningen i molntaket. Vi kan ju i alla fall nödlanda, om vi bara kommer ända dit.

Stunder av pinsam väntan följde. Ett lyckligt slut på vår utflykt låg alldeles för händer, men trots det ännu i det fördolda.

Kommer bränslet att räcka?

Bär den tunna isen vårt tunga plan?

Det började höras knallar från motorerna. Symptomet var klart: den sista bränsledroppen höll på att gå åt. Propellrarna roterade längre bara knyckvis. Skulle planet orka glida ända till sjön, eller skulle det slås sönder mot den ojämna steniga strandterrängen? Lösningen skulle snart visa sig. Med spänning följde vi pilotens verksamhet. Han sänkte ner hjulen, öppnade vingklaffarna och vände planet i riktning med strandlinjen.

Vi kom över strandstupet och i nästa ögonblick flimrade den mörka isen under oss. Slutdraget följde strax, och hjulen vidrörde isytan. Jag förde upp huven till cockpit, för att vi genast skulle kunna rusa ut om planet eventuellt skulle börja sjunka.

Men den sega höstisen höll.

På stela ben klättrade vi ut ur planet.

Då vi hade tänt cigaretter fästes vår uppmärksamhet på öppningen i det där molnskiktet, genom vilken vi klarat oss ner till marken. Det började småningom samlas folk på isen, men vi bara tittade uppåt med stela nackar, med ett spänt uttryck ännu i våra ansikten.

Där uppe skedde något som fängslade våra blickar.

Öppningen i molnskiktet höll hastigt på att dras samman. Då vi drog de sista giriga blossen på våra cigaretter, hängde ett tungt molnskikt ovanför hela sjön. Himlen hade för ett ögonblick öppnat sin förlåt för att efter det spännande skådespelet låta oss slinka bort från estraden.

I det hopplösaste ögonblicket under vår resa hade vi trott på ett under. Och det undret hade skett.

Tidningen Kansa taisteli – miehet kertovat
Lauri Lamminpää Le.Lv. 44 (225-230/1960)