Vasti Dahlback f. Wikström:

Den 18 juni var jag i Gamlakarleby. Jag träffade en bekant, som sade: ”Du skulle gå ner till stationen och se. Det ena tåget efter det andra kör förbi, fullastade med tyska soldater. Vad kan det betyda, vad är på gång?”. Det fick jag veta när jag kom hem. Då hade bröderna fått inkallelsebrev. Det var allmän mobilisering.

På fredagen samlades alla, de inkallade och anhöriga, vid skyddskårshuset i Tjäru. Och pojkarna for till Kronoby. Lördag förmiddag cyklade jag, som många andra till Kronoby.

Algot och jag hade varit förlovade sedan julen 1940. Vi gick till Snåres kafé för att prata och smida-planer. Vi visste att det var nödvändigt att ha en bra orsak för att anhålla om permission. Vi kom fram till att om det bara fanns en möjlighet att ta ut lysning, så skulle han sedan anhålla om permission, så vi kunde gifta oss. Algot fixade tre timmars ledighet och lånade en cykel.

Vi cyklade till Karleby prästgård, där teol.dr. Krook tog emot oss och vi framförde vårt ärende. ”Varför inte viga er nu när ni ändå är här”, sade Krook. Vi blev mycket överraskade och jag sa helt spontant att så kan man väl inte göra. – Jo, sa prästen. ”När det är krigstillstånd i landet gäller inte normala seder och bestämmelser. Pastorn och jag förrättade igår vigslar till långt in på natten.”

Vi tog oss en funderare över hur vi skulle göra. Vi kom fram till att det skulle kungöras lysning vid söndagens högmässa, och om ingen avresa från Kronoby skett, och om tiden tillät skulle vi gifta oss efter högmässan.

Sådana saker som vad vi skulle ha på oss, tänkte vi inte på. Det var av ringa betydelse. Vi skildes åt på kyrkbacken. Algot cyklade till Kronoby, där han skulle försöka få ledigt på söndagen. Jag cyklade in till stan för att handla lite, bland annat några röda rosor.

Väl hemma provade jag den vita klänning som jag sytt till min syster Inga, som skulle konfirmeras på midsommardagen. Den passade, så nu var det problemet löst.

Klockan 24.00 på lördagkväll kom min bror Uno hem från Kronoby. ”Int’ blir det nå’ giftas i morgon, för tåget går i natt klockan två”, sa han. Ja, så var det med det tänkte jag och somnade med mina rosor på bordet.

På söndagmorgon klockan sex kom mor och väckte mig. Hon berättade att Algot kommit för en stund sedan. Han hade fått ledigt till klockan 18.00 på söndagkväll. Klockan två hade han och Verner Björkqvist fått ledigt och kört hemåt. Men bilen krånglade och de hade gått tills Algot fått låna en cykel.

Jag borstade och snyggade upp hans uniform. När Algot sovit några timmar åkte han hem för att berätta vad vi hade för oss. Och visst funderade vi en aning över vad vi hade ställt till med. Men problem är till för att lösas.

Vi hade ingen vigselring. Vad skulle vi haft den till om det inte blivit någon vigsel, sa vi. Annars kunde jag ha ordnat det dagen innan, när jag var i stan. Den detaljen ordnade vi så att jag lånade Ernas vigselring och köpte mig en egen på måndagen.

Värre var det att ordna transport till kyrkan. Det var omöjligt att få tag på en bil, de var också inkallade. Enda utvägen var att ta bussen som kom från Vasa. Det var långt till busshållplatsen, så jag ringde till Fanny Björkqvist och frågade om vi kunde klä om oss där, för att inte behöva gå så långt.

Sagt och gjort. När vi kom dit hade Fanny tagit fram sin brudklänning och slöja, så det var bara att ta på sig grannlåten. Sedan gick vi upp till stora vägen för att vänta på bussen. När den kom och Algot skulle betala, sa chauffören: ”Det är första gången jag har äran att köra ett brudpar, så den här resan bjuder jag på”

Bussen stannade utanför kyrkan. Innan vi steg av sa vi att vi ville åka med tillbaka efter vigseln och bad chauffören vara så snäll och stanna när han kom förbi. I kyrkporten mötte vi Harald och Svea Jakobsén, som kom ut nyvigda. Sveas barndomshem låg helt nära kyrkan så hon bjöd oss hem till dem på vigselkaffe, medan vi väntade på bussen efter vår egen vigsel.

Väl hemma igen var det bara att klä om. Vi åt och drack kaffe innan vi cyklade till Kronoby station, där tåget lastades och det kryllade av folk.

Den första som kom fram och gratulerade var sektionskommendör Tigerstedt. Han tackade Algot för att han hållit tiden och sedan gav han honom ledigt fram till klockan 20.00 då tåget skulle gå.

Tiden gick fort och prick klockan 20.00 visslade tåget i väg. Algot var den sista som steg upp i den sista vagnen. Sedan sågs vi aldrig mer. Sex veckor senare, när jag hämtade posten, fick jag ett brev med en främmande handstil. Jag satte mig på vägkanten och läste brevet. Det var från fältprästen Sigvald Gustavsson. Han skrev att Algot hade stupat, träffad av en granat. Eftersom det var sommar och varmt hade de stupade jordats i Sordavala, för att när det blev kallare återsändas till hemorten för begravning. Vilket också skedde, den 10 maj 1942.

Ur boken:
Öja hembygdsförening r.f: Öjar i kamp för ett fritt fosterland 1918, 1939-45