E. Högnäs:

Efter en spännande men tröttande dag, som var lördag (30 aug 1941), intog vårt batteri (2:dra batteriet) vänteställningar över natten i Vammeljärvi-terrängen. Vi hade på dagen haft besök av vår Lotta-kantin och därifrån fått köpa två små vetebullar per man och så fort tältet var uppspänt sattes våra fältbackar på kaminen för tekokning. Nu skulle det bli bullfest, men därav blev nog intet Kaminens värme och vår trötthet gjorde att vi somnade bums varenda en tills vi fick en ovanlig väckning. Klockan var fyra på söndag morgon när en ordonnans från stabsbatteriet väckte oss med följande ord: Order från Mannerheim (Högkvarteret) att två av våra pjäser genast skulle köra i ställning där landsvägen korsar järnvägen till Leningrad, eller med andra ord framför våra dåvarande infanteriställningar.

Batterichefen löjtn. Lagerroos: Högnäs väcker genast första troppen med Seis Ajoon. Sagt och gjort, men nog fanns det kommentarer som: Ska vi fara direkt till Leningrad eller ska vi fara Ti baaks å paradeer i VIBORG. Det blev nog framåt i ilfart till nämnda ställe vid järnvägen. Pionjärer hade fått i uppdrag att i skydd av nattens mörker tränga sig fram och avstänga järnvägen så att ett ryskt pansartåg från Somme-mottin ej skulle kunna passera utan spåra ur. Tyvärr misslyckades de mer eller mindre med sitt uppdrag, så att tåget for förbi och stannade på Terijoki station där det senare blev mål för våra Sextummare.

En infanterimajor försökte hejda oss och tyckte vi var tokiga som höll på att köra direkt in i fiendeställningar. Lagerroos röt: Undan! Vi har order från högre ort! Det tog ej många minuter förrän den första salvan for i väg mot TERIJOKI station. Allting gick så fort att vi inte ens hann flytta vår lastbil som stod för nära framför pjäserna, varför lufttrycket smulade sönder sidofönstret. Men nog väckte det säkert ryssarna liksom vårt eget infanteri som kom bakifrån och beundrade våra stolta tunga 150 H. De flesta av dem hade aldrig förr sett artilleriet i funktion och undrade om det varit vi som också tidigare skjutit och understött deras anfall, samt betygade att vi gjort det med bravur.

När undertecknad en timme senare fick order att hämta mera laddningar hade jag med mig på lastbilsflaket 11-12 fångar varav en kvinnlig som överlämnades vid stabsbatteriet med kommentar av nån: ”Har du fått i uppdrag att evakuer Leningrad.” Senare på dagen flyttade resten av batteriet till samma framskjutna plats, och då några av pjäsmanskapet skulle vittja potatislandet som låg framför oss, fick de krypa tillbaka för fiendens maskingevärseld, samma maskingevär som senare blev vårt.

Den ryska överste som gav sig till fånga var och beundrade våra prickskjutande pjäser, samt förrådde att resten av hans mannar, c. 300, hade beslutat att förstöra åtminstone ett av våra eldbatterier följande natt, varför det helt naturligt blev skärpt bevakning. Från 3:dje batteriet som låg till vänster snett bakåt på 6-700 m avstånd skulle en patrull vid ett visst klockslag på natten rensa upp i området mellan våra batterier. Vännen Alf S-k och jag fick order att säkra vid lindorna som var 50 mt bakom vårt tält. Å vilket krig i mörkret. Onko suomalaiset? On. Täällä on. Med ryska som: ”Jop fode mait” eller liknande i det att maskinpistolerna spelade.

Det fanns just då ej nån fast stridslinje. När Nikander tidigt på morron kom ut ur tältet så låg där en rysk politruck alldeles nära, men han hann smita i den täta ungtallskogen. När Lagerroos frågade kommendör Hülphers hur han hade sovit, så svarade han: Inte hade det blivit mycket till sömn för han hade haft en känsla av krig hela natten och stridsordonnanserna hade kommit och gått, men jag tror de varit ute i tjänsteärenden.

Efter att ha stekt och provsmakat kött från två av ryssarnas nyslaktade kor, som fanns i jordkällaren bredvid vårt tält, blev det: ”Seis ajoon” genom Nykyrka, Terijoki och Rajajoki mot nya äventyr och strider. Vid denna tidpunkt torde I:sta batteriet varit åt Eno hållet där de fått leka infanterister efter vad de berättat. Beklagligtvis föll vår san.serg. för egna vapen då han i nattmörkret ej fort nog svarade på ”Tunnussana”. Krigsbyte: Den ryska sektionens alla femton nya 6″-pjäser.

Ur boken:
Minnesskrift Tunga Sektionen 13 1941-44