Brev från Birger Åminne till Fride Åminne

Systerbäck den 26.9. 41.

Bäste Fride!

Just hemkommen från min andra resa till Summa, vill jag ehuru klockan redan är mycket och rätt trött efter den ansträngande färden, likväl berätta några intryck från den olyckliga ”korsun”, där så många unga män och även Ragnar fick ljuta hjältedöden. – Som Ni kanske redan fått höra så har grävningen i den sprängda ”korsun” pågått sedan söndag.

Tills i dag har grävningen, som har varit ett synnerligen omständligt och noggrant arbete, fortgått och hava därvid samtliga 32 man återfunnits och igenkänts. En på ett sätt, en annan på ett annat, men alla ha identifierats, dels genom dödsbrickor, kläder, tänder, anteckningar, böcker och brev i fickorna, som ej ännu förmultnat, monogram, ringar m.m.

I går hittades bl.a. Harry Lund, han var så lätt igenkännlig. Just innan vi anlände till platsen i dag så hade de fått fram Ragnar och Erling Vestö, jämte ett par andra. Då jag trädde fram till platsen där han låg, så visste jag med detsamma att det var Ragnar. Fast hans kvarlevor äro så förmultnade, kunde man med säkerhet igenkänna hans hår, skyddskårsuniformen, och ena stöveln, som var kvar på foten, ylleskjorta m.m. och dessutom hade han kontanta pengar och anteckningsbok, och det säkraste framför allt är ju dödsbrickan och hans rätta namn.

Ja, Du må tro att det var en underlig stämning som rådde vid detta enastående tillfälle. – Till först kunde jag ingenting säga, jag förblev stum, och en tår skar ur mitt öga, då jag såg Ragnars kvarlevor, där han låg i främmande mark långt borta från sina kära och nära.

Jag tänkte på min gode granne och vän, som han var till alla. Knappast finns någon som behövt växla ett ont ord med honom. Han hörde till dem, som endast hade vänner.

Alla de återfunna hava lagts i vita enkla krigsmannakistor och skickas småningom hem till sina anhöriga. De sändes nog härifrån den officiella vägen, det är sannolikt att de komma genom Vasa Sk. Distriktsstab, och meddelande genom Skyddskåren. Det finns här en särskild myndighet, som har hand om dylika saker

Grävningsarbetet har utförts av Larsmo- och Öjapojkar, de närmast anhöriga från Kronoby har deltagit. Börje Torrkulla, Sven Hästö, två Hästö-pojkar och Y. Storbjörk. Det var ett begränsat antal som fick deltaga. Man måste säga att dessa pojkar utfört ett stort arbete, och en gärning som säkert kommer att bringa mången sörjande mor och far, syster och bror, en oskattbar tröst i bedrövelsen.

De äro ju alla borta för alltid, det veta vi, men det har ju varit en olidlig osäkerhetskänsla över, var de varit, och om det hela är verklighet. – Nu råder inga tvivel mera, ty nu får var och en vila liksom andra hjältar på sin hembygds kyrkogård, och detta är ju det högsta deras anhöriga och närmaste önska, ty innan detta skett har det alltid varit som en mara som sent kunnat glömmas.

Jag skriver detta brev till dig med en stor känsla av tillfredställelse. Ty denna tanke har legat mig om hjärtat hela sommaren, och sedan ryssen började reträtten, att uppsöka Summahjältarna, och få dem hem till de sina. Nu har tanken blivit verklighet, och jag är nöjd, att på mitt ringa sätt fått medverka till sakens genomförande.

Annars är det utfärder från vår sektion till Summa nästan alla dagar. Där är mycket att se. Ingen kan föreställa sej vilken förödelse kriget där har åstadkommit. Hur något levande kommit därifrån, undan denna helvetiska eld, detta vet endast Gud. Man får knappt ned foten utan att trampa på granatskärvor.

Vi har det lugnt nuförtiden, just ingen stridsverksamhet. Vi vänta livligt på P:burgs fall, då lär vi hava gjort vårt, och efter vad som hörs skulle de äldre årsklasserna efteråt småningom hemförlovas, ingenting skönare än det, hur bra vi än har det. Slutar nu med en hälsning till allt ditt husfolk

från Birger.

P.S. Hälsa dit hem. D.S.

P.S. Jag har just varit till adjutanten, och begärt permission åt alla dem, som varit med om grävningen, och det torde lyckas, hälsa det åt Fanny och Lenni.

Ur boken:
Frihetsvägen för tryggat hem och land, Redaktör Hans Fors