En episod i filmen Vägen till Rukajävi

Pentti Olavi Perttuli (född 13.3.1916):

 Spanarna var ca 200 framför tättruppen. Man färdades på cykel. Mycket sällan rörde man sig i terrängen till fots, i regel använde man cykel. Då terrängen var normal fungerade detta. Man såg till att avstånden inte krympte, de måste hållas. Det var 10.7. i ett visst läge då man åter fortsatte framåt mot sjöns norra ända och fortfarande var på dess östra sida, på fiendens sida och kom till en ås, där vägen på andra sidan åsen löpte ner längs en brant backe.

På högra sidan fanns slyskog och vägen svängde samtidigt. Inne i slyskogen rann en liten å och vägen svängde där efter hundra meter över ån där det fanns en bro. Spanarna stannade upp på bron. Man såg inte den då man kom med full fart hela raden ner längs backen och där trängdes hela truppen samman.

Det torde ha varit enda gången då en sådan trängsel uppstod. Nu var det så att fienden hade iståndsatt fördröjande ställningar, det vill säga bakhållsställningar på andra sidan ån, och där bakom fanns fienden på ca 50 meters avstånd. Nu blev det eldgivning från fiendens sida. Och alldeles med detsamma eller så snabbt som möjligt spred sig vår trupp längs vägen ut i terrängen. Det uppstod en 70-80 meter lång hög med cyklar och män på marken, en mycket rörig samling.

Man var nu under eld. Men av olika orsaker så gick elden under de första sekunderna över truppen, en förunderlig sak att inte elden kom på samma höjd, utan går en aning över, kanske en meter. Senare skulle elden säkert ha kommit lägre ner och sopat bort hela truppen. Jag var alldeles bakom tätgruppen och låg där på samma sätt och upplevde ett förunderligt fenomen som jag aldrig i tidigare i mitt liv upplevt. Det var alldeles som en klar tanke skulle ha funnits i hjärnan och gett förmågan att avgöra vad som borde göras. Min klara tanke gick ut på att nu får ingen stiga upp, utan nu måste man fundera ut något mot den häftiga elden.

Det var enda möjligheten att klara sig ur detta. Kulor ven i luften hur mycket som helst. Utgående från min tanke gav jag omedelbart order om eld och betonade det ännu en gång. Jag skrek bort mot männen, mot huvudtruppen att skjut och skjut utav helvete. Det innebar att varje man måste försöka skjuta så mycket som möjligt.

Och märkligt nog var en del i det läget att de med det samma fick sina vapen i händerna och det räckte inte många sekunder förrän det kom många skott, också en maskinpistolsserie och på något sätt efter ytterligare några sekunder sköt hela truppen, liggande på marken bland cyklarna, genom slyskogen mot ljudet från fiendens eld. På det här sättet fick fienden en kraftig moteld på sig på 50 m avstånd.

Det dröjde inte många sekunder förrän fiendens eld började dämpas och blev till spridda serier och till sist några enstaka skott för att till slut efter ca tio sekunder upphöra helt. Några skott hördes ännu men genom denna hårda moteld på nära håll rakt mot ansiktet så hade fienden blivit kväst.

De drog sig tillbaka, blev skrämda, jag vet inte om ledaren var den första att dra sig tillbaka eller om det var enskilda män, men i varje fall drog sig fienden bort från sina ställningar och vår trupp räddades genom det. Endast chefen för vår tätgrupp sårades, dock mycket svårt, han fick åtta maskingevärsskott genom sina lår och föll ner i ån, i vattnet. Han räddades så småningom och man fick honom till sjukhus genom att ro över sjön till den egna sidan. Det här har jag många gånger kommit ihåg, människans psykiska konstruktion där tankarna blir effektiva i svåra, nära nog övermäktiga situationer …