S. Gustavson:

Den 23 juli 1941 är en het dag. Dammet står som en sky från de ändlösa kolonnerna på den dåliga vägen och lägger sig långsamt till ro, insvepande allt i en grå mantel. Solen gassar från en molnfri himmel. Var och en som har möjlighet därtill har dragit sig undan i skuggan för att finna svalka. Jag halvslumrar men blir kallad till telefon.

Nattvardsgång i batteriet

– Det är sergeant S. från andra batteriet. Jag undrar just om det skulle passa för pastorn att komma hit till oss och hålla dendär nattvardsgudstjänsten det var fråga om för någon dag sedan. Vi har nämligen tuliloma nu och tyckte därför att det skulle passa då det för en gångs skull är lite lugnare.

– Varför inte, nog kan jag komma. Är det många som anmält sig till nattvardsgången?

– Nå, inte så många, ett tiotal. Men jag är säker på att många fler kommer med vid själva tillfället.

– Jag kommer dit med cykel och är där om en halv timme. Slut.

– Slut.

Jag lade ned luren och gick långsamt till JSP för att klä mig och åka iväg. Så är det alltid, tänke jag för mig själv, det gäller att passa på när någon ledig stund är för handen för att kunna hålla en andaktsstund. Jag tänkte på de gånger jag hållit gudstjänst i batterierna under det att det välbekanta ropet ”tykkien luo” väntades när som helst.

Medan jag sökte nattvardskärlen kom jag ihåg den förra nattvardsgången för någon tid sedan i tredje batteriet. Där hade så gott som hela batteriet deltagit och det blev en högtidsstund i den stilla kvällen.

Det var inte något nöje att cykla på den dåliga vägen. Överallt såg man spår av kriget. Vägkanterna var belamrade med allt slags bråte, bruna ryssmantlar och klädespersedlar av olika slag, gevär, ammunition, matvaror. Liken hade man redan hunnit gräva ned. Jag mötte en fångkolonn, smutsiga, trasiga, trötta män, vaktade av en soldat på cykel. De var de mest olika typer, en ung judepojke, en kirgis med sneda ögon och brett ansikte och många andra särpräglade individer.

Sergeant S. kom fram till mig och vi började resonera om var vi bäst skulle kunna hålla vår nattvardsgång. Efter en stunds sökande fann vi en glänta i skogen som passade oss utmärkt. En tom ammunitionslåda fick duga som altarbord. Jag satte en ren näsduk på den och plockade fram nattvardskärlen. Medan sergeanten sammankallade pojkarna gick jag till räknetältet och hälsade på officerarna. Jag hade aldrig mött något hinder för min verksamhet från officerarnas sida, tvärtom hälsades jag alltid välkommen. Så även nu. Batteriofficeren visste redan om nattvardsgången. Han ringde till sektionsofficeren och meddelade därom och anhöll samtidigt att batteriet ej skulle behöva skjuta under den tid nattvardsgången pågick. Det var ju inte alltid hela sektionen som sköt utan endast ett batteri och då kunde ju lika gärna något av de andra batterierna skjuta om eld begärdes.

Vi började vår andaktsstund med en psalm ur ”Fältandakt”. Stark och klar steg sången, det var en välbekant psalm som sjöngs. Överhuvudtaget var psalmsången omhuldad i denna Kronoby-Terjärv-Öjasektion.

Jag steg fram och talade över orden i Matt. 28:20 ”Se jag är med eder alla dagar intill tidens ände”.

En ensam flygmaskin kretsade över våra huvuden. Därborta sjöng maskingevären sin dödssång. En rökpelare steg upp över skogen, någonting brann. Men allt detta verkade så avlägset just nu. För en stund var vi borta från kriget och inne i den heliga stillheten. ”Kommen, ty allt är nu redo…”

De kom. I grupper på 10-15 man knäböjde de i en halvcirkel framför det improviserade altaret och fick sin del av vår Herre Jesu Kristi lekamen och blod. Skogen brusade sin orgelsång och beledsagade psalmen som under tiden sjöngs. Vid det sista bordet knäböjde också officerarna och batteriet deltog nästan mangrant i nattvarden.

Nattvardsgången var slut, allt återgick till det gamla. Snart skulle våra kanoner igen sända sin dånande hälsning till fienden. Krigets hantverk skulle åter börja.

Men ändå var ej allt som förut. Vi hade fått se en glimt av meningen med det hela, fått uppleva Gudsgemenskapen mitt i krigets häxdans. Den gemenskapen skulle ge oss kraft och mod under kommande dagar, hurudana de än skulle gestalta sig.

Ur boken: Tigerns Sektion 1941-44