Stig Törnkvist:

(Minnen från Svirfronten 1942.)

Den 16 september kom jag tillsammans med ett antal 1923 födda soldater till 61. regementets III bataljon och slutligen till 8.kompaniets IV pluton (Stödjepunkt Slussen). Emedan läget då var förhållandevis lugnt, kändes det inte så svårt att vänja sig vid frontlivet.

Natten mot den 9 november 1942 hördes stark artilleri- och granatkastareld i riktning mot II bataljon.

På morgonen ringde kompanichefen och meddelade, att ryssarna hade tagit två stödjepunkter, nämligen ”Teeri” och ”Kako” i II bataljon. Samtidigt meddelade han, att en trupp från vår bataljon skulle bildas för att sändas till II bataljon och göra motanfall. Kompanichefen gav order att vår lilla stödjepunkt skulle bistå med 3 man.

Då vår plutonchef B. Sundqvist lagt på luren förklarade han i korthet läget för oss, och hans första fråga löd: ”Finns det frivilliga?”

Efter tystnaden som följde frågade min kamrat Lindeblad mig: ”Stig, funderar du?” Jag svarade genast: ”Vi går.” Sedan behövdes ännu en, varför det blev lottdragning. Lotten föll på Hällback. Alla tre, som behövdes, bestod av korsuns yngsta nämligen 1923 födda. Efter en mycket kort förberelse marscherade vi till bataljonsstaben. Vi förstod mycket litet av vad som väntade OSS.

III bataljonens kommendör maj. Lagerbom förklarade läget för oss alla, innan vi fick marschera till II bataljon. Under marschen stördes vi av ryska flygare. Sedan visste någon berätta att stödjepunkten ”Teeri” hade återerövrats, så marschen fortsatte därifrån till ”Kako.” Följande natt fick vi order att anfalla ryssarna, men kontraorder gavs litet senare.

Dagen därpå laddade vi handgranater och gick i spänd förväntan på det som skulle komma. Den 11 november kl. 5.30 gick vi till anfall, efter att våra granatkastare och artilleriet hade skjutit 2800 granater på den lilla kulle som stödjepunkten ”Kako” bestod av.

Från vår bataljon var vi 74 man, som trängde in i löpgraven, där ryssarna befann sig. En fruktansvärd strid uppstod. På sina ställen låg döda ryssar så tätt, att det var omöjligt att stiga ner utan att trampa på någon. I början var jag snabbeldsgevärskytt och min kamrat hjälpskytt. Av snabbeldsgeväret hade vi inte länge någon nytta, ty geväret träffades av en granatskärva, som krökte pipan. Plutonchefen gav mig en maskinpistol och kommenderade mig att gå fram och avbyta en annan maskinpistolskytt.

Av allt damm och kringflygande sand slutade också min rnaskinpistol att fungera efter en tid. Vi började skrika efter en maskinpistolskytt, och en pojke Strandberg från Närpes dök upp. Han sa: ”Jag har nog varit här förut, men jag tar över.

Det var trångt i löpgraven så jag hukade mig ned och sa: ”Stig mig på ryggen och hoppa över.” Samtidigt hörde jag ett klirr från hans hjälm, och han föll över mig, varvid jag anmärkte: ”Man stopplar här också.” En sergeant svarade mig: ”Nu stupade Strandberg.

Efteråt kastade jag handgranater och fick sedan byta om till att langa fram granater. Denna strid varade i 5 ,5 timmar. Ryssarna fick förstärkning och våra mannar minskade. Vi blev tvungna att fortast möjligt lämna den del av löpgraven vi hade erövrat. Striden fortsatte tills det blev mörkt, men med större ingenmansland, sedan vi lämnat löpgraven och befann oss i öppen terräng.

Vår bataljons pojkar samlades ihop, och av styrkan som varit 74 man återstod 21 man. Jag hade inte lagt märke till mina korsukamrater Lindeblad och Hällback, varför jag började fråga efter dem. Någon visste berätta att Hällback blivit sårad, men Lindeblad var och förblev försvunnen. Inte ens Hällback kom mera till fronten.

Vi hade trott att stötgrupperna skulle få lämna stället nu, men vi måste ligga där något över 2 dygn till, innan vi fick avlösning. Efteråt fick vi börja bygga en stödjelinje, men vi hade det inte alldeles lugnt, ty ryssarna sköt varje dag stora mängder granater på oss. Efter ungefär 2 veckor fick vi order att återvända till vår egen bataljon. Inget permissionslöfte hade kunnat göra oss lyckligare än denna order.

När jag ensam kom tillbaka till min stödjepunkt, var jag slut och kände mig som en urvriden skurtrasa. Jag babblade och pratade, tills jag småningom insåg, att nu får det vara nog, annars blir korsukamraterna utleda på mig.

Samtidigt beslöt jag också, att jag aldrig mera går någonstans frivilligt och inbillar mig själv eller någon annan, att jag är modigare än jag är.

Vad frivilligheten beträffar, kom jag dock senare att ändra mitt beslut.

Så upplevde jag mitt elddop

Ur boken:
Frihetsvägen för tryggat hem och land, Redaktör Hans Fors