Karl Ceder:

 …18.08-07.09.1941

”Den 2 september kom det order om att följande dag skulle hela regementet fortsätta framryckningen och i god tid på morgonen den 3 september bar det i väg över ån, där pionjärerna hade byggt en provisorisk bro. Vår kompanichef, jägarkapten Martin Ericsson, gav order om uppställning på ked och han förklarade, att vårt anfallsmål i första hand var en väg cirka 3 km framöver, dit regementets övriga kompanier skulle kompanivis slå in kilar och där vi skulle få kontakt med dem och vidare order. Så slog han ut med armen och angav riktningen och kommenderade: Alle man, framåt marsch!.

Det var vacker väder denna dag och inga fiender hördes av där nere vid bäcken, så jag tänkte att det var på tiden, att vi kom oss iväg från denna ödemark till mera kultiverade nejder. Denna dag besannades dock det gamla ordstävet: ’Döm icke dagen, förrän solen har gått ned’. Vi hade knappast gått hundra steg, då vi plötsligt fick eld på oss från höger. Automatiskt kastade sig var man till marken. De, som voro ytterst på högra flygeln, besvarade elden, men soldat Kalfholm träffades dödligt. Kompanichefen manade till fortsatt rask framryckning och menade, att vår granne till höger, Pörtom-kompaniet, fick ta hand om dessa ryssar. Kompaniet bör nå sitt anfallsmål i god tid, sade han, vi kan inte slösa tid på småpatruller. Inom kort nådde vi fram till en mindre höjdsträckning. Bakom den hördes något enstaka gevärsskott, dock inte i någon farlig närhet. Då kom plötsligt en svärm artillerigranater ylande bakifrån de egna linjerna och dunsade ned mitt bland oss med den verkan, att bl.a. Alexander Storback fick ena benet avklippt.

I ordinarie plutonchefens frånvaro kom jag denna dag att leda första plutonen och kände naturligtvis ansvar därför. Jag ansåg det därför som min plikt, att påminna kompanichefen om att vi uppenbarligen hade ryckt fram i något för snabb takt och att större vaksamhet kunde vara befogad, i synnerhet som kontakten med grannkompanierna gått förlorad. Jag kände den gamle, bistre jägarkaptenen från förr och hade på känn, vad det innebar för en liten underhuggare att komma med egna funderingar – jag var ju endast sergeant. Med parabellumen i högsta hugg röt han till: ’Här är det bara jag som befaller, kom ihåg detta!’

Han manade kompaniet att raskt gå framåt och för att stärka självförtroendet och möjligen injaga skräck i fienden skulle vi vråla fram ett kraftigt krigsrop ’Tyrmäys!’. Det var nog inte många, som förstod innebörden i detta finska ord och det kan ifrågasättas, om några ryssar kom att höra våra mumlande. Vi fortsatte rakt fram och kom småningom ut på en mosse bevuxen med unga tallar. De hade avkvistats i manshöjd och snart såg vi orsaken. Rakt framför låg en sandås med svarta skottgluggar i tre våningar, på avstånd på minde det starkt om ett jättelikt örlogsfartyg från 1600-talet med sina kanonportar. Så med ens brakade en häftig eldgivning emot oss så barken rök av tallarna och varje man dök på näsan mellan tuvorna. Det var här som Stolpe, Eriksson och Staffans stupade i kulregnet.

Kompanichefen insåg det omöjliga i frontalt anfall och manade alla att ålande dra sig till vänster, vilket vi också gjorde. Våra tre kamrater låg livlösa och vi var tvungna att lämna dem kvar för det såg inte vidare hoppfullt ut för oss att levande nå det vänstra skogsbrynet och vi visste ju inte, vad som mötte i skogen där, om vi kom så långt. Dit kom vi i alla fall, men det underliga var, att nu blev vi beskjutna från alla sidor. Det visade sig omöjligt att få kontakt med grannkompanierna och fälttelefonledningen hade rätt länge varit avskuren. Även om vi var rätt nära anfallsmålet, insåg kapten Ericsson fullt riktigt, att vår ställning var ohållbar. Nu började han antyda, att vi får börja tänka på återtåg. Vi var flera man som tyckte, att vi borde få våra stupade kamrater bortdragna från mossen och med oss. Jägarkaptenen – som inte mera var någon ungdom – kom tappert med oss några man, som ålande tog oss ut på mossen, men så upptäckte ryssarna oss och vi fick trycka ned oss mellan tuvorna bra länge för att klara kulkärvarna. Alla insåg vi det hopplösa i företaget och så kröp vi tillbaka.

Nu gav kompanichefen order om att varje man försöker så gott han kan slå sig igenom bakåt, därifrån vi kommit och sist ropade han: ’Rädde sig den som kan!’ Utan tvivel var det hög tid. Vi fick eld på oss från alla håll. Maskingeväret, som följde oss, hade mannar från Helsingby. Jag sade åt dem, att då de hade tyngre vapen att bära än vi andra, så skulle de skynda iväg. Jag skulle med några man stanna och säkra en stund. Jag minns, att de tackade oss för det. Så småningom gav vi oss iväg med korta, snabba språng och hur vi kom igenom skogen och ned till bäcken är som en dröm för mig ännu i denna dag.”

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Sextiettan Infanteriregement 61 1941-1944