Sven Hedengren:

 …Karjalan Maanselkä 28.10.1941

”Klockan var 12.30 i 7. K:s bivack, där vi i godan ro avnjöt vår ärtsoppa, då ordern emottogs. Artilleriet skulle öppna eld efter 30 minuter. Det blev språngmarsch över halkiga backar, varvid kompanichefen oroades av tanken: Hur skall vi hinna gruppera 7. K för anfall i tid? Vi framryckte i kolonn på vä­gen, i stridsgruppering hade det varit omöjligt att i tid nå fram. Det blev se­dan snabb gruppering vid förpostlinjen och några korta ord till mannarna med parollen: Släpp ingen jävel över bron, och så: ”eteenpäin, framåt.” Att försöka avgöra om de framförvarande plutonerna verkligen hade nått 100 m längre fram enligt anfallsordern var genom den täta snårskogen och stridsbullret omöjligt.

Det bar av framåt genom den av nyfallen snö täckta snårskogen. De ettriga smällarna av ryssarnas explosivkulor förde oväsen runtomkring, kvistande buskar och rispande trädstammarna.

Nästan genast blev det förluster av granatkastarelden. I den oländiga busk­marken visade det sig dessutom ytterst svårt att leda anfallet. Det var lönlöst att sätta in maskingevären på grund av undervegetationen. Skyttelinjerna gick ömsom smygande fram upprätta, ömsom kastade de sig omkull. En del gick hukande och rökte cigarrett och då och då gavs eld med maskinpistoler och snabbeldsgevär. Ryssarna höll sig i sina grävda stågropar och sköt allt var de hunno på oss. Häftig maskingevärseld piskade på bägge sidor av vägen. Jag befann mig med stridsordonnanserna så småningom 50 m framför plutonerna till höger om vägen. Det var till sist omöjligt att avgöra om det var egna eller fi­ender som gav eld framför i snåren. Det gällde att helt och hållet rätta sig efter det man såg och icke efter skottlossningen.

Vi arbetade oss vidare framåt och jag sökte genom tillrop under pauser i stridsbullret få samband med plutonerna. Dessa samarbetade väl under hård strid på motsatta sidan av landsvägen, varifrån de lyckades få elden riktad mot en mängd fiender, som låg nedgrävda bland buskarna rätt framför 7. K. Då och då tog man ”maahan” bakom en snökulle, som då man strök undan den nyfallna pudersnön befanns vara en stupad fiende. Till sist låg vi i ryssarnas egna, nyss utgrävda liggvärn, dvs i dem där det icke låg någon stupad.

Själv hamnade jag till slut i den oöverskådliga terrängen bakom liket av en stupad ryss. Snett framför låg en grupp från I. plutonen under löjtnant de Roubetz i eldstrid. Då och då hördes ropet ”kassetter, kassetter” från maskin­pistolskyttarna. Jag kunde se hur mannar från den åtföljande ammunitions­kärran hörsammat ropen och nalkades eldlinjen med små travar av fyllda ma­gasin i famnen.

Men plötsligt ljöd ett annat, men lika pockande rop: ”sanitär, sanitär”. En man hade blivit svårt träffad och kunde ej själv taga sig bakåt. Och nu fick jag med egna ögon och på närmaste håll bevis på den nedhållande eldens stora betydelse. Strax till höger om mig såg jag kompaniets båda sjukbärare närma sig hukande med en av de stabila bårarna av stålrör mellan sig. Bredvid den sårade, som låg 20 m framför mig ställde de ned båren. Sanitetsundersergeant Hakulin, som stod främst, tog snabbt sin maskinpistol, vilken hängde i remmen kring halsen på honom, och så började han med korta skottserier hål­la nere fienderna där de stod i sina gropar, allt medan kamraten, sanitär Mell­qvist lyfte den sårade upp på båren. Därpå hängde Hakulin maskinpistolen om halsen igen, båda vände sig helt om och bar raskt den sårade bakåt. Jag nästan skämdes där jag låg som passiv åskådare till det hela. Inom parentes sagt, så tog finnarna alltid sina bästa män som sanitärer. Hakulin var sin hemtrakts främsta i orienteringslöpning. – Att jag föreslog honom till Frihetsmedaljen var självklart.

Runt omkring i groparna låg stupade fiender, alla välutrustade och välbe­väpnade. En sovjetsoldat låg på rygg ca 5 m framför och andades ännu tungt, tydligen var han dödligt träffad. Jag hade kommit in i en maskingevärsställ­ning. Där alldeles bredvid fanns två nya grönmålade ryska maskingevär på sina hjullavetter med patronbanden ännu kvar i mataren.

Så småningom fick jag fram egna maskingevär samt folk som kunde taga hand om de ryska vapnen. Ryssarna hade synbarligen just börjat med sin middag då de överraskades av anfallet. Där stod en matback med avtaget lock bredvid ett av de vaxgula liken i brun kappa och blå benkläder med röd passpoile, där en mjölkflaska omsorgsfullt upplagd på locket. Där låg en öppen resväska med bl a en ren linneskjorta och en oöppnad konservburk, ett av rys­sarnas fyrkantiga skorpbröd samt ett första förband. Den stupade var en officer.

Under anfallet hade två man stupat och fyra sårats från kompaniet. Då an­fallsuppgiften nu hade lösts, det hade visat sig att fienden icke frivilligt gick tillbaka, erhöll jag order från major Moberg att återvända till bivackplatsen. Vårt krigsbyte överlämnades till de avlösande enheterna.

Kompaniet anträdde nu marschen mot bivackplatsen och råkade på vägen ut för fiendens spärreld med tunga granatkastare och alla måste hela tiden sö­ka sig i skydd ned i de snöfyllda fördjupningarna i vägbanan. Tyvärr råkade den sist tillbakaryckande plutonen under fänrik Hedberg ut för en fullträff i en tall vid vägkanten. Av skärvorna dödades på stället tre man ur den närmast gående gruppen och dessutom sårades fyra man. Jag fick i hast spänna för en tom maskingevärskärra för att föra de svårt skadade till JSp. I mörkningen hade vi återvänt till våra tält.”

Ossi Wallius: ”Tjugofyran” Infanteriregementet 24:s histori i kriget 1941-1944