Varje infanteriregemente hade en pionjärpluton. Männen i dessa var de, som då anfallen stannat upp och man övergick till försvar tillverkade spanska ryttare och placerade ut dem kring förpostställningarna. De byggde andra taggtrådshinder, anlade mineringar i ingenmansland. Detta arbete som skulle, utföras mellan de stridande trupperna var farligt dagtid. Arbetets natur var sådan, att man i stor utsträckning måste arbeta av mörkret skyddad mot fiendens observationer. Detta underlättade också hemlighållandet av mineringarna. De egna trupperna fick i regel mycket exakta minkartor och de kunde därför med relativt stor säkerhet röra sig vid de egna minfälten och genom dem. Därtill var pionjärerna sakkunniga handledare då det gällde att bygga stridsgravar och nästen, utföra sprängningsarbeten o.s.v .

Det var inte ovanligt, att då det inte fanns tillräckligt infanterimanskap för stridsuppgifter, hänsynslöst sätta in pionjärer som reserver eller att använda dem i stöttruppsuppdrag, och dessa förutsatte insats av t.ex. eldkastare eller annan speciell stridsmateriel.

Inom divisionen fanns också en särskild pionjärenhet, Pionjärbataljonen 32, som hade ställts upp i Lojo. Bataljonens första kommendör var kapten Tauno Marrasmaa som redan i augusti 1941 ersattes av löjtnant Tauno Raimoranta. Efter honom hade bataljonen ännu två kommendörer, kapten Ilmari Lehtinen och från början av år 1943 kapten Jorma J. Haukijärvi.

Pionjärbataljonen var en enhet med många olika uppgifter. Det är helt otroligt, hur snabbt och smidigt den skötte sin andel av övergången över Svir. Den fick pontoner på plats och förde med dem infanterienheter över floden eller byggde pontonflottar för att transportera över tanks. Snabbt uppenbarade sig stormbåtar vid floden för att föra över mindre truppenheter. Pionjärbataljonen skötte om de mera krävande byggnadsföretagen och reparationerna t.ex. broar. Men de engagerades också i vägbyggnad och underhåll.

Medan 17. Divisionen låg vid Svir väcktes tanken att man skulle kunna bygga ett eget kraftverk genom att utnyttja nivåskillnaden mellan Kuujärvi vars vattennivå var avsevärt, d.vs. 3-3,5 meter högre än den i den lilla sjön nedanför. Efter tre månaders arbete fick man till stånd en relativt god damm med en användbar bro. Dammen hade en 90 centimeter bred öppning. Genom att öppna och stänga denna öppning på lämpligt sätt kunde man få kräftor så som man plockar potatis ur ett potatisland. Någon el-produktion fick man dock inte igång.

Från militär synpunkt betydligt viktigare var planeringen av kavelbroarna. Planerna förverkligades huvudsakligen av infanteriregementenas manskap, i någon utsträckning också av ryska krigsfångar. Viktigt var också iståndsättandet av den smalspåriga järnvägen från Podporozjje söderut runt Pitkäjärvi och därifrån österut ända till Saksjärvivägen. Järnvägen tjänade framför allt I och II Bataljonen av Infanteriregementet 61, Infanteriregementet 22 och de artillerisektioner som låg vid Pitkäjärvi- och Sjemenskiavsnitten.

Alla större, för säkerhets skull utarbetade sprängningsplaner och liknande utarbetades inom divisionens pionjärbyrå. Dess förman var divisionens pionjärkommendör. Denna post innehades först av major A. H. Laakso, som tyvärr redan under striderna vid Vehkuselkä fick en hjärtattack och avled. Den 5 september 1941 blev major Felix Rinta ny pionjärkommendör.

Då 17. Divisionen i maj 1944 lades i reserv flyttade major Rinta klokt nog till posten som pionjärkommendör inom 8. Divisionen. På detta sätt kompletterades och konkretiserades den i kartor och andra handlingar givna beskrivningen av mineringar, sprängningsplaner o.s.v. för 8. Divisionen som övertog ansvaret på 17. Divisionens gamla avsnitt.

Den 9 juni 1944 övertog major P. A. Salonen de uppgifter som ankom på 17. Divisionens pionjärkommendör. Nu förestod förflyttningen till Karelska näset, där betydande uppmärksamhet skulle – även där – ägnas vägnätet. De små bivägarnas broar måste förstärkas för att bära tunga tanks. Samtidigt skulle man – med tanke på eventuella reträtter – bereda sig på att spränga broar och vägtrummor. Det fanns t.o. extrema planer på att spränga vissa slussar i Saima kanals övre lopp för att så dränka en över kanalen framryckande fiendetrupp. Avvärjningssegern vid Kivisillansalmi gjorde emellertid dessa planer inaktuella.

Pionjärbataljonen drabbades särskilt svårt av den farliga rödsotsepidemin som grasserade sommaren 1944. Ungefär en fjärdedel av bataljonens manskap insjuknade och många måste få sjukhusvård.

Ur boken: 17:e Divisionen