Jukka Leikonen:

Fänrik Jukka Leikkonens egentliga vakans var eldledare vid 3. Batteriet av Fältartilleriregementet 8. Men vid sidan av detta ledde han en del uppdrag gällande direkt beskjutning av fientliga nästen och eldledningsplatser i riktningarna Pogost och Latvajärvi. Till sitt förfogande hade han en förkortad kanon (LK) 76 och hans trupp bestod av batteriets erfarna och duktiga kanonjärer. Under menföresstriderna i april 1942 fick han överraskande order att som batteriofficer vid det nämnda batteri leda direkt beskjutning av fiendenästen och bunkrar. LK:n låg vid batterlets eldställning, ungefär 100 meter öster om vägen mellan Sjemenski och Saksjärvi och knappa 2 kilometer norr om Haukilampi. Situationen blev ibland kritisk. Om sina upplevelser berättar han den 9 februari 1999 följande:

Sektionskommendören major Heikki Huttunen gav batteriet order att snabbt befästa batteriets eldställningar och röja skjutfält. Den täta och höga skogen begränsade skjutsektorer och skottvidden. Vi började höra stridslarm både söderifrån, från Haukilampi-hållet och från nordväst, från terrängen öster om Sjemenski, som alltså låg snett bakom oss. På morgonen den 13 april fick vi höra, att en rysk bataljon rörde sig på ungefär en halv kilometers avstånd i riktning rakt mot batteriet. Några möjligheter att öppna direkt eld fanns inte, på grund av den täta skogen. Vi började röja skjutfält för var och en pjäs särskilt. Till vår lättnad ändrade emellertid fiendeavdelningen riktning söderut, där egna trupper, 2. Kompaniet av Infanteriregementet 23, låg som säkring för den viktiga Saksjärvivägen.

Jag fick då order (tillstånd ?) att föra min egen LK fram för att stöda detta 2. Kompani. Hästar och hästkarlarna fanns nära till hands och vi fick kanonen snabbt iväg. Fråga var om bara ett par hundra meter. Och kanonen kördes fram, medan ryssarnas explosiva kulor från maskingevär smällde i buskarna.

Den närmaste infanteritruppen låg bara några tiotal meter från ryssarna. Vi drog för handkraft kanonen över vägen i ställning. Det var bråttom, för någonstans framför skrek en högtalare ”Zartvaitjes” (ge er). Jag var något irriterad över att vår ammunition bestod av bara schrapneller i stället för vanliga splittergranater. I själva verket var detta en fördel för oss. Vi måste nämligen skjuta genom en tät skog helt nära det egna infantriet. Splittergranater kunde lätt ha exploderat i trädgrenarna och spritt sina skärvor över de egna gevärsmännen. Efter ett par provskott ställde jag därför in schrapnellerna att explodera utan fördröjning och elevationen så att granaternas bana gick alldeles längs marken. Vi öppnade eld. Schrapnellernas kulsvärmar svepte Iängs marken med förskräckande effekt. De ryssar som blev vid liv – om sådana överhuvudtaget fanns – drog sig flera hundra meter bakåt. Saksjärvivägen tryggades på detta sätt. I nattens mörker drogs sedan vår LK tillbaka till batteristälningarna.

På morgonen förflyttades 3. Batteriets pjäser till nya ställningar i området väster om Saksjärvivägen. Detta skedde i sista minuten eftersom ryska granatkastare kort därpå sköt en koncentration över de gamla ställningarna. Under detta eldöverfall stupade eldledaren i 2. Batteriet, löjtnant Erkki Haapanen. Under de följande dagarna deltog vår LK under fältväbeln Oskar Eraport i likvideringen av en rysk motti. Eraport mötte döden ett par dagar senare, den 20 april.

Ur boken: 17:e Divisionen