Midsommaraftonen, den 23 juni, inleddes kl. 7.00 med en rysk artillerikoncentration, vars like sextiettorna inte tidigare skådat. Samtidigt anföll 160 bombplan och vräkte ner sin last över regementets område. Planen flög på olika höjd, ty de rymdes inte på samma. Ovanför Hietala haltpunkt träffades ett ryskt plan av bomber från ett ovanför flygande plan.

Vrakdelarna regnade ned. Ett finländskt bombplan träffades över Suomenvedenpohja av ryskt luftvärn och störtade brinnande i havet. Flygarna lyckades hoppa i fallskärm, men de blev genast attackerade av två ryska jaktplan. Den enas fallskärm trasades sönder, så att han störtade i vattnet. Den andra försökte svänga sig i luften för att inte bli träffad, men inom kort var hans öde avgjort. Högre upp rasade våldsamma luftstrider. De finländska jaktflygarna sköt denna dag ner ett 20-tal ryska plan.

I den fruktansvärda eldorkanen brast alla kommunikationer. Förbindelserna måste upprätthållas med stafetter, som två och två förde rapporterna vidare. Deras insats var ett strålande bevis på tapperhet och pliktuppfyllelse under de vidrigaste förhållanden.

Kl. 8.30 kom det ryska storanfallet. Hela sundet var fullt av båtar och flöttar, men en intensiv och välriktad eld hejdade dem. Några avdelningar kom i land, men de nedgjordes genom motanfall. Vattnet var fyllt av stupade och drunknade ryssar och båtar drev omkring med sin döda last ombord.

Midsommaraftonen, den 23 juni, inleddes kl. 7.00 med en rysk artillerikoncentration, vars like sextiettorna inte tidigare skådat. Samtidigt anföll 160 bombplan och vräkte ner sin last över regementets område. Planen flög på olika höjd, ty de rymdes inte på samma. Ovanför Hietala haltpunkt träffades ett ryskt plan av bomber från ett ovanför flygande plan. Vrakdelarna regnade ned. Ett finländskt bombplan träffades över Suomenvedenpohja av ryskt luftvärn och störtade brinnande i havet. Flygarna lyckades hoppa i fallskärm, men de blev genast attackerade av två ryska jaktplan. Den enas fallskärm trasades sönder, så att han störtade i vattnet. Den andra försökte svänga sig i luften för att inte bli träffad, men inom kort var hans öde avgjort. Högre upp rasade våldsamma luftstrider. De finländska jaktflygarna sköt denna dag ner ett 20-tal ryska plan.

I den fruktansvärda eldorkanen brast alla kommunikationer. Förbindelserna måste upprätthållas med stafetter, som två och två förde rapporterna vidare. Deras insats var ett strålande bevis på tapperhet och pliktuppfyllelse under de vidrigaste förhållanden.

Kl. 8.30 kom det ryska storanfallet. Hela sundet var fullt av båtar och flöttar, men en intensiv och välriktad eld hejdade dem. Några avdelningar kom i land, men de nedgjordes genom motanfall. Vattnet var fyllt av stupade och drunknade ryssar och båtar drev omkring med sin döda last ombord.

Midsommaraftonen, den 23 juni, inleddes kl. 7.00 med en rysk artillerikoncentration, vars like sextiettorna inte tidigare skådat. Samtidigt anföll 160 bombplan och vräkte ner sin last över regementets område. Planen flög på olika höjd, ty de rymdes inte på samma. Ovanför Hietala haltpunkt träffades ett ryskt plan av bomber från ett ovanför flygande plan. Vrakdelarna regnade ned. Ett finländskt bombplan träffades över Suomenvedenpohja av ryskt luftvärn och störtade brinnande i havet. Flygarna lyckades hoppa i fallskärm, men de blev genast attackerade av två ryska jaktplan. Den enas fallskärm trasades sönder, så att han störtade i vattnet. Den andra försökte svänga sig i luften för att inte bli träffad, men inom kort var hans öde avgjort. Högre upp rasade våldsamma luftstrider. De finländska jaktflygarna sköt denna dag ner ett 20-tal ryska plan.

I den fruktansvärda eldorkanen brast alla kommunikationer. Förbindelserna måste upprätthållas med stafetter, som två och två förde rapporterna vidare. Deras insats var ett strålande bevis på tapperhet och pliktuppfyllelse under de vidrigaste förhållanden.

Kl. 8.30 kom det ryska storanfallet. Hela sundet var fullt av båtar och flöttar, men en intensiv och välriktad eld hejdade dem. Några avdelningar kom i land, men de nedgjordes genom motanfall. Vattnet var fyllt av stupade och drunknade ryssar och båtar drev omkring med sin döda last ombord.

I radion vid Kosackstenen hördes eldledarens förtvivlade ”Torjunta SorvaIi! Ampukaa!”, men deras anrop nådde inte fram. Radisterna lyckades till slut etablera kontakt med såväl divisionen som artillerikommendören. Kapten Renvall fick igenom ett meddelande: ”På mitt ansvar och på min order TULTA, TULTA, TULTA!”

Så trädde artilleriet i funktion. Allt vad som stod överste Rauramo till buds, från fältartilleri till tungt järnvägsartilleri, sattes in tillsammans med granatkastarna.

Effekten var fruktansvärd. Fordonskolonner och människor i hundratal kastades högt upp i luften. Landstigningsbåtarna slogs i spillror. De ryssar som hunnit ut på järnvägsbron tillintetgjordes av regementets egna vapen.Samtidigt gick tyska Stuka-plan på Marttinens anhållan till anfall mot truppkoncentrationerna på Sorvali, Monrepos och Linnasaari. Det ryska luftvärnet sköt allt vad det förmådde. Luften var som fylld av snöflingor efter luftvärnsgranaternas krevader. En större explosion kunde iakttas bakom de anfallande ryska trupperna. Antagligen var det en ammunitionsdepå, som sprang i luften. Anfallet var tillbakaslaget.

Den finländska elden denna dag var fortsättningskrigets dittills kraftigaste. Den överträffas endast av elduppbådet vid Ihantala kort efteråt. Kl. 12-13 gjorde ryssarna ett nytt anfall, men det kastades tillbaka genast i början. Under eftermiddagens lopp gjordes nya försök, men i mindre skala. De små avdelningar, som lyckades ta sig över, tillintetgjordes genom motstötar. På kvällen kunde överstelöjtnant Marttinen meddela Överbefälhavaren att den ryska offensiven var hejdad. Kanondundret från Tienhaara hade hörts ända till S:t Michel, där högkvarteret fanns, och Mannerheim hade med oro väntat på stridens utgång. Regernentskommendören befordrades samma dag till överste, den yngsta i Finlands armé, 35 år gammal.

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Sextiettan