…vändpunkten i kriget 1944

Redan i början av år 1944 fick vi erfara att kriget kommit in i ett nytt skede. Många tecken tydde på en avgörande förändring av det strategiska läget i Europa. Tyskarna var inte mera de anfallande, utan de uppehöll ett förtvivlat försvar, som skulle räcka ännu 14 månader.

Leningrad befriades i januari genom en våldsam rysk offensiv, som drev bort tyskarna ända till Narva-linjen. Vi kunde därefter konstatera att spionverksamheten på Karelska näset ökade och att man höll på att skaffa uppgifter om våra ställningar.

Vår division hade en direkt känning av den ökade militära aktiviteten.

Den 19 januari började som alla andra dagar och de dagliga arbetena i sektionen gick som vanligt. Mitt på dagen vid 14-15 tiden gjorde ryssarna ett plötsligt anfall mot Munakukkula vid fronten rakt söderom 1. batteriet, en stödjepunkt, som det flere gånger varit strid om. Till anfallet hörde även beskjutning av Akselis 1 batteri. Några 10-tal granater landade i närheten av batteriställningen. Vi var några som snabbt sökte skydd i 1 troppens korsu.

Då det blivit något lugnare, kom en kanonjär från 2 troppen andfådd in i korsun och sade att de fått en träff i sin korsu. Hur många blev sårade? frågade vi. Ingen är sårad fick vi till svar. Vi trodde inte på att en granat bara kunde komma in och ut i en korsu, utan att något hände, så vi gick dit. Där var alla övertygade om att något underligt hade hänt. Då vi inte trodde på dem, gick senare några pojkar ut och började gräva ett par meter utanför korsuns gavelvägg. De fann därvid tändningen till en 6″ granat och spår som visade att en granat kreverat i sanden.

Ryssarna laddar upp

På grund av det förändrade läget gav divisionen order om att våra ställningar skulle förbättras. Både divisionskommendören generalmajor Hersalo och artillerikommendören överste L. Harvila var övertygade om lägets allvar, i motsats till andra ledande personer, t.ex. generalmajor Laatikainen, på västra Näset.

Ännu mera övertygade blev de den 28 maj. B.N. var vid denna tid kommenderad till JR 57 bataljonsstab på Lappalaisenmäki. Det var en söndag och då det var vackert väder beslöt han att gå hem till batteriet för en kort visit. Då han kommit en bit på väg öppnade vårt artilleri en häftig eld. Det visade sig att ryssarna, som redan länge grävt förbindelsegravar fram emot våra linjer, gjorde ett försök med över 100 man att snappa bort en fånge i våra linjer, tydligen för att få närmare uppgifter om våra trupper.

Bland dem som bestämts för detta företag fanns sergeant Ivan Burlov. Han hade uttagits för att han skulle bestraffas för någon mindre förseelse. Hans grupp lyckades komma in i våra linjer i Muratta området (granne till Munakukkula). Burlov blev svårt skadad och sändes till fältsjukhuset i Rautu. Där intervjuades han ingående av en underrättelseofficer på divissionsstaben. Burlov kunde ge förvånande noggranna uppgifter om de ryska trupperna, bl.a. om att 21 och 23 arméerna redan låg vid gränsen. Han hade läst, att de finländska soldaterna är skickligare, bättre och farligare än de tyska. ”Det är en rå och kallblodig armé, som är van att slåss i skogarna.” Burlov var dock så svag, att han dog efter någon vecka.

I 15. divisionen tog man Burlovs utsaga på djupaste allvar, medan högkvarteret och andra armédivisioner inte ville acceptera allt.

Den division, (10 D), som Akseli tidigare tillhört, chef generalmajor Jussi Sihvo, hade i maj förflyttats från östra Näset till västra Näset i första linjen, och hade ett 12 km brett avsnitt längst i väster vid Finska viken. Denna och 2 D (generalmajor Martola) var de, som fick ta emot det hårda slaget vid Valkeasaari, 10 D hade haft endast några veckor på sig att installera sig i de nya ställningarna.

Stormanfallet börjar

Det stora anfallet började den 9 juni kl 7 (finsk tid). Vid vår front var det framför allt den mycket livliga lufttrafiken, som väckte uppmärksamhet. De två divisionerna på västra Näset fick ta emot en oerhörd storm av eld från alla vapen, bl.a. 3000 kanoner, som sköt i 135 minuter, ca. 500 bomb- och attackplan gjorde vad de förmådde. Vår divisions avsnitt, från Lappalaisenmäki till Ladoga, hörde inte till anfallsmålet, men de ryska styrkorna på vår front sköt för fullt. Det gick dock inte att jämföra med vad trupperna på västra Näset fick utstå. Redan den 10 juni sent på kvällen kunde vi konstatera, att ryssarna flyttade sitt artilleri till västra Näset.

Under de närmaste dagarna fick vi stöda divisionen väster om oss, men i stort sett var det lugnt. B.N. var mest vid JR 57:s bataljonsstab på Lappalaisenmäki. Då han steg upp andra dagen efter anfallet, låg en stupad löjtnant på en bÅr utanför staben. Det var vår förre divisionskommendör gen.maj. Jussi Sihvos son. Samtidigt utsattes J.S.:s division, som låg närmast Finska viken, för hårda anfall och måste lämna sina ställningar. Det var blott en av de många tragedier, som inträffade vid denna tid.

Vår sektions läge berodde helt på vad som hände i väster. Fem dagar låg vi ännu kvar i Lempaala. Den 13 juni på kvällen bytte vi ställning och den 14 igen till den bättre s.k. VT-linjen (Vammelsuu-Taipale), som byggts ut i över två år. Även vårt manskap var där sommaren 1943 för att röja skjutfält m.m..

Även denna linje måste dock övergivas till följd av att ryssarna på västra Näset avancerat till Kuuterselkä, d.v.s. förbi VT-linjen. Högkvarteret beslöt nu, att försvaret på mellersta och östra delen av Näset skulle flyttas norr om den stora älven Vuoksen. Vår sektion placerades nära byn Taljala norr om Vuosalmi. Här inträffade vi den 17 juni och kunde köra i ställning samma kväll. I dessa trakter låg vi sedan kvar till vapenstilleståndet. Den 18 på morgon rekognoserades den höga Äyräpää åsen på södra sidan av Vuoksen. Den var ca. 8 km lång, men bara 400-600 m bred.

Vid Vuosalmi

Den 19 sändes ett kommando på 100 man till Äyräpää-brohuvudet för att iordningställa eldledningsplatser. Man hade härifrån en vid utsikt 4-5 km över slätten söderut. Ryskt flyg flög över åsen, men såg inte de små arbetsgrupperna.

Redan på e.m. föIjande dag den 20.6, närmade sig de ryska trupperna Äyräpää stationsområde och färjan till Vuosalmi by på norra sidan av Vuoksen. Äyräpääåsen var bemannad med starka finska trupper och där fanns många eldledningsplatser.

En allvarlig brist var att förbindelserna var svaga. Visserligen drogs flere telefonlinjer till åsen, men med den starka artilleri- och granatkastareld, som ryssarna upprätthöll, gick de fort i oordning. Våra radioförbindelser var inte mycket att skryta med.

Sedan följde en tid då de ryska trupperna orienterade sig. Eldverksamheten var livlig de flesta dagar. Det var funktion alla tider på dygnet, varför batterimanskapet inte fick sova så mycket. Men det var också några dagar med liten eldverksamhet, så vi förstod, att ryssen laddade upp. Då vi visste, att anfallet snart skulle komma gjorde vi upp en alfabetisk målförteckning med ca. 800 mål färdigt uträknade.

Den 4 juli 1944 började storanfallet mot vårt brohuvud på Äyräpää åsen kl 4. Sektionen sköt i sex timmar i sträck. Kl 12 började skjutandet igen, emedan 1 batteriet hade en skogseld alldeles framför batteriet, måste elden släckas trots fortsatt granateld. Funktionen fortsatte efter några timmar och fortgick till kl 21. Då var batterimannarna mer än trötta. Märkligt nog sårades ingen denna dag av den fientliga elden, trots att man kunde räkna 25 nedslag inom batteriområdet. Förklaringen låg i att alla hade sin egen ”potero”, d.v.s. en ca 1 m djup grop ca 6×6 dm.

Denna dag sköt sektionen mest under hela kriget, d.v.s. 1417 granater, ofta med mycket korta mellantider. Följden var, att pjäserna blev överhettade, vilket fick allvarliga följder.

Byte av pjäser

De hårda striderna om brohuvudet fortsatte den 5.7. Sektionen sköt 359 granater med 9 pjäser. Nu hade fienden mätt in 1. btri precis. Efter de flesta av våra skjutningar kom det svar. 1. pjäsen skadades så att den måste sändas till reparationsverkstaden i Kexholm. Denna dag sårades en officer och fyra man. Batteriet bytte ställning och var skjutklart nästa morgon kl 3.

Våra trupper försökte den 6-8.7. återerövra delar av brohuvudet, men med ringa framgång. Sektionen sköt dessa dagar 800 granater med 8 eldrör, och ytterligare rörskador inträffade. Vi hade skjutit så mycket att rören i många fall blev utslitna. Livlig trafik till Kexholms verkstad ägde rum. Snart insåg artillerikommendören dock, att det var bäst, att helt ersätta de tyska 150 H 40 pjäserna med ryska 152 H 38 krigsbytespjäser. De ryska pjäserna var inte dåliga, men de sköt inte lika långt som de tyska.

Sämst var läget den 11.7., då sektionen endast hade 5 tyska pjäser i funktion. Men nästa dag fanns det 3 tyska och 4 ryska pjäser. Fr.o.m. den 13.7. hade vi 3 tyska och 8 ryska pjäser. Den 17.7. fick två tyska pjäser skjutförbud och den sista överläts till Tunga sektionen 14, som hörde till granndivisionen. Först den 30.7. erhölls den sista 152 H/38 och då var pjäsparken igen fulltalig.

Allt detta bytande av pjäser betydde att ett batteri i tur och ordning var utan pjäser och de lediga kunde vila ut vid någon badsjö, vilket behövdes efter den hårda eldfunktionen.

Brohuvudet ges upp

Den 9.7. hade sektionen endast 7 pjäser, men sköt med dem 696 granater. Denna dag lyckades fienden efter mycket hård eldförberedelse med artilleri och bombplan ta sig över Vuoksen och bilda ett brohuvud norrom sundet. Samtidigt började våra trupper lämna resten av brohuvudet i norra delen av Äyräpää åsen. Vid Vuosalmis södra ända använde fienden en kraftig artillerield och bomber från mer än 200 flygplan för att mjuka upp de våra. Efter förberedelsen stormade ryssarna med ett stort antal flottar och båtar på ett par km:s front över själva sundet.

Gen.löjtn. Oesch gav samma dag pansardivisionen under gen.major Lagus order om att ingripa vid Vuosalmi. Det blev hårda drabbningar, där ingendera sidan vann.

De ryska styrkorna var den 10-14.7. mycket aktiva och lyckades rycka fram någon km. De våra fick också förstärkningar.

Speciellt var den 11.7. en hård dag. Men då var lyckligtvis Lagus Division med i leken. Ryssarna trängde på, men vårt artilleri sköt mera än någon annan dag under denna kampanj. Sammanlagt sköts ca 24 000 granater, eller ca en fjärdedel av allt som sköts under juni-juli på Vuosalmi avsnittet.

Den 14.7. kl 17 observerade våra eldledare från eldledningsplatsen Viiksi (i norra ändan av Vuosalmi sundet), att ryska tanks transporterades söderut d.v.s. bort från fronten. Detta var troligen det första tecknet på, att den ryska krigsledningen omprövat sina krigsmål.

Ryska anfallet inställs

Stalin hade tydligen tagit intryck av de allierades framgångar i Normandiet. I Churchills stora verk ”Andra världskriget” publicerar han sina brev till Stalin den 25 o. 27 juni och den 1 juli om de allierades framgångar och att de börjar avancera i Normandiet. Härav kan man förstå, att Berlin blev det viktiga målet både för ryssarna och de allierade. Stalin beslöt tydligen nu, att inte komma som tvåa till Berlin. Sett ur denna synvinkel kan man förstå den snabba förändringen vid våra fronter.

I slutet av juli 1944 avtog stridsverksamheten vid Vuosalmi alltså högst betydligt. Redan sent på kvällen den 14.7. förändrades ryssarnas beteende där. Från Viiksi kunde man konstatera att både ryska och finska soldater gjorde skyddsgropar åt sig på dagen och vid mörkrets inbrott började ett våldsamt skjutande med infanterivapen. Det var tydligen fråga om att stärka självförtroendet, sedan en stor del av de ryska trupperna förts bort.

Minnesskrift Tunga Sektionen 13 1941-44