Efter Gunnar Norrgård:

Det blev midsommarvaka i Fjärrkarelen av ett speciellt slag 1944. Vi fick lov att bryta upp från våra vistelseorter och detta med hast. – Med våld hade våra trupper trängt in i det fjärran Karelen – med våld drevs vi därur. Ryssarna var rustade nu och hade övertaget. Mer än vi bestämde de takt och tempo.

Vi var förlagda i byn Fedotova nära Sunku på Äänisniemi invid den långa Poventsaviken av stora Onega-sjön (Äänisjärvi). Där fanns många näs, vikar och sjöar. Detta betydde, att även broarna var många och ofta långa, 300-400 meter. Men vi skulle inte lämna några hela broar efter oss. Åtgärder var vidtagna för det som var väntat: reträtten. Broarna skulle sprängas.

Ryskt flyg drev på flyktingarna längs vägarna. Vår plutonhäst träffades och dog. Vi fick tag i en rysshäst och spände för men nylänningen, som körde, hade blivit så uppskrämd, att han sa bestämt:

– Jag kör ”inga” mera! Och han körde inte heller.

Viceplutonchefen hade problem att få tag i någon ersättare.

– Vill du? frågade han mig.

– Inte vill jag, för man hör ingenting, då man kör med de här skrammelkärrorna. Men inte kan vi lämna plutonfördonet här.

Jag körde då på dagen och följande natt fram till Kontupohja. Vi skulle få vila ett par timmar från klockan fyra på morgonen i en skola. Denna var ett slags ålderdomshem och internerna släpptes ut för att vi skulle få ett kortvarigt logi.

De ville köpa bröd och tobak av oss, men vi hade givetvis ingenting till försäljning. Av finska pengar hade de tjocka buntar. Det var ett sista tillfälle för dem att använda dessa, men inga varor stod till buds.

Före vår paus band jag hästen vid en gärdesgård. När vi skulle fortsätta fanns ingen häst där. Någon av internerna hade säkert identifierat den som en rysk häst och lagt beslag på den. Jag såg då en häst, som tycktes vara utan ägare och jag gjorde ansatser att ta den. En finsk pojke kom springande och ropade:

– Älä ota hevoseni!

– Om det är din häst, så ska du förstås ta den. Jag trodde, att den var herrelös.

Då blev det bråttom, bara att snappa åt sig ryggsäcken och springa. En lastbil skulle föra oss ett stycke. Jag hann nätt och jämt hoppa upp på flaket. De flesta ryggsäckarna blev på plutonfördonet.

Ryska flygare attackerade oss och förorsakade panik. Vi hade så trångt på flaket, att en del knuffades ner på vägen och slog sig till medvetslöshet.

Det blev inte lång lastbilsfärd. Vi måste ut i ställning för uppehållande strid i skogs och kärrmarker.

Män ur äldre årsklasser, som varit hemförlovade, hade inkallats på nytt. Vi mötte sådana här, sysselsatta med kavelbrobryggen över kärren. Det var nödvändigt för att vi skulle få fram trossen, men arbetet var besvärligt. I arbetsgruppen såg jag kända lappfjärdsbor, men jag var så skäggig och smutsig, att de inte kände igen mig.

Hela reträtten kännetecknades av ryssarnas snabbhet och materiella och personella överlägsenhet. Vart vi än kom, så var ryssarna före oss. Det blev ett marscherande fram och tillbaka. Ofta var vi kringrända, i motti och åter i motti, ibland bara en pluton, ibland hela bataljonen.

I slutet av juli förstod vi, att ryssarna planerade ett större inringningsförsök. I närapå ett dygn pågick deras uppmarsch. Vi fick inte dra oss tillbaka.

– Blir vi motti gör vi en motstöt, sa ledande officeren. Den motstöten blev bedrövlig och slutade illa för många.

Vi låg i en sandgrop vid en landsväg och kunde hålla stånd mot angripare framifrån, men så icke bakåt. Där var andra i trängt läge och en grupp ur vår pluton, som getts en säkringsuppgift måste där sträcka vapen. Åtminstone tre av gruppen var sidebybor. Min bror och jag hade hört till denna grupp, men kvällen förut hade vi flyttats till en annan grupp.

Var det en Försynens skickelse, att vi skulle räddas från fångenskap?

Ur boken:
Einar Snickars: Veteraner minns