Börje Forsman:

Det var en kulen och kall vårdag vid Svir, året var 1943. Min kamrat och jag hade med en flotte rott ut på Ur-ozero, det ryska namnet på en liten sjö på ca. 1,5 x 5 km (Urojärvi). Vår korsu låg en bit från stranden och hette Strandpaviljongen. Närheten till sjön gjorde att vår mesta fritid tillbringades kring eller på sjön. Med oss hade vi en hemmagjord sprängladdning, som bestod av trotyl, som vi knackat ur en mina och stoppat i en tät pappburk.

Vana sprängfiskare som vi var, visste vi att stubinen inte behövde vara lång och att man inte måste avlägsna sig från platsen.

Flotten var ganska sur och tung, varför den med nöd och näppe bar oss ut till den tilltänkta fångstplatsen. Gustav Högholm, som min kamrat hette, var sprängare för dagen. Han tände stubinen och hivade burken i sjön någon meter från flotten. Vi väntade på smällen och vattenkaskaden, som skulle komma.

Då plötsligt kommer burken upp till ytan en dryg meter från flottens ända. Jag kastade mig på magen och började ro med armarna allt vad jag kunde. Kamraten, som naturligtvis kastade sig till min ända, gjorde att flotten sjönk ner i det iskalla vattnet. Smällen kom nästan med en gång och flotten, som höll på att lyfta i ändan, fick en blåsning så att vi höll på att trilla av. Någon skillnad hade det inte varit, ty vi var redan genomblöta.

Frusna, snopna, blöta och utan fisk återvände vi till korsun.

En annan flotte-historia vill jag också berätta. Denna gång hade jag en annan kamrat med – Erik Wikström från södra Finland. Det var högsommar och mycket varmt, varför vi tyckte att kläderna var onödiga. Vi buntade ihop dem på flotten bestående av två mycket grova stockar hopslagna med hållhakar.

Vi opererade denna gång närmare ryssarna. I en öppning på ca. 400 meter och med fri sikt till ryska sidan kom plötsligt en krevad. Vi såg oss omkring och visste inte vad det var. Så tjöt det igen och projektilen gick mellan oss och ca. 10 meter förbi. ” Piiska! ” ropade vi samtidigt och hoppade åt var sitt håll. Min kamrat hade 80-90 meter till en liten holme, medan jag hade åtminstone 300 meter till stranden.

Så kom tredje skottet, som blev fullträff i flotten och våra kläder spreds i alla riktningar.

Nu började man simma för allt man var värd. Jag sam på sidan, ett simsätt som va r vanligt, när man skulle simma motströms i Esse å. Jag kunde se den kulle, där ryssarnas ”piiska” fanns och såg en vit rökpuff för varje skott de sköt.

När jag såg rökpuffen, dök jag och sedan krevaden kom, hann jag igen några simtag, innan nästa skott kom. De sköt ännu 4-5 skott mot flotten, men så märkte de mig och ändrade prickskyttet mot mig.

Jag hade redan rytmen inne och kunde parera genom att röken röjde dem. Det andra skottet gick nog nära och jag sjönk nästan ända till bottnen. Vattnet där nere var så kallt så det sved i skinnet och lite vinglig sökte jag mig upp till ytan. Till all lycka började de skjuta på flotten igen och jag kom närmare och närmare land.

Jag blev dock ganska dimmig till sist och fick nog ligga och hämta mig länge, när jag till slut kom iland bakom en liten udde.

Ryssarna fortsatte att skjuta på flotten ännu en stund, men fick inte flera träffar. Flotten flöt senare iland och jag återfick mina perforerade stövlar. De hade suttit inklämda under hållhaken och undgått att kastas i sjön.

Kamratens äventyr blev annorlunda, men med många poänger. Han var ju inte simkunnig, när han hoppade i och från den holme han kom till hade han ytterligare en par hundra meter till land. Simma lärde han sig och spritt naken kom han slutligen iland. Men det var på ett alldeles okänt område. lkdra bataljonens domäner vågade han inte visa sig på, utan måste smyga sig fram runt sjön – en vandring på 6-7 kilometer.

Vi hade redan trott att han omkommit, när en av hans kamrater visste berätta, att han ej kunde simma. Men vid tio-tiden på kvällen kom han tillbaka skyld med en lövruska och mycket riven och hungrig.

Enligt ”Tiltus” rapport hade ryssarna vid detta tillfälle sänkt en pråm på Urojärvi med man och allt. Efter malören på sjön var vi ju utan kläder båda två och måste tigga något plagg här och där.

Tre dagar senare fick jag min ordinarie permission, men hade inte fått tag på några byxor – endast ett par civila med breda miljonärsränder fanns och i tron att man fick byta på regementet begav jag mig iväg. Nu var det inte så enkelt. När jag kom fram, fanns ingen som kunde skaffa mig några byxor, men nog upplysa om att utan militärbrallor slapp jag inte hem.

Avresetimmen närmade sig och det blev mer och mer nervöst. Nu började några övervakande befälspersoner intressera sig för min person och jag måste redogöra för vart mina byxor tagit vägen. Ryktet om flottmanövern på Urojärvi hade nått upp till staben och en fältväbel körde hastigt till sin förläggning efter sina permissionsbyxor. De var lite för små och hade röda revärer – inte mycket i harmoni med mina fula stövlar, men till sist satt jag ändå på tåget hem.

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Sextiettan