I ett långt krig händer det alltid saker, oftast mycket allvarliga, men ibland händelser, som man måste småle åt – efteråt.

Det var sommaren -42 och vårt regemente låg i ställning söder om Svir. Till mitt kompaniavsnitt hörde bl.a. en järnväg, som gick genom våra linjer och via en ca. 40 meter lång bro över den s.k. Purofloden rakt in i de ryska linjerna (anfallet hösten -41 hade stannat här). I händelse av ett motanfall frän ryska sidan skulle bron ha stor betydelse, varför vår högsta ledning från armékårschefen till lägre kommendörer brydde sin hjärnor med huru vi skulle begå vid ett överraskande fientligt anfall. Bron måste vara sprängd för att försvåra framryckningen. Men å andra sidan skulle bron ej sprängas i onödan, den kunde behövas vid en eventuell framryckning.

Olika förslag diskuterades och de högsta cheferna var ute till mitt avsnitt för att studera problemet. Bl.a. föreslogs att en man vid ett fientligt anfall skulle taga sig ut på bron och spränga den i i luften. Men den gossen är ännu inte född, som levande skulle klarat det uppdraget, vilket jag även nogsamt framhöll för beslutsfattarna. Slutresultatet blev, att vi en mörk natt släpade ut en massa sprängämnen på vår halva av bron och via en stubintråd ordnades en sprängknapp på skyddad plats i löpgraven. Vid ett fientligt anfall skulle en pigg och vaken undersergeant trycka på knappen efter order av mig. Men nu hände det sig inte bättre, än att nämnda undersergeant skulle resa på permission och överlät då ansvaret för knappen åt en annan betrodd undersergeant.

Plötsligt hör vi en våldsam explosion. Korsufönstren skallrade på en kilometers avstånd, grus, stenar, stockar, delar av järnvägsskenor m.m. flög omkring i luften, så killarna fick ducka som vid ett bättre granatregn.

Bron sprängdes helt enkelt i sina enkla beståndsdelar; och så hade vi ett problem mindre!

Undersergeanten hade instruerat den nya ”knapptryckaren” samvetsgrant och grundligt och själv tryckt på knappen – givetvis i misstag – med ovannämnda förödande resultat. Jag tror att denna radikala lösning av ett problem, som vållat våra högre chefer så mycket huvudbry trots allt var den bästa.

Visst visade de litet bistra miner, åtminstone ytligt, när de fick höra om smällen. Men enligt rapporter, som jag senare fick, hade det skedda betytt ett problem mindre också för våra höga beslutsfattare och föranlett många småleenden och allmän munterhet.

Till saken hör, att ryssarna vid två tillfällen hade försökt spränga nämnda bro, men blivit upptäckta och tvingats dra sig tillbaka kvarlämnande säckar med trotyl. Jag skulle gett mycket för att få se deras miner, när de såg eller hörde att bron plötsligt flög i luften. Att vi således hade utfört det, som de också var ute efter.

I regel hade vi ju motsatta åsikter om saker och ting. Men denna gång tycktes våra intressen ha sammanfallit – åtminstone trodde nog grannarna på andra sidan bäcken det. Bra i alla fall, att ett problem var borta. Det fanns ju tillräckligt många kvar ändå.

Holger Ingberg

P.S. Huvudpersonen i dramat skickades bort en kort tid efteråt – till RUK! Inte på grund av sin dokumenterade sprängteknik – utan trots den. Jag visste vad jag gjorde, när jag föreslog honom till RUK. Han återvände också senare som en pigg och hurtig reservfänrik!

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Sextiettan