Bo Nikander:

De långa åren 1942-1943 skall inte behandlas i detalj. Det var en tid av vakttjänst, dagliga sysslor, byggnadsarbete, trädfällning för ved och byggen samt skolning. Den lediga tiden utfylldes av hobbyarbeten främst träslöjd, där många gjorde verkligt fina arbeten. Brevväxling med hemmet eller flickvännen var ett viktigt medel för att hålla humöret uppe. Tidningarna lästes noga och många följde med krigets skiftningar på de stora krigsskådeplatserna. Hur sektionens medlemmar upplevde denna tid framgår bäst av de bidrag som finns senare i denna skrift.

Det verkligt viktiga var dock permissionerna, som beviljades med tre månaders mellanrum. Adjutanten hade vissa knep, som gjorde att takten kunde ökas något, men de är ännu hemligstämplade, som så mycket annat var under kriget.

Förrättningstroppen, kallad Töpinä, hade sitt dagliga program, ty mat skulle vi ha, också om den vissa tider blev ytterligt enformig t.ex. gröt det ena målet och ärtsoppa det andra dag efter dag.

Rent militärt skulle pjäserna vara skjutklara med kort varsel. Sektionen bemannade under hela kriget vissa eldledningsplatser och en viss skolning fortsatte hela tiden. De stora avbrotten under de långa månaderna var julen och Mannerheims födelsedag den 4 juni, då fem man fick dela en halva brännvin. På sina håll ändrades det så, att en man skulle dricka hela flaskan på kort tid, medan det övriga gänget följde med vad som sedan hände.

Vilket system som var ”roligare” kan man tvista om. (Den högre ledningen gillade nog inte denna ceremoni.) Julfirandet blev en stämningsfull fest, som spontant ordnades av de olika korsugängen eller av större grupper om det fanns lämpliga samlingsutrymmen.

I Tunga 13 var en stor del av de värnpliktiga hemma i norra Österbotten och den skämtsamma, friska anda, som där hör till folkkaraktären, var en stor tillgång. Ingenting var så jäkligt, att det inte kunde beskrivas på ett fyndigt och humoristiskt sätt.

Under åren skedde många förändringar i sektionens sammansättning. Den största ägde rum redan i slutet av oktober 1941. Högkvarteret bestämde då, att äldre årgångar skulle hemförlovas. Gränsen gick vid omkring 32 år. Bredvid Akseli låg grova batteriet Orpo (kapten Wind), där medelåldern var hög. Detta batteri skulle upplösas och Akseli sände äldre värnpliktiga dit och fick mottaga yngre. Dessa var ofta från samma socknar, som våra egna österbottningar, så de passade bra i gänget. Det var över 100 personer som bytte truppförband.

Sektionspastorn och läkaren var viktiga personer. Vi hade turen att få goda representanter för dessa yrkeskåren. Den första prästen var Arne Rosenqvist, som stannade ett halvår. En av de följande var Nils Sandbacka, (familjen kom frän Nedervetil), som var i Akseli tre perioder under 1942-44. En kortare tid 1943 var Karl Erik Forssell från Åbo vår fältpräst. Han hade en märklig förmåga att få kontakt med sektionens personal och betydde mycket för sinnesstämningen.

Minnesskrift Tunga Sektionen 13 1941-44