Martin Groop:

I det följande återges Martin Groops sentida beskrivning av hur han upplevde ankomsten till Bataljonen sommaren 1943. Han hörde till maskingevärskompaniet och beskrivningen avser stödjepunkten Rudan på 4 K:s avsnitt.

”Jag brukar säga, att jag hörde till de yngsta, som i egen­skap av frontman sett Svirflodens stilla vatten och Jandebaåns fåra. Hur var det att som 19-åring komma ut i stridslinjen en vacker julidag 1943? Då var man ung, oer­faren och föga inställd på att berätta för eventuella barn­barn. Man levde för dagen och framtiden berodde helt på att kriget skulle sluta. Ingen pratade om att det för mången kanske inte fanns någon framtid alls.

Jag kom till JR 13:s II bataljon via Podporozje. I vän­tan på transport ut till linjen fick man en vag minnesbild av bebyggelsen där, av rätt nybyggda ryska baracker och kasärner, otroligt dåligt uppförda. Det led mot kvällen, då jag var framme vid Lampenius’ stödjepunkt och kor­su. I korsun, som var uppförd av stock, fanns sovbritsar längs båda sidorna, en undre och en övre. Vidare en rund kamin av plåt i ena hörnet, alldeles invid dörren, samt ett litet bord vid kortsidan. Ett nedsänkt förnster, under marknivå, gav lite dagsljus. På utsidan markerades kor­sun av en gräsbevuxen kulle.

En borgåpojke, Blomkvist, tog sig an mig den första dagen. Tillsammans gick vi till poststället längs kanten av en löpgrav. Till höger stod granskogen tät och mörk, till vänster låg en igenvuxen åker med täta buskrader. Själva poststället befann sig invid bäcken Jandeba (enligt hörsägen bred som en å i snösmältningstiden), omgivet av ett taggtrådshinder. På motsatta sidan reste sig en kul­le med höga, torra granar och resterna av en nedbränd by [Demidovskaja].

Akta dig, när du står på vakt, fick jag höra som råd. Prickskyttar brukar vara i farten ibland. Avståndet till de ryska ställningarna var visserligen så långt, att de ej syn­tes från vårt postställe. Den branta åbrinken åstadkom en död vinkel där framför, så att vattenytan (vid lågvatten) inte syntes. Detta hade utnyttjats av en rysk patrull, som en gång gjorde påhälsning hos oss. Med fatalt resultat för dem. Som minnen av händelsen stod där små namnlösa kors av björk på låga gravkullar.

Redan den första natten hade korsuns alla vägglöss storkalas på unga jag. Andra dagen hade ryssarna upp­täckt nykomlingen, ty de ordnade en hjärtlig välkomst­hälsning. Det var en vindstilla, varm sommarmorgon. Pojkarna timrade på ett maskingevärsnäste på backen, jag satt och förrättade min morgonandakt på bänken (en förbättring av stångtypen), som låg ett stycke ifrån, då ett skott från en direktskjutande kanon, en ”piiskatykki”, åstadkom en krevad bakom korsun. Blixtsnabbt rusade pojkarna mot skyddet. Någon gav mig ett tecken. Ett ryck i byxorna och hållande dem upp med ena handen, hann jag som den sista ned i fönstrets försänkning innan backen pepprades full med skott. Jag tror att marginalen till döden, denna gång, kunde beräknas till 6-7 sekun­der. Det var första upplevelsen av krigets vardag. Splitt­ret från en granat gick illa åt bänken, där jag suttit, men den var ännu fullt användbar.

Såg dom oss? Jag tror att ryssen hade en ballong uppe ibland, en som vi inte kände till. Ty en kort tid därefter, då jag kom från min vakttur kl. 5 på morgonen och skulle gå över den öppna platsen bredvid korsun, visslade en kula tätt förbi. Jag kröp ihop invid en hop stockar, osäkrade vapnet och lyssnade länge och väl efter, vad jag trodde, en rysk patrull någonstans i närheten. Allt förblev dock lugnt, så jag reste mig för att fortsätta, men då hän­de samma sak igen. Det var tydligen en skicklig skytt, som knappast hade bommat från närmare håll. Något ljud av skott hördes inte.

Så förflöt dagarna, likartat enformiga. Då och då susa­de en granat över stödjepunkten. Pojkarna lärde mig tol­ka krigets olika ljud, projektilernas visslande läte, avfy­ringarnas dova klang, avstånd och riktningsbedömning m.m. Det var en välbehövlig kunskap för en nyanländ. Isynnerhet i ett senare skede av fronttjänsten.

Vakthållningen var enformig, en timme på post följd av en timme korsuvakt för att väcka avlösningen som stod i tur. Tiden kunde användas för brevskrivning. Sär­skilt på senhösten var det kusligt ute på poststället, när man spände hörseln för att tolka alla ljud i natten. Det prasslade i gräset efter djur med nattliga vanor, eller vad annat kunde det vara? Vem skjuter först, jag eller mot­ståndaren på patrulluppdrag? – Skulle jag våga döda, skulle jag klara första handgranatkastet? Kunde jag räk­na med snabb hjälp från korsukamraternas sida, om jag plötsligt blev tvungen att rycka i alarmanordningen. Fun­gerade den? Avståndet till korsun från det nattliga post­stället var 100 á 150 meter. I den stilen gick tankarna då och de kom ofta igen långt efter kriget, då allt var över och drömmarna färgades av de krigstida upplevelserna. Gjorde sig rädslan påmint den gången? Nej, jag tror att min ungdom fungerade som ett skydd och att tillförsikten var en barriär, trots de svårare bördor som skulle kom­ma.

”Tiden går, den kan ej annat / men sakta, sakta så för­bannat”, var ett talesätt, vanligt vid Svir-fronten, då det begav sig. Vi väntade. Väntade på maten, på brev, på paket, på permission, på krigets slut.

Under tiden kokade vi te, ”tjajo”, på kaminen och vatt­net tog vi från en nedtrampad grop på ett sankt ställe, där det vällde fram gyllenbrunt till färgen. Det var under de gemensamma tepauserna vi diskuterade läget och ut­bytte tankar tillsammans. Samhörigheten växte sig stark och den lever fortfarande kvar bland oss veteraner.”

Ur boken:
I/JR 13 Kavas Bataljon