Heimer Bexar:

”Den 11 april kl. 5.00 startade vår patrull från 11. D med Erik Kaustinen som chef. Patrullen återvände ganska snart med rapport om att ryssar i stora mängder gått över spåret på flera ställen. Uppgifterna bekräftades vid middagstiden av en tremannapatrull, som även den klarade sig utan att bli upptäckt. Ryssarna var tydligen rätt oförsiktiga eftersom tremannapatrullen höll på att åka rakt in i en artilleriställning.

Patrullernas iakttagelser rapporterades via den finska stödjepunkten till högre ort. Efter några timmar infann sig ett finskt sissiförband på ca 40 man, alla med god skidutrustning och beväpnade med maskinpistoler. De begärde vägvisare från vår grupp, vilket de också fick, varpå man gav sig iväg. Gruppen hann emellertid inte långt förrän den i djupa skogen överrumplades av en mångdubbelt större rysk styrka. Striden blev våldsam. Bland de stupade fanns den finska gruppens chef och den vägvisare vi ställt till förfogande, Valfrid Rönnblom från Nedervetil. Den finska gruppen var illa tvungen att dra sig tillbaka. Man hade ej heller någon som helst möjlighet att föra med sig sina stupade. Efter dessa dystra nyheter var vi övertygade om att det skulle bli vår tur att ta emot nästa stöt. Därför ordnade vi under kvällens lopp primitiva skyttegropar i snön.

Vår kedja blev iögonenfallande kort och avståndet mellan snögroparna oroväckande stort. Dessutom blev det en lucka på drygt 150 m mellan vår grupp och våra finska grannar till vänster. Från vår yttersta grop till höger fanns ingenting. Bakom oss fanns en kalhuggen yta, som långsamt sluttade uppåt. Detta betydde att våra reträttmöjligheter var obefintliga. Om man därtill tar i beaktande att vi hade endast tre automatvapen – två maskinpistoler och ett snabbeldsgevär – samt att det inte fanns möjligheter att få stöd varken av granatkastare eller artilleri så var situationen minst sagt kritisk. Ryssarna hade under kvällens lopp avancerat genom skogen till ett avstånd om ca 200 m från vår snögropslinje. Även hos våra finska grannar var stämningen tryckt. Hela natten hörde vi tydligt hur ryssarna pratade och bröt ris i skogen. Man kunde gott tänka sig vad morgondagen skulle bära i sitt sköte.

En nervös natt förbyttes småningom i en solig dag. Klockan 11 öppnade våra vaktposter eld mot de anfallande ryssarna. Alla mannar ut. Vi rusade var och en ut till sin grop i snön medförande vapen och den ammunition vi hade till förfogande. Anfallande ryssar i mängd skymtade mellan träden i flera linjer. Deras anfall stöddes av tunga maskingevär och ett par miniatyrgranatkastare. Det blev en hård dag, det första ordentliga elddopet för de flesta i vår grupp. Fram på eftermiddagen blev bristen på ammunition besvärlig.

Våra finska grannar, som inte i högre grad berördes av anfallet, började ana oråd. Några orädda gossar från deras håll lyckades krypa fram genom snön släpande på en pulka lastad med ammunition. Detta blev vår räddning. De finska gossarna deltog sedan i bataljen. Två av dem sårades. I vår grupp stupade Runar Clärk från Vörå. Sårade blev Erik Kaustinen från Vörå och Georg Björk från Pedersöre. Anfallet fortsatte hela dagen dock utan framgång för den anfallande parten.

Det blev tydligen inte klart för ryssarna, att en kringgående rörelse från deras sida på en kort stund obönhörligt skulle ha betytt slutet för vår lilla grupp. Så småningom drog sig ryssarna bort, och vi kunde konstatera, att vi hade klarat oss ur en mycket svår situation. Följande morgon kunde vi ostört granska området framför vår snögropslinje. Fyrtioen stupade och en sårad med båda benen genomskjutna hade lämnats kvar. Vi uppskattade anfallsstyrkan till minst ett med maskingevär förstärkt kompani.

I fortsättningen var det rätt lugnt och fredligt i vår avkrok av den ryska ödemarken. Men på vårt patrulleringsområde rasade våldsamma strider. Den finska motoffensiven hade kommit igång. Vi hade inga förbindelser med eget kompani, men åt det hållet vittnade våldsamt stridsbuller om vad som försiggick. Vår situation var i övrigt mindre trevlig. Vi hade ingen tillgång till proviant utan måste leva på den ynkliga kost, som våra finska grannar kunde avstå. Deras underhållsvägar var nämligen tidtals avskurna och för vår egen del existerade ingen sådan tingens ordning som underhåll.

Omkring den 20.4. begav sig två modiga gossar från vår trupp – Allan Finholm och Bruno Granvik – iväg för att söka vårt eget kompani. De startade en vacker vårdag vid femtiden och sökte sig först österut för att sedan komma till vägen Shemenski-Pertjärvi. Under sin vandring genom ödemarken träffade de vid ett par tillfällen på finska patruller som tydligen hade till uppgift att finkamma skogarna. Våra gossar blev därvid ”tillfångatagna” men snart frigivna sedan de klarlagt vilka de var och i vilket ärende de var ute. Finnarna avrådde dem bestämt från att fortsätta.

Detta därför att vägen Shemenski-Pertjärvi fortfarande var långt ifrån säker. Våra gossar fortsatte dock och kom efter många äventyr vid 17-tiden fram till kompaniets förrättningspluton och vidare till kommandoplatsen. Där var man till en början skeptisk till de våras förklaring om vandringen från 11 D-s domäner. Finholm och Granvik kunde dock på kartan visa hur de färdats. I kompaniet hade man nästan ansett oss försvunna, men fick nu bekräftelse på att gruppen fanns kvar.

Några dagar senare när läget hade klarnat kom en körkarl från kompaniet för att avhämta vårt tält, våra skidor och en försvarlig mängd krigsbytesgevär. Sedan var det vår tur att vandra iväg ’hem’ till det egna kompaniet. Vägen var i uruselt skick. Den gick fram genom de områden där striderna rasat. Där såg vi mycket av krigets hemska spår.

Ur boken: Nils-Erik Nykvist: Sextiettan Infanteriregemente 61 1941-1944