En ung soldat i krig
Mauno Koivisto:
Man får inte ge vika

Vilka tankar snurrade månne i huvudet på unge Mauno Koivisto medan han väntade på fienden?
När vinterkriget bröt ut, hade jag just fyllt sexton år. Jag var för ung för att ge mig ut i kriget, men jag dög till uppgifter inom befolkningsskyddet. Jag anmälde mig på Kerttuli skola i Åbo. Jag arbetade samtidigt på en metallverkstad. Där fanns kamrater, vilka hörde till brandkåren.
Det lät intressantare, dit ville således också jag. När fienden utsträckte sina flygbombardemang till Åbo, deltog jag i arbetet hos S:t Karins brandkår. Det var brist på manskap. Sålunda behövdes arbetare till ammunitionsfabriken i Pääskyvuori i Åbo. Jag anmälde mig för arbete och så fick jag vara med om att tillverka granater för fältartilleriet.
Ut på krigsstråt
l samband med mobiliseringen för fortsättningskriget anslöt jag mig som frivillig till 205. luftskyddskompaniet. Det bildades av avdelningar vid Åbo frivilliga brandkår, vilka vid krigets utbrott erhållit ett för den militära vokabulären mera passande namn och nummer. Vi fick inte militäruniform, ej heller beväpning. Vi var och sköt på skjutbanan i Ispois. Emedan det var fråga om en enhet, som hörde till armén, ansågs min militärtjänstgöring ha börjat samtidigt som förtsättningskriget.
I augusti 1941 bildades fältsläckningstrupperna. Tillsammans med mitt eget kompani kom jag först till Östra Karelska näset och sedan till Aunus.
Senare förflyttades kompaniet också till Karhumäki, men då var jag redan i infanteriet. Fältsläckningstrupperna var beväpnade och bar uniform. Vi hade tre lastbilar med släckningsmateriel. Vi hade inga släckningsuppdrag på Näset, varför dessa bilar användes till fångtransporter. När vi kom till Aunus, började vi genast arbeta som brandkår för därvarande samhällen.
I mars 1942 inkallades jag som 18-åring till vapentjänst i Infanteriets skolningscentral I i Hyrylä. Utbildarna hade krigserfarenhet, hälften av dem var sårade, som i det skedet av konvalescensen inte kunde sändas till fronten. Utbildningen var saklig. Eftersom det inte fanns någon äldre årsklass, förekom heller ingen pennalism. Befälet och underbefältet förföll knappast till sådant.
Efter sex månaders utbildning ansågs min årsklass duglig för fronttjänst. Vi åkte tåg från Kervo till Karhumäki, där det fanns en central för komplettering av manskap. Vi deltog till en början i befästningsarbeten. Vi byggde riktigt massiva fästningsanläggningar, korsur och hinder. Redan då befästes Karhumäki med full effekt.
Efter omkring en månad fördelades vi på fälttrupperna som förstärkning. Jag kommenderades direkt till främsta linjen, till nionde kompaniet vid Infanteriregemente 35, som då kämpade på Maaselkä-näsets avsnitt vid Poventsa, på västra stranden av Stalin-kanalen.
Vi byggde hinder och även i övrigt befäste vi våra ställningar. Huvuddelen av tiden förflöt dock på vakt. Där fick jag mitt vapen, en maskinpistol, av vilka det tidigare funnits bara en per grupp. Man kunde bli mallig för mycket lite, så även jag.
Krig är ett obarmhärtigt lotteri, det fick jag redan då lära mig. Framför vår korsu hade det samlats folk för att prata med kamrater, som kom från permission. Jag var själv där. Nedgrävningen var ännu på hälft, varför vi inte hade egentliga förbindelsegravar. Då föll det en granat i den gruppen av manskap. Två dog direkt, en tredje på sjukhus, tolv blev sårade. Av någon anledning gick jag in i korsun några sekunder innan granaten föll, jag vet inte varför. En stund senare var marken framför korsun täckt med blodiga män. En hel grupp var försatt ur spel. Det var en riktigt gruvlig lärdom om, varför det hade lönat sig att gräva ned sig med större flit. I det avseendet var nog finländarna alltför godtrogna.
Till Törnis kompani

Löjtnanten, riddare av Mannerheim-korset Lauri Törni
Jag överfördes i februari 1944 som frivillig från nionde kompaniet i IR 35 till jägarkompaniet i 1. Divisionen. Kompanichef var den för sin tapperhet berömda löjtnanten Lauri Törni, som sommaren 1944 blev riddare av Mannerheim-korset. Redan föregående höst hade det från vårt kompani till jägarkompaniet förflyttats några vapenbröder som jag kände.
Nionde kompaniet stod i början av år 1944 i främsta linjen på Maaselkänäset nära Seesjärvi. Jägarkompaniet stod i Jouhivaara by på Seesjärvis västra strand. Landskapet var kulligt. De gamla byggnaderna i karelsk stil var vackert placerade i terrängen. I byggnaden låg under samma tak utrymmen för både människor och djur, så vid dåligt väder var det inte nödvändigt att gå ut.
Övningarna i kompaniet var intensiva, maten var bättre än vanligt, skidorna och vapnen var vitmålade. I IR 35 hade jag varit maskinpistolsskytt, men nu när jag kommit till jägarkompaniet fick jag ett gevär som vapen. Alla andra hade maskinpistol.
På vårvintern anföll ryssarna över Seesjärvi och försökte erövra en stödjepunkt, som låg på spetsen av Kuusniemi udde. När vi fått larmet, for vi med bil mot Kuusniemi och fortsatte sedan på skidor. Kompanichefen Lauri Törni gick med den första plutonen till vilken också jag hörde, längs uddens västra sida på isen alldeles intill stranden.
När vi var framme i närheten av den befästa stödjepunkten, såg vi på sjön vid horisonten en stor mängd ryssar som avlägsnade sig. Då ropade man från stödjepunkten -Det finns av dem ännu där på andra sidan!”
Vi började röra oss åt höger runt stödjepunkten. På isen låg stupade och sårade ryssar. Jag kom till en sårad, som låg på sina skidor. Han hade synbarligen förlorat mycket blod, skakade av köld, rädsla och blodförlust och pekade på sitt huvud eller bad om att få ett slut på sina plågor. Jag fortsatte framåt och såg, att någon som kom längre bak började ge första hjälpen. När vi hade skidat en liten bit började vi få eld på oss från stranden, varför de som gick i spetsen antingen stupade eller kastade sig ner i snön. Jag höll på att ta mig framåt en bit därifrån men vände tillbaka, genom att vid stödjepunkten ta mig bort från isen och började avancera i strandens riktning. Vår trupp var redan då i stor oordning och vi visste inte var det fanns egna, var fiender.
Jag stannade bakom rotvältan på en stor fälld tall, där det också fanns andra av våra män. Sergeant Sällinen började krypa förbi rotvältan, men sköts ner intill den. Någon skrek från höger och frågade var de egna fanns. Reste mig upp på ena knät och ropade: här. I detsamma hördes skott på mycket nära håll och en kula gick genom huvan på min snödräkt
Undersergeant Erkki Larnminen, som hörde till första gruppen i vår pluton, var på lämpligt håll och kastade några handgranater. Lamminen var till höger om mig åt fastlandet till och då han hört, var jag befann mig, kastade han en handgranat dit ut framför mig. Genast blev det rörelse på den sidan. Åt Lamminen gavs handgranater, som andra haft med sig och så fortsatte han kastandet. Någon ryss tände en eldkastare, vars elddusch först gick rakt uppåt. När han sänkte den och nu riktade den åt det håll, där Lamminen kastade handgranater, träffade en av Lamminens handgranater denhär eldkastaren, tryckluftsbehållaren gick sönder, han som brukade vapnet dog och lågan slocknade.
Efter detta började det höras höga rop från den ryska sidan. Några reste sig upp, och några fortsatte skjutandet. På stranden låg tydligen högar av timmer, som stormarna fört med sig. Bakom och under dem hade legat ryssar, de började nu komma fram. De första, som steg upp, råkade in i korseld. Först då stod det klart, att den man som skjutit också på mig, hade varit omkring en meter ifrån mig på rotvältans andra sida. Han hade tydligen skjutit sergeant Sällinen, som höll på att krypa förbi honom.
Jag fick ett snabbeldsgevär
Efter denna strid fick jag som beväpning ett ryskt Dektjarjev snabbeldsgevär eller Emma. Sådana hade, enligt vad jag kunde förstå, inte tidigare funnits i kompaniets beväpning. I gevärets kassett fanns en intressant samling patroner. Det fanns vanliga patroner, gulfärgade spårljus och patroner med röd spets avsedda att bryta pansar.
I vår hand föll också proviant, som ryssarna hade haft med sig. De hade bl a amerikanska köttkonserver, som var annorlunda än de vi använde. I plåtburk fanns starkt kryddad korv. Ryssarnas övriga utrustning var mycket dålig. Deras skidor var dåliga och syntes i allmänhet vara fästa på foten så, att en metallkrok var fastsydd vid filttossan och att ett snöre band filttossan vid skidan. Med sådana skidor måste det vara mycket svårt att röra sig i terrängen
När vi höll på med att bryta upp från fronten i Maaselkä, fick ryssarna nys om detta och inledde en våldsam rekognosering på det avsnitt, som försvarats av 9. Kompaniet vid förra IR 35. Som följd av detta uppkom en svår situation. Vårt jägarkompani sändes till hjälp och situationen klarades upp.
Efter detta deltog vi inte i avvärjningen av det anfall, som kom från riktningen Maaselkä-näset utan vi kom i strid med de trupper, vilka kommit från Svir-hållet och brett ut sig längre norrut från Ladogas strand.
Vi körde vägen längs östsidan av Suojärvi i riktning mot Supjärvi eller Suolahti station. Där hade befolkningen evakuerats med mycket kort varsel. När vi gick in i ett torp låg där en lapp på bordet på vilken stod:”Bästa soldater, lämna dörren öppen så att katten kan ta sin in”.
Att möta en bror

Det berömda snabbeldsgevärets kasset fick även vara spelbord under pauser i striderna.
Vi begav oss därifrån mot öster bakom den gamla riksgränsen. Någonstans i trakten av Tsalk kom jag ihåg, att jag sett en bekant fältpostvägskylt. Min bror hade sårats i axeln i början av år 1942 och varit befriad från vapentjänst, men han var dock våren 1944 på nytt i IR 56:s jägarpluton. Jag träffade också min bror där i förbifarten.
Vi hade, min bror och jag, inte för vana att sinsemellan tala om några universella eller högtravande ting. Sålunda frågade jag honom först kort före hans död i slutet av 1970-talet på Åbo Centralsjukhus, varför han var med i vapentjänst 1944, fastän han hade en betydande invaliditet. -Jag for dit, där också kamraterna fanns-, löd svaret.
Vår grupp fick till uppgift att undersöka, om ryssarna för ett anfall skulle kunna använda den väg, som ledde från södra sidan av den såkallade Hyrsylä-kröken mot Suojärvi. Vi cyklade på den vägen. Vi kom från öster till den förra riksgränsen och konstaterade, att vägen varit oanvänd under flera år och var svårt förfallen. Där låg bortkastad militär materiel från vinterkriget.
Den gamla riksgränsen sågade sig fram och tillbaka i rena rama skogen. Senare efter kriget läste jag, att man vid fredsslutet i Dorpat år 1920 hade kommit överens om gränsens längd och att gränsen dragits å ena sidan utgående från Ladoga och å andra sidan utgående från Ishavet. När dessa gränsdragningsgrupper närmade sig varandra i trakten av Hyrsylä-kröken var gränsen ännu inte tillräckligt lång, utan den måste då förlängas just där. Vi konstaterade, att vägen inte var brukbar utan reparation av något slag.
När vi efter strider vid Supjärvi förflyttade oss norrut, upptäckte vi att det gjorts befästningsarbeten vid Annankoski. Vi hade inte på länge sett befästa ställningar. I den truppen, som kom norrifrån, fanns en man, som på sin axel bar liksom ett stuprör. Vi fick klart för oss, att det var ett nytt pansarvärnsvapen, den tyska pansarskräcken.
Vi fortsatte vår stråt genom Aittojoki norrut till Vegarus by. Vi borde vara bakom fronten. Divisionskommendören, generalmajor Fagernäs, kom för att överlämna Mannerheim-korset till Törni. Därför ställde kompaniet upp sig.
Det visade sig, att en anmärkningsvärt stor rysk patrull rörde sig bakom vår rygg. Vi fick bud om, att man österifrån höll på att föra fram förstärkningar till den patrullen och vi gav oss i väg för att stoppa dess framryckning. Vi stötte ihop med patrullen i mycket tät skog, varvid man stående gav eld från bägge sidor och sedan drog sig tillbaka.
Under hela beskjutningen hade jag inte sett en enda ryss, trots att min patronbärare Matti Virtanen, som gick bakom mig, blev skjuten. Kulan gick in genom munnen och tog med sig de mellersta tänderna i överkäken, snuddade vid tungan och gick ut under käkbenet. Det var vår enda förlust i den striden. Matti kom i sinom tid tillbaka från sjukhuset och konvalescenspermissionen. Han hade fått en protes för att ersätta de förlorade tänderna. Protesen tog han alltid ut, när vi skulle äta.
De sårades situation
Senare inträffade vid Tolvajärvi en händelse, som beskriver ett av krigets dilemman, de sårades situation. De sårade fortsatte striden, på båda sidor. Under vår framryckning blev det, mellan mig och min till höger om mig framryckande kamrat, en sårad eller stupad ryss liggande, dock orörlig. Vi ropade till varandra, att dendär borde skjutas, men ingendera av oss gjorde det, utan vi fortsatte framåt.
En liten stund senare kom kompanichefen efter oss fram till myrkanten, där anfallet stannade upp. Han var märkbart upprörd och sade att en sårad ryss försökt skjuta honom. Av allt att döma var det samma sårade, eller skendöda, som vi lämnat efter oss.
När vi kom till vårt lägerområde, upptäckte vi, att vårt tält var i trasor. Under den tid vi hade varit i främsta linjen, hade ryskt markstridsflyg anfallit artilleriställningar och då bombat också våra tält. Alla, som var i tälten, hade blivit sårade. Vi hade tidigare konstaterat, att artilleriet tagit lärdom av erfarenheterna och fört sina pjäser ut på myren, där flygbombernas och artillerigranaternas skärvverkan var betydligt mindre än på fastmarken.
Vid den tiden började jag och kanske också andra känna en sådan accumulerad trötthet, att man inte alltid var säker på, om någon händelse verkligen inträffat eller om det var en drömsyn.
Mitt snabbeldsgevärs öde
Vapenvilan, som slöts den 4 september 1944, gav inte upphov till några känslostormar. Det, att motståndaren fortsatte sitt krig ännu ett dygn, åstadkom naturligtvis osäkerhet. Till följd av vapenstilleståndet omgrupperades våra trupper och sålunda återvände även vår division, som sommaren 1941 hade begett sig ut på krigsstråt från Eno och Tuupovaara. Den samlades på sina startområden för att hemförlovas. Vårt lands situation var politiskt osäker och vår motståndares avsikter höljda i dunkel. Då beslöt vår kompanichef Lauri Törni och hans vapenunderofficer Arvo Männistö, utan att de övriga hade vetskap om det, att för alla eventualiteter gömma undan vapen i Enos ödemarker. I gömmorna lades uttryckligen som krigsbyte erhållna vapen, emedan alla dessa inte fanns i bokföringen.
Törni stupade i november 1966 i Vietnam som kapten i USA:s armé. Sålunda kände bara Männistö till denna gömma. Han berättade om saken för överstelöjtnant Lars Rönnquist, under kriget chef för 1. Divisionens operativa avdelning och ofta ansvarig för uppdrag, som Törni erhållit. Man beslöt att öppna gömman.
De väl infettade vapnen fördes till Krigsmuseet. I gömman hade funnits också ett Dektjarjev-snabbeldsgevär, med stödbenen borttagna från vapnet. Jag hade gjort så även med mitt eget vapen för att lätta min börda.
I krigsmuseet rengjordes snabbeldsgeväret. Då fann man överraskande ett bevis, som pekade på, att vapnet var just min—Emma—. Jag hade i januari vid Ägläjärvi på Rääpyranta-heden tagit hand om en stupad rysk soldats kartväska. I väskan fanns förutom allt annat, ett halvt dussin sidennäsdukar, vilka i ena hörnet hade en röd ros. När man rengjorde snabbeldsgeväret fann man i ett borrhål i dess bakstycke resterna av en tygbit, som visade sig vara en näsduk och när man undersökte dem, fann man en likadan röd ros. Snabbeldsgeväret och den röda rosen finns nu utställda på Krigsmuseet i Helsingfors.
Sommaren 1944 verkade läget hopplöst och kriget förlorat. Då inträffande det undret, att armén reste sig på nytt och fick läget under kontroll. En av hörnstenarna i veteranernas ideella arv är, att fastän läget är hopplöst, får man inte ge vika. Det finns dock alltid ännu en möjlighet. Det gäller såväl i freds- som i krigstid.