Helge Finell:

Till först ger jag några data om ”Hummeri 4” eller ”Malta”. Fyrholmen var strategiskt den kanske viktigaste stödjepunkten på ”Sura-avsnittet”. Den var en ca 300 m lång och 90 m bred fullstän­digt kal holme med branta strandsluttningar. På holmen fanns ett fyrtorn i fackverkskonstruktion och en liten fyrvaktarstuga i hol­mens norra ända. Holmen låg en dryg km från fastlandet och av­ståndet till motsatta stranden av Äänisjärvi, som var besatt av fienden, var ca 11 km.

Stödjepunktens fulla styrka var 32 man. Från mitt kompani, MgK, fanns här två maskingevärsgrupper, alltså en halvpluton med serg. Einar Blomgvist från Korsnäs, Molpe som halvpluton­chef. Gevärsförare var serg. Georg Videmark och userg. Helge Ulfvens, båda från Korsnäs, Töjby. Därtill hade vi två pansargevär med serg. Elis Storsjö, Pörtom och serg. Paul Stenbäck, Över­mark, som gruppchefer.

På holmen fanns även en halvpluton granatkastare med öserg. Gunnar Wärnman från Pedersöre som chef. Vi hade även med oss ett par eldledare från den artillerienhet, som var underställd vår bataljon. Sanitär var den bistre men skicklige Erik Segerholm från Vasa och som kockar turade Algot Söderling och August Vägar om med varandra.

Chef på stödjepunkten var fänrik Wilmer Wahlstedt från Vasa med sin stafett Karl Ulfves från Lappfjärd.

Fredagskvällen den 19.2 var mycket klar och vacker och månen sken i sin fulla glans. Jag hade vakten kl. 21-23 och när vakttiden närmade sej sitt slut började det mulna en aning. Större delen av min vakttid höll jag till uppe i fyrtornet och kunde då konstatera, hur tydligt man kunde urskilja vår skidpatrull på långt håll. En så här klar natt går nog inte fienden till anfall, filosoferade jag.

Georg Videmark hade vakten efter mej. Det var ett helt företag att få liv i honom. Han var också annars tungsövd och nu hade han dessutom bytt vakt med Sigurd Smeds natten innan, då han begett sig till kommandoplatsen och festat om en smula. Han fick nu en­dast två timmar frivakt mellan sina vaktturer.

Jag låg vaken och rökte en cigarrett tills jag hörde att han gick i dörren, varpå jag slumrade till.

Jag måtte ha sovit en timme eller något ditåt – mera sömn blev det inte den natten – då jag kvicknade till av ett förfärligt oväsen. I sömnyrseln urskilde jag rumskamraten Sigurd Smeds silhuett, när han riste eld på en tändsticka för att tända lampan.

Någon måste ha alarmerat oss, men jag fick inte klart för mej hur det gått till. De övriga berättade senare att det var Videmark som slängt upp dörren och ropat: ”Ryssan je jier!” Arne Malm, eller vem det nu var, ropade nånting om att ”det är eget schack”.

Jag var också benägen att ta det för falskt alarm, där jag satt i bädden, tveksam om jag skulle stiga upp eller lägga mej på nytt. Men alla andra kastade sej ur bäddarna och rusade ut halvklädda. Jag drog skidpjäxorna på mina bara fötter och slängde rocken på mej. Då jag kom ut i skyttegraven, som på sina ställen var nästan fylld med snö, blev jag förstås våt om fötterna, men frös gjorde jag inte förrän det hela var över.

Knattret av automatvapen tror jag mej ha hört. Någon påstod senare att fienden även beskjutit vår stuga men att skotten gått för högt.

Då jag kom ut i korridoren rusade kamraterna där om varandra. Jag ryckte ur ställningen åt mej mitt gevär, vilket tyvärr visade sej vara obrukbart på grund av för mycket fett. Som en märklig tillfäl­lighet kan jag här inom parentes inflika att vi just dagen innan haft granskning av vår bataljonskommendör Åke Sourander och löjtn. Sigurd Asplund. Den sistnämnde snokade även i vår gevärs­ställning och lyckades uppleta ett gevär – lyckligtvis inte mitt – som han påstod överträffa allt han sett ifråga om vanvård. ”Här skall bli gevärsgranskning en vacker dag”, sa vår major.

När jag hoppade ner i skyttegraven och ilade mot vårt mg-näste för att få tag i patroner och för att se om någon var vid geväret såg jag inte till varken vän eller fiende.

Då kom öserg. Wärnman från den andra stugan rusande fram i skyttegraven, halvnaken och av förklarliga skäl i högsta grad upp­skärrad. Han skulle ögonblickligen ha isminebältet sprängt men visste inte var kontakten fanns. Med Heimer Höglunds hjälp och ett av Wahlstedts anodbatterier sprang bältet sedan i luften med en dov duns. Senare skulle det dock visa sej, att det hade varit vik­tigare att få det södra bältet sprängt. Men tändningen till detta fanns i det södra mg-nästet, och Wärnman var så gott som fullt övertygad om, att södra ändan av holmen redan var i fiendens våld. Han skrek och svor och rasade och skulle huvudstupa ha oss framåt till motstöt längs skyttegraven.

Jag skyndade in i vårt mg-näste. Där var mörkt som i helvetet. Videmark, vår gevärsförare, stod där och arbetade för att få gevä­ret i skjutskick. Jag fick tag i ett par handgranater, som jag skruva­de locket av och stack i fickan. Några lösa patroner fann jag inte. I samma ögonblick kom Karl Ulfves inrusande och ett skott från hans gevär brann av i marken framför våra fötter. ”Vem fan har haft mitt gevär laddat”, skrek han nervöst. Han var också på språng efter ammunition.

Wärnman understödd av flera röster ropade nu på maskingevä­ren. ”Ut ur ställningarna med dem bara!” Man ville placera dem uppe på öppna backen för att kunna bestryka den södra delen av holmen, som man trodde var besatt av fienden. Därifrån hördes nu maskinpistolknatter och dova dunsar av handgranater. Senare framgick det att ”knakugossarna” Sundell och Blomgvist gjort en strong insats genom att från granatkastarställningen hålla fienden på behörigt avstånd. De hade där ett lager tyska handgranater att tillgå. Assisterad av Blomkvist hivade Sundell granater mot fien­den tills förrådet tog slut.

Någon klar uppfattning om läget hade väl knappt någon bland oss just då. Vi var alltför yrvakna och tagna på säng. Varken ma­skingevären eller pansargevären hade konstigt nog ännu börjat ta­la. När jag kom tillbaka till vallbryggan vid vår stuga rådde trängs­el och oreda i förbindelsegraven. Strålkastarmannen Torvinen ro­pade på röda ljusgranater och gormade, då ingen visste var de fanns. Med geväret i högsta beredskap smög jag mej tillbaka mot södra ändan av holmen, fruktande mest av allt att av misstag bli skjuten av eget folk i villervallan.

Jag kom lyckligt fram till korsun, där jag stötte på Paul Sten­bäck, som hade ett snabbeldsgevär. Vi fortsatte tillsammans fram­åt och fann att alla skyttegropar var fullspikade med ”knakuhivare”, som platsade på med infanterivapen och maskinpistoler. Nå­gon ropade efter mera patroner och jag vände om till korsun efter det begärda.

Stenbäck, som förlorat mej ur sikte, kom tillbaka och bad mej följa honom ned i det stora maskingevärsnästet. Försiktigt smög vi oss genom den mörka underjordiska gången. Stenbäck svor till: där stod ju maskingeväret med presenningen över!

Snabbt fick vi geväret i skjutskick och öppnade eld. Och nu såg vi tydligt fienden! Ute på isen rakt framför mynningen av vårt ge­vär och strax utanför taggtrådshindret formligen vimlade det av dem. Först såg de ut att bilda en enda tät klunga, men så fort vi öppnade eld töjde klungan ut sej till en lång ”jono”. Tidvis såg det ut som om de skulle ha ”tontat” omkring på samma ställe. Tydligen försökte de få sina sårade med sej.

Vårt mg skulle ha gjort fullständig succé, om det inte krånglat så förbenat. I varje fall hann vi skjuta ur åtta fulla bälten – trots avsaknaden av kylvätska!

Videmarks maskingevär och Elis Storsjös pansargevär började nu understöda oss. Det sistnämndas röda spårljuskulor, som riko­schetterade från isen, förbryllade oss. Granatkastarna fick också igång sina kastare och sköt ganska bra, men tyvärr för långt åt vänster.

Skottlossningen avstannade småningom, och vi sökte oss ut ur nästet. Striden hade då pågått en dryg halvtimme kl. 0.40-1.15.

Mellan verserna i mg-nästet berättade Stenbäck, att vi hade två sårade, nämligen Arne Malm från Korsnäs, Taklax och Helge Ulf­vens från Korsnäs, Töjby. Malm hade, när han kom smygande längs förbindelsegången blivit beskjuten av egen karl. Han fick en mp-serie emot sej, tog sej åt bröstet och kurade ihop sig under ett sakta stönande. Han fördes till förstaförbandsplatsen i korsun och konstaterades ha träffats av tre skott, ett genom vänstra sidan av bröstet, ett genom axeln och ett genom ena armen. Genast när lar­met kom ringdes till 2.K, där närmast liggande stödjepunkt på fastlandet låg och två hästar beställdes så snart det blev klart att vi hade sårade. Sent omsider kom en häst, och vi bar dit Malm. Han visade sig lugn hela tiden, men då han tillfrågades om sitt till­stånd svarade han: ”He je no” dålit. Skriv ti’ Elin (hustrun).”

Malm avled på eftermiddagen efter operation på fältsjukhuset i Käppäselkä. Där förlorade vi en god och omtyckt kamrat.

Vår andre sårade, Helge Ulfvens, bodde i ”knaku”-stugan och träffades av ett fientligt skott så fort han kröp upp från tunnelöpp­ningen och reste sej för att skjuta. Det var inte så farligt med ho­nom. Efter vistelse på fältsjukhus, sjukpermission o.s.v. återkom han efter någon månad till bataljonen och jag hade honom senare som sällskap på en annan av våra stödjepunkter, ”Hummeri 1”.

Helge Finell: I Fält med ErP I 1941-1944