Gunnar Ekblom:

Sedan vi konstaterat att vår sektion sannolikt skulle bli mer eller mindre fast bosatt vid vår kanalkorsu-by, då uppstod snart frågan, vad skall vi göra den tid som inte tjänsten tar i anspråk? Våra ställningar skulle givetvis förbättras, korsurna skulle göras hemtrevliga, pjäsernas ställningar skulle ses om, och vårt lilla samhälle där vi skulle leva, skulle göras så trevligt som möjligt, men samtidigt skulle det vara så effektivt som möjligt.

Framtiden, om man nu kan använda ett sådant ord inom de militära ramarna, borde danas så angenämt som det i krig kan vara möjligt. Nu kan vi konstatera att människan kan åstadkomma det mest otroliga under verkligt svåra förhållanden.

Korsubyggande och de synliga fasta förhållandena kom naturligtvis i första hand, men sedan kunde det lätt uppstå ett vakuum som kan övergå i ”leido”.

Alla och envar sattes i funktion för att skapa ett samhälle som var både trivsamt och ändamålsenligt.

Bokringar bildades, studier i civila färdigheter som språk- och matematik möjliggjordes för oss. Vi hade muntrationer som ”oförberedda talares klubb” och mycket annat som förgyllde tillvaron. Nu efteråt kan vi konstatera att stridsberedskapen INTE blev lidande, av våra civila fritidssysslor.

Vintern 1943 utgick från 6. divisionen en order om att alla underofficerare som under värnpliktstiden inte genomgått underofficersskolan (AUK) skulle genomgå en kurs för att få nödig kompetens. Kursen skulle börja den 4 januari 1944 och avslutas den 25 februari, således skulle den vara nästan två månader. Till kursen anmäldes fem underofficerare. Kursen skulle ha finska som undervisningsspråk, så det ansågs nödvändigt att vi försågs med en tolk. Till vår stora tillfredsställelse utsågs fältväbel Forsblom att handla tolkuppgiften. Han var en mycket populär och välkänd figur inom sektionen. Hans vanliga hälsning då han mötte bekanta var en föga militär och dessutom otryckbar hälsning. Vid festliga tillfällen hände det att han dansade solo, och sjöng: ”Hitche hoppas int’na meir, Hitche dansar int’na meir, Hitche plokar int’na blommor å blade”. Vi var verkligen nöjda över att få Forsblom med oss.

4. januari började kursen. En lastbil transporterade oss till vår förläggning ca. 10 km från vår batteriställning. Det första intrycket vi fick av förläggningen och logementet var föga uppmuntrade. Det var en gammal rysk kasärn, mycket sliten, och senare visade det sig att den hyste massor av hungriga vägglöss.

Fältväbel Forsblom anmälde oss för skolans chef, kapten Seppävuori. Han talade utmärkt svenska (hans tidigare namn var Smedberg, namnändringen berodde troligen på hans karriär). Skolningsofficeren var löjtnant T., en ung fanatisk och krigstokig gosse. Vi märkte genast att den gossen får vi se upp med.

Hur som helst beslöt vi oss för att göra vårt bästa. Under dagens lopp anlände våra finska kamrater, sammanlagt 40 man, alla underofficerare. Våra farhågor om att bli illa bemötta av våra finskspråkiga ”klasskamrater” visade sig dessbättre vara ogrundade. Tvärtom kom vi bra överens då de var vänliga och hjälpsamma. Logementet var ca 15 meter långt, sovplatserna fanns på logementets bägge sidor på 3 meters höjd. Upp till sovplatsen kom man med hjälp av stegar. Vi fick fylla madrasserna med halm, och de blev rätt bekväma. I andra ändan av logementet fanns föreläsningsrummet. En ensam glödlampa svarade för belysningen (den släcktes kl. 21 och tändes kl. 7.00). En stund efter att lampan släckts hörde vi tassande ljud på golvet, från alla håll – det var råttorna som härskade i skydd av mörkret. Senare roade vi oss med att strö ut lite mat på golvet och då glödlampan släcktes var vi beredda att samtidigt tända våra ficklampor. Då ljuset plötsligt tändes skrämdes ej råttorna iväg. De var feta och frodiga.

I början av kursen var det svårt att underordna sig den militära disciplinen. Men vi hade beslutit oss för att inte vara sämre än våra finskspråkiga kamrater.

På förmiddagarna hade vi fältövningar, stridsutbildning och t.o.m. gevärsgreppen övades flitigt. Eftermiddagarna gick åt till teoretiska övningar. Kapten Seppävuoris område bestod av allt som tillhör fältpropaganda. Vi skulle övertygas om ”det rätta och riktiga i vår vistelse här”. Vi hade både den historiska och moraliska rätten på vår sida. Med statistiska kurvor och diagram visades det för oss, hur omöjligt det var för Finland att klara efterkrigstiden utan de områden vi nu höll besatta. I dessa områden fanns mineraler, skogar, stora jordbruksområden m.m.

Löjtnant T. påpekade att ”Det var vår plikt, när vi återkom till våra enheter, berätta för våra kamrater vad vi lärt oss”. Att detta ämne skulle leda till diskussion om kvällarna var ju ganska naturligt. En sammanfattning av dessa diskussioner blev ungefär följande: Vi betvivlar stark att vi har varken den historiska eller den moraliska rätten till de ockuperade områdena.

Att vi intog denna ståndpunkt kom att ha stor betydelse senare. Sista kurskvällen. -Vi stod uppställda på led i korridoren och betyg utdelades åt alla deltagere. Kapten Seppävuori tackade för gott samarbete, han talade t.o.m. på svenska. En finskspråkig sergeant tackade kursledarna. Nu stod löjtnant T. i tur att ta till orda. Han ordade vitt och brett om en kommande storhet för vårt fosterland, men han framhöll att detta var möjligt endast med de områden som nu skulle införlivas med fosterlandet. Var och en skulle på sitt håll se till att vi behöll dessa områden.

Men sedan följde något oväntat, trots två månaders propaganda. Fältväbel Forsblom översatte ordagrant följande: ”Jag tror och hopps att alla är överens med kursledningen om att de ockuperade områdena är så livsviktiga för vårt land, att var och en av oss är redo att försvara dem med livet som insats.” Nu talade han inte om fosterlandet, utan om de ockuperade områdena, och det är stor skillnad! ”Alla som är redo för denna insats tar ett steg framåt i ledet.” Alla våra finskspråkiga kamrater tog ett steg framåt så att det ekade i korridoren. Bara vi fem stod kvar bredvid varandra utan att röra oss. Löjtnanten såg på oss men sade ingenting. Vi var nog en smula oroliga för vad som nu skulle följa. Följande dag åkte vi tillbaka till sektionen, vi väntade att bli kallade till förhör, men ingenting hände. Vi vet inte ens om det kom någon rapport till sektionsstaben. Jag anser ännu idag att vi handlade rätt!

Ur boken:
Karl Granholm:Tunga 4:an