Åke Strandström:

Jag har inte sett att svenska språket skulle ha en adekvat ersättning för det finska ordet korsu, låtom oss alltså låta det leva. Under framryckningen sovs det många nätter under bar himmel; bara när trängen hann med, bjöds det på tält, om man hade kraft kvar att resa dem. Därför blev det en av de första uppgifterna vid Jandeba att gräva gropar för tältbottnen. Man började också tänka på korsur, men arbetsivern var inte stor, så länge man inte visste hur länge man skulle stå kvar just på den platsen. Det var inte uteslutet att det plötsligt kunde komma marschorder mot Tichvin, något som Bockskägget förespeglade oss vid ett besök i Bataljonen.

börja bygga korsur; det sades inte hur de skulle byggas, men det förutsattes väl att det här och var kunde finnas en smula sunt förnuft även bland militärer. Och också i en beväringsbataljon kunde det väl finnas timmerkunniga. Värre stod det till med verktygen. I ett gevärskompani skulle det enligt reglementet finnas s.k. skansverktyg, 44 fältyxor och 78 fältspadar, i ett mg-kompani 49 yxor och 63 spadar.

Hur mycket det ursprungligen hade funnits och hur många som fanns kvar efter offensiven vet vi inte. Säkert är däremot att beståndet var uselt. Fältredskapen var avsedda att bäras i bältet och inte att fälla storskog eller att gräva korsur med i den ryska lerjorden. De yxor, spadar och sågar som hade besorgats under framryckningen och de som ännu kunde hittas i de övergivna byarna, kom naturligtvis till användning, men de var av annat slag än de som man var van vid hemma.

Men korsur blev det. Den 3 nov. 1941 hade 4 K skyddsrum för hela kompaniet och den 9 november meddelade 6 K att det fanns tio korsur. 5 K som då ännu hade rörligt försvar, blev fullt färdigt först senare. MG-kompaniet byggde från början egna korsur, några halvplutonsvis och några gevärsvis. Till julen fanns det 30 korsur i första linjen, kommandokorsur och förrättningen oräknade och slutligen till den 15 april 1944 fanns det i hela Bataljonen 135 st korsur.

Den första uppsättningen var tekniskt blygsamma kyffen: en grop 3 x 6 m med en stockram för väggens stående eller liggande slanor eller bräder. Taket bestod av ett eller två lager stock som vilade mot gropkanten eller på stående stolpar. Den fria rumshöjden var en knapp manslängd. Britsarna var lavar som var utsparade i den ursprungliga gropen och som täcktes med bräder. Fönster förekom bara i kommandostaffeln. För uppvärmningen använde man till en början tältkaminer eller kaminer gjorda av oljefat med rökrör gjorda av avloppsrör. En korsu med britsar i två våningar kunde rymma en hel pluton – de flesta var ändå avsedda för en halvpluton.

Efter hand ökade lyxen. Timmerkunnigheten ökade betydligt när det vid årsskiftet kom reservister från JR 61 och när det började finnas hyggliga verktyg. De korsur som nybyggdes eller ombyggdes sommaren 1942 hade genomgående en knuttimrad stomme och hade fönster mot norr. Regementets cirkelsåg levererade bräder och plankor, pärthyveln var i gång och glas levererades enligt rekvisition. I taket låg det åtminstone två stocklager, som i många fall bars upp av tågskenor – gissa varifrån. Dräneringen var fortfarande på många ställen ett problem; den fordrade ofta brunnar som dagligen måste tömmas med en hink. Arbetsdrygast var byggandet i framsluttningar, eftersom den mot fienden vända kortsidan helst skulle vara nedgrävd i höjd med den inre takhöjden. Efter den första våren hände det inte mera att någon korsu störtade ihop. Men det hände några gånger att korsun brann upp.

Det är möjligt att det isynnerhet under det tredje året, då byråkratin firade sina största triumfer, fanns anvisningar från högre ort om hur en korsu skulle byggas, men faktiskt fick linjefolket själv avgöra hur de ville ha sin bostad. Därför fanns det ingen standardmodell, men vissa krav ställdes ju. Taket skulle hålla åtminstone lätt artillerield och helst också regn. Det skulle finnas dagsljus, eldstaden skulle vara murad av tegel, varje man skulle ha egen brits, uppgången från korsun skulle stå i direkt förbindelse med en strids- eller förbindelsegrav.

Också belysningen blev bättre för varje år. I början distribuerades det karbidlampor och en viss ranson karbid; karbiden höll inte i korsuns fukt mera än någon dag. Därutöver fick var och en själv eller manskapet kollektivt sörja för kompletterande belysning. Man kunde göra sig en liten oljelampa, ett s.k. pittöga av en handgranat, en patronhylsa och en remsa av en fottrasa och man kunde köpa eller tigga petroleum eller bensin från artilleriet, som alltid var bättre försett med allting. På somliga ställen, på kommandoplatser, i kanslier och på staben fanns det en riktig oljelampa eller rent av en petromax som fylldes med bensin.

Slutligen kom elektriciteten. Bataljonsstaben fick elljus redan i mars 1942. Det gjordes försök att bygga ett vattenkraftverk vid Linjevägen och det samlades t.o.m. in pengar för en träturbin, men uppenbarligen räckte den tekniska färdigheten inte till och försöket slutade i en flop. Nästa försök var att skaffa ett aggregat som kunde drivas med gengas. Det lyckades bättre. Under år 1943 byggdes nätet ut och i oktober 1943 var hela Bataljonen upplyst från mörkrets inbrott till kl. 23, då man fick återgå till pittögonen. Någon stor komfort var det inte fråga om, men det gick ändå hela tiden framåt.

Basturna var givetvis viktiga. Den första bastun låg vid vägen från Bataljonens dåvarande kommandoplats till Regementskullen och för bygget stod ekonomiofficeren Runar Holm, Fadi kallad.

Det var en bra bastu, halvt nedgrävd och med ett erövrat fältkök som gryta. Fadis bastu drog en halv pluton i gången.

Fadi skulle inte ha varit fältväbel från Nylands regemente om han inte på väggen hade hängt upp noggranna anvisningar om hur man uppför sig i en bastu. Den blev färdig den 6 nov. 1941 och var varmt efterlängtad. Under den närmaste tiden byggdes det flera bastur. Den 31 mars 1942 anmäldes att Bataljonen hade sex bastur, av vilka en hade en kapacitet för 70 man per dygn, medan de övriga kunde betjäna 25 man per dygn. M.a.o. kunde varje man bada minst en gång i veckan. Samtidigt kunde man också byta underkläder.

Man brukar fortfarande fråga om vi hade löss. Visst hade vi löss, både klädlöss och vägglöss. Några skröt med att de t.o.m. hade loppor; jag såg dem aldrig. På den tiden var hela Finland ganska nedlusat. Den första flyttbara lusbastun kom den 10 maj 1942 och den sista maj hade hela Bataljonen gått genom kuren. En behandling var inte nog. Det hävdades att lössen eller gnetterna kom med underkläderna från tvätteriet i Podporozje. Huru därmed förhöll sig blev aldrig utrett, men småningom, när de specialkonstruerade lusbasturna började funktionera, såg man inte just till lössen mera; att döma av lusrapporterna förde de en mera undanskymd tillvaro.

Egentligen var vägglössen värre. Korsurna röktes, men när vägglössen engång hade kommit försvann de inte mera. Man fick lov att vänja sig. Vid många korsur lär det ha funnits råttor. Enligt en rapport 24 febr. 1943 var väggorna störande i 55 % av korsurna och i lika många fall sades råttorna vara störande. Bara i 8 % av fallen anmäldes att ingendera parasiten var störande.

På högre ort följde man noggrant med luslägets utveckling. Inte bara av omtanke om vår trivsel, utan huvudsakligen av fruktan för epidemier. Hela armén vaccinerades regelbundet mot allt som man hade medel mot, tyfus, difteri, stelkramp, smittkoppor. Men mot gulsot fanns det inte något vaccin. Inte ens läkarna visste i förväg mycket om gulsoten och dess spridningsvägar. De misstänkte maten och dricksvattnet, men i korsurna, där man ännu under den första vintern sov på gemensamma britsar, insåg vi mycket snart att gulsoten smittade från man till man.

Ännu efter kriget hade man inte hittat det virus som åstadkommer infektionen, men man kunde konstatera att den grasserade i många arméer, t.o.m. i den amerikanska armén. I vår armékår påstods det att det var tyskarna i ID 163 som hade kommit med gulsoten från Kreta och som hade smittat oss.

Jag vet inte i vilken utsträckning gulsotens verkningar och utbredning i 17 Div. är utredda. Alla insjuknade gick visserligen genom Jsp och det måste ha funnits en journal där fallen antecknades, men på krigsarkivet står någon sådan journal inte att finna. I Bataljonens dagordrar finns transporterna till krigssjukhus noterade. I breven hem finns gulsoten omnämnd redan i december 1941. Under föråret och sommaren 1942 var antalet transporter något tiotal per vecka, men däri ingår också andra sjukdomar och sårskador.

Antalet transporter till krigssjukhus under hela året 1942 är 382. Lindrigare sjukdomsfall sköttes på regementets sjukstuga i Podporozje eller på divisionens fältsjukhus i Vaseni, vilket inte innebar transport utan endast noterades som en kommendering. Därför är uppskattningen att hälften av manskapet angreps av gulsot bara en personlig gissning. Vanligen var patienten borta två månader, varav halva tiden var konvalescens på hemorten. Därefter var man tydligen immun mot det slaget av hepatit.

Allt var inte leda och löss, sjuk mage, mörker och död. Till glädjeämnena hörde att det fanns telefon på alla stödjepunkter och halvplutoner och att man på natten kunde ringa hem till familjen. Hörbarheten från egen korsun var inte alltid garanterad, men då kunde man övernatta på Bataljonens central och få samtalet där. Posten kom regelbundet, tidningar och paket kom sällan bort. Lottakantinen, där man fick surra och ibland varmbulle, var mest för dem som höll till i trakten av bataljonsstaben. Där kunde det också någongång bjudas på teater och bensprattel. Radioapparater fanns det nästan i varje korsu. De var donerade eller köptes för insamlade medel. När Bataljonen beredde sig för att bryta upp från Sammatus, samlades apparaterna ihop för att sändas hem, men vi vet inte hur många som verkligen kom fram.

Det sista året fanns det på regementsnivå ett särskilt kommando som varannan vecka åkte till Petrozavodsk för att köpa brännvin; tillgången var ransonerad, men i Bataljonen var återhållsamheten så stor, att brännvinet aldrig tog slut för den som var törstig och hade kontanter. I några fall kunde begivenheten givetvis bli alltför stor. Tobaksransonerna, både den som hörde till provianten och den som skulle betalas, var betydligt större än i det civila. Ändå röktes det en hel mängd hemodlad tobak, ”kessu”.

Ur boken:
II/JR 13 Kavas Bataljon