Nils-Erik Nykvist:

Den avgång, som tidigare vidlåtit regementet, hade kompletterats med i huvudsak krigsvant folk. Det var fråga om senare inkallade reservister, som varit med i vinterkriget, det var folk från Hangö-fronten. Även frivilliga rikssvenskar och danskar skymtar i rullorna.

Den kompletteringsstyrka på 2400 man, som i januari 1942 anlände till regementet, hade en helt annan bakgrund. Det var unga män, de representerade årsklasserna 1921 och 1922. De hade inte avtjänat värnplikt i vedertagen bemärkelse, utan genomgått en tre månaders skolningsperiod vid en utbildningscentral, som verkade i Nykarleby, Jeppo och Munsala. De representerade alla delar av Svenskfinland och deras ankomst betydde en radikal förändring av regementets struktur. Det var inte bara det att regementet föryngrades, det kom nu definitivt att förlora karaktären av ett österbottniskt förband. Sextiettan blev en angelägenhet för hela Svenskfinland.

Det har skrivits en del om upplevelserna vid utbildningscentralen och om färden till fronten. Lars Hamberg och Paul Jansson har skrivit tidningsartiklar i ämnet, och 1985 utkom Hilding Nyströms bok ”Rekryter 1941”. Heimer Furu berättar:

”Bland livets milstolpar står minnet från inkallelsen till krigstjänst i Nykarleby alltid på en bekransad hedersplats. Dagarna och veckorna i den lilla idylliska staden hade mera av lek och äventyr än allvar över sig. Det var rätt så bekymmerslösa senhöstdagar, som här rann undan, oberörda av världskrigets växlingar och slagfältens söndertrasade arenor.

Terjärvborna hade nästan utan undantag fått utbildning i artillerienheter, när de var i militären. 1921-årsklassen från kommunen var den första som fick infanteriutbildning. Årsklassen inkallades till Nykarleby i början av september 1941. Tre veckor senare, den 27 september blev det 22-ornas tur. Infanteriet blev också deras lott och i början på januari 1942 kom 23-orna till staden.

Inkallelserna till kriget var alltid en stor händelse i en fredlig bygd. Så många ord sades inte, när en ny årsklass drog ut. Stämningen var tung, när avskedsstunden var inne. Många sorgebud hade under krigets gång nått hemmen och ingen visste vems namn skulle ristas på nästa kors. Men att flera kors skulle resas på hjältegravarna, det visste alla.

Dagen för vår avfärd från hemmet randades. Vi var ynglingar på 18-19 år med mottagliga sinnen och våra hjärtesträngar kom därför lätt i dallring, när de sista förmaningarna ’var försiktiga, låt höra av er, skriv snart’ hördes. – En och annan torkade i smyg en tår och försökte sig på ett blekt leende, när lastbilen – som förde oss till Nykarleby – öppnade spjällen för gengasen och stånkande drog bort från hemortens stugor och gårdar mot okända mål och en oviss framtid.

Det var många tankar som trängde på, som skakades fram när bilen ångade på genom skogar och byar. Att från det varma hemmet och sorglösa dagar bland far och mor och syskon, bland vänner och bekanta, ta steget ut till soldater i Finlands armé, detta var ett långt steg. Det verkade som något stort och ansvarsfyllt. Och steget skulle – för de flesta av oss – bli mycket längre och strapatsrikare än vi någonsin i våra vildaste fantasier hade tänkt. Det skulle bli månader och år i löpgravar och stridslinjer. Heta sommardagar och bitande kalla vinternätter skulle upplevas. Julhelgerna skulle firas i korsulivets grå tristhet innan gevärssmattret upphörde och solen igen kunde gå upp i öster utan att ackompanjeras av flygplanssurr och granaters ilskna krevader.

Den fulla innebörden, de innersta känslorna, som en nittonåring känner, när han drar ut i krig – när han tar avsked av hem och vänner – kan endast den tolka, som upplevt detta. – När vi satt på lastbilsflaket och närmade oss Nykarleby, så visste vi, att i krig dödas soldater, förblöder folk. Vi visste, att där bombas städer och där brinner byar, men vi ville inte tänka på detta. Vi hoppades på det bästa, på att få komma hem med livet i behåll. Visst snuddade tanken vid att någon av oss kanske skulle sluta sitt liv i Fjärrkarlens skogar eller utandas sin sista suck på Karelska näsets sönderskjutna fält. Dessa tankar behöll vi dock för oss själva. Kanske var det också lyckligt att vi ännu inte visste, vem som var märkt av döden, ej heller dagen och stunden.

I Nykarleby togs skolområdet väster om älven i besittning. Här hade ungdomar tidigare fostrats i fredligt värv. Nu skolades ungdomarna här för andra ändamål. – Kanske var vår skolning inte mindre viktig. Vi hade något gemensamt med föregångarna, vi ville se en framtid för vårt folk. Vi ville att ’Vårt land, vårt land, vårt fosterland’ också framdeles skulle ljuda fritt uti byar och gårdar i hela vårt land.

Det blev ett något sentimentalt adjö till våra civila plagg, som byttes ut mot krigarkläden. Ett gevär, några patroner, en madrass och en sovplats tilldelades oss, samt en dödsbricka. – Nu var vi nummer i armén. Så här enkelt var det att sudda ut vårt civila väsen och förvandlas till krigargestalter.

Skolområdets gårdsplaner, stadens omgivningar med små bergsknallar, Andrasjön-området och trakterna kring Jutas var våra övningsfält. Här ljöd stridsropen, här knallade platsarna, här tog vi språngmarscher eller maddlade fram bakom stenar och tuvor för att överraska och göra livet surt för den intet ont anande motståndaren. – I Jutasområdet hade vi en större manöver. Vi övernattade där, endel sov i ungdomslokalen, andra i tält – om vi nu kan tala om sömn. Somliga gjorde kringgående rörelser, sökte sig förbi vakternas ögon. De sökte sig till någon flickvän för att få en stund av trevligare sällskap och mjukare underlag – tids nog skulle granrisbäddar och snarkande kamrater bli vår längtans mål.

Annars var vår rekryttid i Nykarleby rätt så städad och ordningsfull. Alkohol var något sällsynt, vår uppfostran och de trakter vi kom ifrån (norra Österbotten) hade en negativ inställning till allt vad sprit hette. Dessutom räckte vår lilla dagpeng inte till för något festande.

Pimsning förekom ibland. Ofta för obetydliga eller inga brott alls – enligt manskapets mening. Ända till kyrkan i Munsala fick 23-orna gå en gång när det var söndag och sålunda borde ha varit ledigt. Det blev ända till niotiden på kvällen, innan alla var tillbaka i Nykarleby, farten måste saktas, när manskapet började tröttna. Straffexercis förekom också, likaså språngmarscher runt hus eller utpekade mål. Likaså hamnade en och annan att borsta befälets skor flera kvällar å rad, ofta utan orsak. – Endel officerare hade det som en lek att provocera manskapet till att göra något som man sedan bestraffades för.

December kom med korta dagar och tilltagande köld. Årets största högtid stod för dörren. Och till våra öron kom en och annan viskning om att dagarna i Nykarleby snart var räknade. Med dessa faktorer för ögonen tömdes nästan hela den provisoriska garnisonen i staden. Vi for hem till julen – vi bondade helt enkelt – reste utan permission.

Våra officerare och förmän var dock alla införstådda med tilltaget. De sanktionerade vår hemresa med tystnad, ingen bestraffades vid återkomsten till kasernerna. Allt var frid och fröjd. De få, som stannade kvar i staden, levde också goda dagar – ingen exercis, inget arbete och rikligt med julmat.

Faneden svor vi i Nykarleby kyrka. – För våra unga hjärtan var ceremonin högtidlig – även om följdverkningarna inte var så stora, vi var ungefär samma personer som förr. Kanske kändes det vid uttåget ur helgedomen dock att vi fått ett större förtroende. Vår lärotid var över, vi var nu soldater, armékläderna fick bättre passform och de klumpiga skorna blev mindre löjliga. Kanske fick också våra tankebanor en större och allvarligare tyngd över sig och våra anletsdrag skarpare linjer, mera anpassade för krigets löpgravar och gevär än för hemortens blommande häggar och älskogslekar. Till den något tunga och allvarliga stämningen bidrog fakta att uppbrottets stund var nära, att det var slut med lekarna i nykarlebyskogarna – stridslinjerna väntade.

Så bröt vi upp med avfärd till Kovjoki. Marschen dit var inte så svår, vi hade gått betydligt längre sträckor förr. – Pappan till en av beväringarna kom på avfärdsdagen till garnisonen och tänkte ge sin pojke en lättare och mjukare resa till Kovjoki. Han hade med sig sitt blänkande dollargrin. – Härav blev dock intet. Befälet avstyrde genast företaget – pengar och civil makt var en sak, kriget och finska armén en annan.

Resan till fronten blev utdragen, kilometrarna många samt timmarna och dagarna långa. Uppehållen på stationerna blev många och varade ofta i flera timmar. Men vi måste hålla oss i vagnarna, ty avgångstiderna var alltid ovissa. Dock fick vi alltid se några flikar av vårt land, ställen som vi aldrig sett förut. Vi såg många spår av kriget, byggnader och fabriker som bombats sönder, militärtåg och förnödenheter på väg någonstans, soldater på permission hem eller på återresa, vaktmanskap och patruller i farten. Och sist men inte sämst: gråklädda, käcka lottor i kantiner och förläggningar. De var alltid en värmande uppenbarelse var de än gjorde sina insatser, de gav krigarlivet en mjukare och mänskligare utformning, de gav tillvaron mera av redliga drag, mera av tro och hopp för kommande tider.

Tåget ångade in i Karelen, som på alla sätt var märkt av kriget. Rapporterna från krigsskådeplatserna talade bara om framgångar eller om lugnt vid fronterna. (På censur och en styrd nyhetsservice tänkte vi inte så mycket i dessa tider). Att vårt land var befriat och fienden på flykt var lugnande. Att vi skulle till Svir-fronten bekymrade dock en och annan – vi hade inga storhetsdrömmar utan skulle helst ha stannat inom de gränser Frihetskriget gav oss. Dock litade vi på befälet och på krigsledningens förklaringar att frontlinjerna i Fjärrkarelen var strategiska val, att det här var lättare att hålla fienden stången och att störa dess förbindelser. Att det på högre ledande håll också fanns andra aspekter med i ritningarna, tänkte vi inte så mycket på, när kriget varade.

Tåget skumpade fram. Vi åt vår torrskaffning så som endast soldater kan äta den. ”Knako”-knäckebrödet med den obligatoriska stålranden inuti blöttes i hallonbladsteet och i stort sätt kan det nog sägas att detta var soldatens nationalrätt under kriget. Flygalarm råkade vi också ut för under tågresan. Det hela avlöpte dock lyckligt, men gav oss i alla fall en försmak av krigets realiteter.

Nyårsnatten anlände vi till Suojärvi. Det var mörkt och stjärnklart samt en bitande kyla, termometern visade hela 42 minusgrader. Här bjöds vi på en rykande het bönsoppa. Den hade dock en vidrig vidbränd smak, så de flesta av oss spillde ut den i snön och återgick till det egna förrådet. Soppan var egentligen – sades det – kokt för ryska fångar, som fanns här. En bit från matstället låg också två fångar i snön. De hade skjutits för att de trängt sig förbi den långa kön och inte lytt vakternas order att vänta på sin tur. – Så berättades det för oss.

Petroskoi passerades, ryska byar likaså. Endel av civilbefolkningen var kvar i områdena och med dem gjordes bytesaffärer i matväg, bl.a. bjöd de ut getmjölk åt oss. Nu började den långa resan ta slut. Från Petroskoi var det drygt hundra kilometer till Podporoze, där vi steg av. Här var vi några nätter i kalla logement och efter några manande ord och moralpredikningar anträddes så skidfärden till Jandeba. Det var kallt och skidorna löpte inte så väl, men vi kom närmare och närmare eldlinjen och började småningom möta manskap från IR 13, som vi avlöste. Bland dessa var det många som vi kände från det civila och en av dem – Karl Sandvik – hade en gitarr tillsammans med geväret i kors över ryggen, något som skarpt etsade sig in i mitt minne.

Så var vi framme – korsulivet hade börjat. Vi var nära fienden och långt ifrån freden. När vi med bävande hjärtan sakta smög oss ut till vår första vakttur i den mörka januarinatten 1942 i främmande omgivningar, då tänkte vi inte på att vi vaktade vårt fosterland. Vi tänkte inte på alla lärdomar och förmaningar vi hade fått, ej heller på högkvarterets rapporter om relativt lugn vid fronterna. Det allt överskuggande i denna stund var våra liv, våra kamraters liv, löpgravarna, vaktposterna. Vi var rädda – mycket rädda. Vi spratt till och ryste av skakningar för minsta oljud. Våra nittonåriga hjärnor var inte formade för stunder som dessa. Med sinnet på helspänn spanade vi försiktigt in i fiendeland. Vi tyckte att tusentals ryssar låg och tryckte i den dystra skogen. Verkligheten var dock inte så skräckfylld och farlig som tankarna gjorde den till. Det var vår oerfarenhet och fantasin, som skenade iväg med förståndet – det mesta vi såg var stubbar och stenar.

Men är man nitton år, står man för första gången i sitt liv på post med geväret i hand i en dunkel och okänd ödemark, ja då kan också så enkla ting som stubbar och stenar få liv.

Tiden gick och krigets vardag blev en vanesak. De lekfulla pojkar, som för endast några månader tillbaka lämnade fredens värv, hade nu blivit män. De var soldater vana med fientliga granatkrevader och explosiva rutinsalvor i trädtopparna, ja de kände t.o.m. saknad efter dessa, om de uteblev någon dag.

I djupet av det inre levde dock alltid en längtan efter fred, efter hemmet och vännerna där. Brev och paket med adressen FPK 1-7327 gjorde dock att de svåra stunderna uthärdades, att kilometrarna, som skiljde oss åt, inte kändes så långa.

Ibland kändes det som något stort att vara soldat, att höra till Finlands armé och stå pall mot världsjättar. Dylika tankegångar fick dock med tiden en allt blekare inramning. Framtidsvyerna var förstås ibland hoppfulla, men dystra moln började i allt större omfattning dyka upp vid horisonten. Vi började allt mer känna och ana att våra öden också var sammanbundna med världens öden, som i det mesta formades av stormakterna. Dock kändes det alltid så, att den lilla roll vi spelade i sammanhanget, skulle bli en historisk milstolpe.”

Enligt nutida uppfattning var färden till fronten direkt omänsklig. De blivande krigarna var hopfösta i oxvagnar, som helt saknade belysning. Den stränga kölden gjorde att luckor och dörrar måste hållas stängda. I en och annan vagn förbättrades förhållandena något, sedan man på bangårdar lyckats ”besorga” petroleumlampor.

Det säger sig självt att de anhöriga till dessa unga levde i synnerlig oro och ängslan åtminstone de första tiderna. Ett utdrag ur ett brev får belysa detta. Det är jägarkaptenen och filosofiemagistern Harald Hornborg, som den 12 januari 1942 skriver till sin son Birger:

”Jag kan inte säga, hur glad jag är över att jag i elfte stunden fick besöka Dig i Nykarleby och se Er avfärd – den synen blir nog ett minne, som aldrig plånas ut. Jag beklagar bara, att min rörelse för ett ögonblick tog överhanden, då vi skildes i hotellrummet, det hade varit bättre för Dig, om jag kunnat hålla en gladare min. Men Du fick i alla fall se mig småle mot Dig vid avfärden, då jag sprang fatt Dig och ännu en gång tryckte Din hand…

Mamma ber mig säga, att hon hört att ryssarna i främsta rummet siktar på dem av de våra, som bära päls, i den tron att dessa äro officerare, vilket ju i och för sig låter nog så troligt. Hon ber Dig därför inte använda pälsen, utan skinnvästen, när Du går på patrull, vilket jag förmodar att Du i varje fall gör för att vara lättare och rörligare. Ur rapporterna har vi erfarit att det utkämpats framgångsrika strider på Ert frontavsnitt eller åtminstone i den trakten, men jag förmodar, att NI inte varit med..”

Vad de unga själva såg, tänkte och kände framgår allra bäst av samtida brev. Ett sammandrag av Lars Hambergs brev till sina anhöriga, skrivna i Podporoze 11 januari, 18 januari och 25 februari 1942 må tjäna som exempel:

”Här sitter jag nu vid ett ryskt bord på en rysk stol långt borta hemifrån och tänker på er därhemma. Vi bor i en stad, som förr hade nästan 30.000 invånare. Hus finns här i mängd, de är långa baracker eller tvåvånings brädvillor. Några hus av stock finns här också och ett och annat av tegel. Gator finns inte, endast breda vägar och husen är byggda vart och ett fristående på långt avstånd från varandra. Det gör att proportionerna på staden är ofantliga, längden isynnerhet, bredden är inte så stor.

I dag hade vi inte vilodag trots söndagen utan en 15 km skidmarsch med full packning. Terrängen här är rätt gropig, nästan lapplandslik, gropar och kullar om varandra, så nog var man slut, när man kom hem. Men intressant var det att se sig omkring. Först åkte vi ned för en 200 m lång backe till en flod. På floden låg två stora ryska pråmar infrusna. Var månne pråmskepparna till dessa nu befinner sig? Österut längs floden gick vår färd. Vi kom till ett jätteprojekt av Stalin, ett arbete, som var nästan färdigt, när finnarna erövrade det och som ryssarna då sprängde. Mudderverk och kranar i mängd, spärrar i floden och bussiga stenhus på stränderna. Snart kanske vi finnar får igång det hela, när vi fullbordat ryssarnas byggnader.

Så gällde det att knoga upp för en 200 m backe eller rättare sagt brant på andra stranden. Snön är djup här och skogen är alldeles oskött. Träden nästan ligger och lutar mot varandra och att kräla fram bland snåren och mellan stammarna, det är jobbigt. Och hela tiden gick det än uppåt, än neråt. Det ser ut som om hela landet här bara vore kullar. Och alla kullar består av röd, tegellik sand.

Vädret har varit strålande. Naturen är naturligtvis lika underbar i sina skiftningar här som hemma, när solen skiner på snöhöljda grantoppar. Men här ökas den av ödemarksstämningen.

Frontkämpar besöker oss dagligen och berättar historier från linjerna. Det är ett trevligt avbrott i enformigheten.

Sänd litet te och litet kaffesurra. Det är roligt att koka på kvällarna med sackarin, som man får köpa här, och några ljus samt WC-papper. Gärna några små anteckningsblock och en 2 marks almanacka av den typ du alltid får till julen.”

Ur boken: Nils-Erik Nykvist: Sextiettan Infanteriregemente 61 1941-1944