En legendarisk patrullskara var den som formerades runt löjtnant Harry Järv. Han var stödjepunktschef på Dammen i tredje bataljonen. Han ledde i ett par hundra patrullräder åren 1942 och 1943, innan han svårt sårad definitivt var satt ur spel som patrullman. Han har ingående redogjort för en av de många färderna under rubriken Forcerad spaning: exemplet ”Meri”:

Omkring den 10 juli 1943 kom ett samtal från regementsstaben till min korsu på stödjepunkten Dammen. Det var en försynt förfrågan om jag ville leda en forcerad spaning mot en fientlig stödjepunkt framför II. bataljonen. Man ansåg sig behöva upplysningar, och syftet var att i första hand ta en fånge, i andra hand att nedgöra besättningen på stödjepunkten. Det var önskvärt att jag skulle ha eget manskap i stötgruppen. Här kom det in ett psykologiskt övertalningselement: att man frågade oss i III. bataljonen berodde på att vi hade utfört sådana uppdrag med framgång på vårt eget avsnitt.

Jag kommenterade inte telefonsamtalet, utan lät saken utveckla sig på sitt naturliga sätt. Manskapet i korsun hade visserligen inte hört vad som sades till mig, men väl mina frågor och kommentarer, och de hade i stort sett förstått vad saken gällde.

Det gick inte lång stund innan en av pojkarna kom fram och satte sig bredvid mig på britsen. Det var Weimar Fagerström. ”Jag hörde att du ska ut igen”, sa han. ”Vill du ha mig rned?”

Sedan kom Bertel Söderman och Erik Kaustinen i samma ärende. Från den andra korsun på min stödjepunkt anmälde sig Klas Helén, frän stödjepunkten Orren två man, Allan Finholm och Bror Östman.

Det räckte. Alla sex var erfarna, snabba i reaktionerna, med något undantag också skickliga i att hantera maskinpistol, som var det givna vapnet i sådana sammanhang, och viktigast av allt: de var välbalanserade, tålde påfrestningar väl. Till deras villighet bidrog också vetskapen om att de inte behövde befara obehagliga överraskningar på grund av huvudlöst eller dumdristigt agerande. De visste att en forcerad spaning inte är ett så farligt företag som det kanske kan tyckas för en utomstående betraktare.

Dessa strider är lokalt begränsade och i allmänhet oberoende av operationer i stort. Man kan därför bestämma takten själv och har alltså tid att vara försiktig. Men paradoxalt nog ställer just försiktigheten särskilt stora krav på psykisk styrka. Pojkarna visste också att de måste behålla initiativet sedan striden väl börjat, att de aktiva soldaterna lever statistiskt längre än de passiva. Rädslan är opraktisk och farlig, den har en benägenhet att framkalla just det som den försöker undvika.

Vår taktik var i princip enkel och fungerade alltid i praktiken: vi tog oss obemärkta in på den fientliga stödjepunkten – en omständlig procedur som krävde tålamod – och exploderade utan förvarning i snabb aktivitet. När striden börjat, handlade alla i gruppen självständigt, men ändå i samverkan. Man kan inte detaljplanera närstrider, de sker så snabbt att order sällan hinner ges, därför måste var och en själv bedöma utvecklingen och bestämma hur han ska handla i relation till de andra i gruppen

Våra motståndare var långt bättre disciplinerade i formell mening och avvaktade i allmänhet order innan de företog sig något, också i situationer som krävde snabb handling, vilket var opraktiskt. Vårt eget informella sätt att agera byggde på den kunnige individens naturliga initiativkraft och berättigade självkänsla. Den inre disciplinen är effektivare än en påtvingad yttre.

Vårt pragmatiska sätt att lösa uppgifterna stred egentligen mot gängse militär uppfattning, men man hade inget emot att utnyttja oss, eftersom det gav resultat. Det var helt enkelt baserat på vanligt sunt förstånd kombinerat med praktiskt handlag med våra vapen; vi var ju nästan alla bondpojkar och arbetare, vana vid arbetsredskap och verktyg. För övrigt var det ingen som kunde dirigera oss när vi väl gått ut på Ingenmansland. Ibland kunde det också se märkvärdigare ut än det var i verkligheten.

En förutsättning för framgång är att varje medlem i gruppen är beprövad och har de nödvändiga egenskaperna psykisk styrka under det förberedande skedet och snabbhet i striden. Alla är ju beroende av alla de övriga, och därför ville manskapet i stötgruppen inte ha utomstående med. Villiga personer – och sådana fanns fler än lämpliga – måste meritera sig genom att först visa sin kapacitet i stödgrupper eller på annat sätt innan de accepterades i stötgruppen.

Kärnan i denna omfattade för övrigt fler än deltagarna i det just nu aktuella företaget: från min egen stödjepunkt Jarl Lindblad (sårad 4/9 43), från stödjepunkten Järpen i samma kompani Runar Frände, från 9. kompaniet Paul Söderholm (som stupade 3/6 43) och Johannes Björk (sårad 24/10 43 och 3/7 44), från maskingevärskompaniet Willy Mattas, från 1. kompaniet i 1. bataljonen Karl Rosenlöf (sårad 18/2 43, 24/6 43 och 2/10 43).

Denna gång var vi alltså sju man som gick över till grannbataljonen. Där hade man förmerat en andra, större stötgrupp, 14 man stark, som skulle följa omedelbart efter vår och även delta i striden. Dessutom fanns en stödgrupp som likaså bestod av 14 man. Den skulle ge oss eldunderstöd och binda en del av det ryska manskapet, men den kom i praktiken inte att fungera på det sättet. Dessutom var sanitärer och eldledare engagerade. Granatkastar- och artillerispärrar var planerade; de skulle utlösas och stoppas av signaler med ljusraketer i olika färg.

Tillsammans med en fänrik och ytterligare några man som skulle ingå i den andra stötgruppen och som tidigare hade utfört det förberedande spaningsarbetet orienterade vi oss i terrängen framför den ryska stödjepunkten, som under företaget hade getts arbetsnamnet ”Meri”. För att inte irritera fienden i onödan höll vi oss på något avstånd, men fick det ställe utpekat där våra kolleger från II. bataljonen ansåg det lämpligast att försöka ta sig in i de ryska ställningarna: över ett kärr som låg något över 200 meter väster om stödjepunkten ”Meri”. En ca 40 meter bred bevakningsrå sträckte sig från stödjepunkten ända ned till kärret. I allmänhet brukade vi ta oss över de bevakade förhuggningarna genom att krypa under de fällda träden.

Vi skar vid behov ljudlöst av hindrande kvistar med en vass kniv och åstadkom en tunnel under de fällda trädstammarna, så att vaktposterna inte kunde höra eller se oss, fastän de hela tiden bevakade förhuggningen. Här var den metoden inte tillämplig, eftersom skogen var gles och bestod av relativt unga lövträd; förhuggningen gav inte skydd för insyn. Jag bedömde också att vägen över kärret var den lämpligaste.

Sedan väntade vi på bra väder. Ett extra dygn gick för att det var vindstilla; vi ville ha någon blåst som rörde om bland löven och förtog de ljud vi åstadkom, även om vi alltid rörde oss tyst. Men på morgonen den 16 juli samlades vi klockan 8.00, och 9.05 gick vi ut från stödjepunkten Jalle, sammanlagt 47 man.

Regementskommendören Alpo Marttinen och bataljonskommendören Edvin Holmberg var där, liksom artillerikommendören Eino Tirronen och batterichefen Aaro Keskivari från Rask.Psto 24, den artillerisektion som understödde vårt regemente. De stannade på Jalle tills uppdraget var slutfört.

Mitt emellan Jalle och kärret lämnade vi kvar stödgruppen, sanitärerna och förbindelsemännen. Chef på kommandoplatsen var Börje Mangs. De två stötgrupperna fortsatte fram till skogsbrynet och började krypa ut på kärret. Efter en stund var vi så långt framme att vi hade den upphuggna bevakningsrån till vänster om oss. Stödjepunkten låg vid råns övre ända, och en vaktpost var placerad så att han kunde bevaka hela rån och se långt ut över kärret. Det var inte möjligt för oss att fortsätta som planerat utan att bli upptäckta. Den förberedande spaningen hade varit otillräcklig.

Klockan var nu omkring 11.00. Vi tog oss tillbaka in i skogen och gick ca en halv kilometer genom Ingenmansland österut för att komma fram till stödjepunkten från andra hållet. Efter vidpass en timme var vi framme vid minfältet och hade nu stödjepunkten helt nära till höger om oss. Minfältet bestod enbart av trampminor. Vi var vana vid minor, det ingick i rutinen att öppna en väg genom olika typer av minfält. (När vi byggde vår stora korsu på Dammen sommaren 1942 behövde vi sprängämnen för att smula sönder den hårda leran och samlade för detta ändamål trotyl i minfälten framför de ryska stödjepunkterna.) Innanför minfältet fanns en enkel taggtråd, mellan den och stödjepunkten gick en ravin.

Här stod en annan vaktpost, strax till vänster om oss på ca 35 meters avstånd, utanför själva stödjepunkten och öster om den. Han bevakade både norrut, där vi nu låg, och västerut längs förhuggningen. Med sitt snabbeldsgevär kunde han bestryka ravinen och norra sidan av rån förbi stödjepunkten ända ned till kärret.

Härifrån kunde jag överblicka en stor del av stödjepunkten. Den hade två manskapskorsur, en på östra sidan, alltså närmare oss, en annan på kullens västra del. De var förenade med en skyttegrav som gick i en halvcirkel norrut längs ravinkanten. Mitt på stödjepunkten fanns ett maskingevärsnäste med skjutriktning norrut, mot skogen på andra sidan ravinen, som var tätare här än på andra sidan av bevakningsrån, också tätare än den som huggits ned och nu bildade rån. Utöver den vaktpost som stod till vänster om oss fanns två på själva stödjepunkten, en bredvid maskingeväret, längst västerut den jag hade sett från kärret.

Från den östra korsun gick en underhållsväg bakåt, söderut mot en grannstödjepunkt med minst en stor korsu. Österut fanns också en stödjepunkt av ljudet att döma, men den syntes inte. Vaktposten till vänster om oss hörde möjligen till den och inte till ”Meri”.

Vi hade hamnat nordost om stödjepunkten och drog oss försiktigt bakåt för att närma oss den rakt framifrån, omkring 30 meter längre västerut. Klockan var nu ca 15.00. Jag tog upp en väg genom minfältet och kom fram till taggtrådsstängslet, gjorde ett hack i tråden med en liten tång och bröt försiktigt av den; Kaustinen och Finholm, som låg på var sin sida om mig, höll i tråden och vek ljudlöst undan dess båda ändar. Sedan kröp vi fram till skogsbrynet och ravinkanten.

Vi låg nu rakt framför den mellersta vaktposten, som stod bredvid maskingeväret. Avståndet var knappt 20 meter. Alla tre vaktposterna bar hjälm.

Ravinen var smal, men djup, med branta sluttningar. Det var omöjligt att komma in på stödjepunkten från denna sida.

Hittills hade vi haft hjälp av en lätt bris; tack vare det svaga suset i löven hade vi kunnat röra oss utan att höras. Nu mojnade vinden, hela naturen tystnade. Vi kunde inte dra oss tillbaka ens; vi låg så nära vaktposten att han skulle kunna höra oss om vi rörde oss. Vi måste vänta på kvällsbrisen.

En grupp soldater samlades vid vaktstället och diskuterade någonting så ivrigt, att det lät som gräl. Tydligen något dagsaktuellt, för slutligen kom en med en tidning och läste upp en text högt för kamraterna, varefter gruppen skingrades.

Vaktposterna fick liksom hos oss avlösning var tredje timme. Vi låg stilla, iakttog aktiviteterna på stödjepunkten. Först inemot klockan 19.00 kom brisen, löven började dallra, och vi kunde långsamt backa ur den låsta positionen. Vi hade då legat orörliga framför en vaktpost och ett maskingevär i ca fyra timmar.

Först när vi var på betryggande avstånd från ”Meri” fick jag veta att chefen för den andra stötgruppen hade fått ett nervsammanbrott under den långa väntetiden. Det var ju bara de som låg längst framme i min stötgrupp som såg den ryska stödjepunkten och hade någon uppfattning om vad som försiggick där, de övriga måste ligga och vänta i blindo. Situationen för dem var onekligen mer psykiskt pressande än för oss där framme. Gruppchefen var ingalunda oerfaren, han hade själv lett spaningspatruller, men han stod inte ut med overksamheten och ovissheten.

Han reste sig på knä, drog sin pistol och tycktes ha för avsikt att ropa något och skjuta, men övermannades omedelbart av de närmast liggande; en av dem lade snabbt handen över munnen på honom och drog ner honom, och sedan togs han till sanitärerna. Allt detta skedde så tyst och effektivt att jag inte hörde någonting, fastän jag låg bara ett tjugotal meter längre fram. När jag fick veta vad som hänt, befann han sig sannolikt redan på fältsjukhuset i Vaaseni.

Befälet över den andra stötgruppen övertogs av Börje Mangs, hans uppgifter på kommandoplatsen av Lars Arninoff.

Ännu hade jag inte hittat någon ingångsmöjlighet. Jag lämnade kvar huvudparten av stötgrupperna i skogen en bit ifrån den ryska stödjepunkten för att låta pojkarna vila sig och återvände vid 19-tiden med två ur min egen grupp, Finholm och Helén, för ytterligare spaning. Strax väster om det ställe där vi hade fastnat och legat så länge fanns ett buskage som gav gott skydd. Vi tog oss fram dit och fick åter en tämligen god överblick över stödjepunkten. Också nu hade vi vaktposten på ca 20 meters håll framför oss, denna gång något längre till vänster. Det var en ung man, i 20-årsåldern ungefär, alltså jämnårig med oss. (En del av soldaterna på stödjepunkten var betydligt äldre, kanske upp emot 40.)

Jag reste mig i skydd av buskaget för att se bättre. Vi hade skyddsdräkter, så jag räknade inte med att vaktposten skulle upptäcka mig, men uppenbarligen skymtade han mitt ansikte, som jag inte hade svärtat. Han kallade på en soldat som kom gående förbi poststället och pekade på buskaget. Jag stod blickstilla; minsta rörelse hade bekräftat hans misstanke. De stirrade på buskaget en god stund, men kom av allt att döma till slut överens om att det inte fanns någon där. Men vaktposten tänkte ändå för säkerhets skull skjuta några skott. Han höjde geväret.

Just när han gjorde laddningsrörelsen såg båda på vapnet, och det ögonblicket använde jag till att kasta mig platt på marken. Han sköt först fem skott i rask takt genom buskaget, sedan ytterligare fyra-, men som vanligt i sådana situationer för högt.

En del av manskapet kom ut från den västra, närmare korsun och samlades kring vaktposten, som gestikulerade och pekade och förklarade vad han tyckt sig se. De stod kvar en stund och iakttog buskaget, men såg ingenting. De skrattade åt honom och lämnade sedan platsen. Men vi låg stilla, eftersom vi räknade med att vaktposten kanske inte var helt övertygad om att han sett i syne och därför skulle vara särskilt vaksam efter denna incident. Först när han fått avlösning klockan 20.00 drog vi oss tillbaka.

Vid 21-tiden beslöt vi att återgå till den ursprungliga planen och ta oss in på stödjepunkten över kärret, men i skydd av mörkret. Vi hade nu varit ute i ett halvt dygn. Väntetiden, ett par timmar, tillbringade vi ute på Ingenmansland i vila. Söderman avlade där ett högtidligt löfte att sluta röka, dock först efter den förestående striden.

Omkring klockan 23.00 kröp vi för andra gången ut på kärret. Nu gjorde vi för säkerhets skull en vidare sväng än vid försöket på morgonen. En timme senare hade vi tagit oss över kärret och in i skogen bakom förhuggningen utan att vaktposten hade upptäckt oss. Vi befann oss nu i aspskogen bakom vårt mål, mitt inne i det ryska försvarssystemet mellan två stödjepunkter. Vid 1-tiden kom vi fram till underhållsvägen mellan den östra korsun på stödjepunkten och den korsu som låg längre söderut, på en annan stödjepunkt. Vägen hade hjulspår i den grå leran (hemma hos oss på III. bataljon var leran brun). Vi följde vägen mot den östra korsun, men vaktposten öster om stödjepunkten hade insyn över vägen, och det började redan ljusna. Vi gjorde därför en sväng bakåt och västerut och närmade oss den västra korsun söderifrån.

Klockan var åtta minuter i tre när jag nådde fram till kanten av skyttegraven strax till vänster om den västra korsun, tätt följd av mina sex man och den andra stötgruppens fjorton.

Jag hoppade ner i skyttegraven. Den var djup, när jag tog mark hördes det långt i den tysta natten, men försiktighetens tid var nu över. Den hade varat i 18 timmar och gett ett gott utgångsläge för den korta strid som förestod.

Men inte hundraprocentigt gott. Episoden med vaktposten som trodde sig ha upptäckt mig åtta timmar tidigare hade uppenbarligen skärpt vaksamheten; i varje fall agerade våra motståndare oväntat snabbt och energiskt. Vaktposten på västra sidan av stödjepunkten kom praktiskt taget sekunden efteråt runt hörnet i skyttegraven med maskinpistolen pekande rakt mot mig. Samtidigt slogs korsudörren upp till höger om mig, en handgranat kastades ut, och så drogs dörren igen.

Jag hann se att en av mina män hoppade ned på vaktposten, som höjde sin maskinpistol och sköt mot honom i luften; det var Bertel Söderman, som hade uppfattat min belägenhet och tog hand om den ena delen av problemet. Av lufttrycket från handgranaten, som kreverade alldeles intill mig, kastades jag ca tre meter längs skyttegraven och blev liggande över min kamrat. Han hade träffats av tre skott: ett i halsen, ett i ansiktet och ett i pannan, och han hade dött redan i språnget. Handgranaten var inte av äggtyp med stor splitterverkan, utan av plåt; skärvorna trängde inte genom kläderna

Efter krevaden öppnade soldaterna i korsun dörren på nytt och började ta sig ut, men en serie från min maskinpistol stäckte detta försök, och sedan jag kastat in två handgranater blev det alldeles tyst därinne. Jag trodde då att jag klarat hela korsun, men det visade sig vara fel. Den hade inte bara denna dörr vid ändan av skyttegraven, utan en till på den motsatta, östra sidan. Det var huvudingången; där fanns ett gevärsställ bakom ett skyddsvärn. De överlevande i korsun försökte ta sig ut den vägen. Fyra man ur min grupp, Fagerström, Finholm, Kaustinen och Östman, invecklades omedelbart i strid framför den dörren, liksom andra stötgruppens manskap.

Ryssarna öppnade också här dörren på glänt och kastade ut en handgranat, ganska löst, eftersom kastaren inte ville blotta sig i dörröppningen, och drog sedan igen dörren. Den hamnade rakt på Mangs, men han lyckades vifta bort den med ena handen. Den kreverade i luften, dock så nära honom att han fick skärvor i huvudet, båda benen och båda armarna. (Han blev sårad en gång till 23/6 44.) Kaustinen, som befann sig alldeles framför honom, blev svårare skadad av skärvor i ena foten och vaden från samma handgranat.

Efter krevaden öppnades dörren på nytt, och två man kom ut, väl i tro att handgranaten hade öppnat vägen för dem. Mangs hann skjuta dem innan han haltade tillbaka genom aspskogen och över kärret. Kaustinen tog av sig stöveln, som var fylld av blod, och konstaterade att en skärva hade trängt in i fotleden. Han kunde inte stöda på foten, så han kröp hela vägen ned till kärret, där han togs om hand av sanitärerna.

De övriga i korsun försökte också ta sig ut för att komma i effektiv stridsposition. En handgranat fastnade i Finholms axelklaff, men just innan den kreverade fick han loss den och kastade den ifrån sig; han fick bara obetydliga skador i ena underarmen och kunde fortsätta striden. Tillsammans med de andra klarade han slutgiltigt denna korsu, som till slut sprängdes med två buntladdningar av en man ur den andra stötgruppen. Denne blev sårad just när han kastat in laddningen.

Manskapet i den andra, östra korsun, hade snabbt kommit med i striden, de stod i vita underkläder på korsutaket och sköt med automatvapen så att leran sprätte kring benen på angriparna. Det var för långt håll för handgranater, ca 50 meter, och de försökte heller inte gå till motanfall. Våra kvarvarande svarade. Finholm, som var den säkraste maskinpistolskytten, sopade bort dem.

Artilleri- och granatkastarspärrarna utlöstes med en grön ljusraket så snart striden börjat. Ett par minuter senare sköt ryssarna en röd ljusraket och utlöste därmed sina egna granatkastar- och artillerispärrar. Men i vårt signalsystem betydde röd raket att eldgivningen skulle upphöra, och så skedde också. Den kom dock åter i gång sedan misstaget upptäckts och vår gröna signal upprepats.

Vaktposten som skjutit Söderman retirerade längs skyttegraven mot den andra korsun; han hade naturligtvis uppfattat att vi var ganska många, och på denna del av stödjepunkten fanns bara han och vaktposten vid maskingeväret. Jag hann upp honom efter ca 60 meter. Han stod i en klunga tillsammans med ytterligare fyra man, en av dem sannolikt den andra vaktposten, eftersom poststället vid maskingeväret inte var bemannat när jag passerade det. De tycktes villrådiga och hann inte reagera tillräckligt snabbt. Jag fortsatte inte längs skyttegraven ända fram till den östra korsun, utan återvände till maskingeväret.

Den ende utom Söderman som följt mig i skyttegraven var Helén, men han skadades efter en stund lätt av en handgranat i högra sidan, omedelbart efteråt i vänstra sidan och vänstra benet av en annan handgranat; en sena slets av i knävecket, och benet vek sig när han försökte stå på det. Han ropade till mig att han blivit sårad och inte kunde fortsätta, och jag svarade att han skulle försöka ta sig därifrån om han kunde. Hoppande på ett ben gjorde han det, hjälptes upp ur skyttegraven av en man ur andra stötgruppen och bars till förbandsplatsen och sedan vidare till Jalle.

Det är oklart varifrån handgranaterna som sårade Helén kom. Sannolikt uppifrån kullen. I skyttegraven fanns ingen som kunde ha kastat dem.

Eftersom jag var ensam på norra eller framsidan av stödjepunkten sedan Söderman stupat i stridens inledningsskede och Helén sårats ganska snart efteråt, visste jag inte hur striden utvecklade sig för de övriga. Jag försökte lyfta upp det ryska maskingeväret på skyttegravskanten för att nyttiggöra det mot den östra korsun, men det var tungt och åbäkigt, så jag lyckades inte få upp det, utan sprängde sönder det med en handgranat. Ensam hade jag för övrigt inte kunnat använda det, och jag visste inte om jag kunde få någon assistans.

Striden var nu slut; den hade pågått i omkring tolv minuter. Någon undsättning från grannstödjepunkterna hade ryssarna inte hunnit få fram.

Jag tar med mig Söderman”, hörde jag Finholm ropa från andra sidan av stödjepunkten. ”Ja, gör det!”, svarade jag. Han lyfte Söderman ur skyttegraven och bar honom nedför sluttningen längs förhuggningens västra sida och möttes där av fem eller sex man ur stödgruppen, som tog hand om den stupade. Finholm återvände till stödjepunkten för att se om han kunde vara mig till någon hjälp.

Under tiden hade jag återvänt och kommit upp ur skyttegraven på den plats där jag hoppat ner i den. Fagerström lämnade just då stödjepunkten; han var den ende i min stötgrupp utom jag själv som var oskadad. (Några veckor senare, den 4 september, blev det bådas vår tur, som för min del var den tredje.) Östman var kvar, han hade fått ganska svåra skador av handgranatskärvor i ena knäet, bakhuvudet, hakan och tungan. Han var alldeles omtöcknad. Jag visade honom bästa vägen längs förhuggningen till förbandsplatsen, och han lyckades också ta sig dit. Hur hade han sedan inget minne av. Han var den siste av de sårade som togs om hand av sanitärerna.

På grund av motståndarnas ögonblickliga reaktion och hårdnackade motstånd blev striden så häftig, att vi misslyckades med vår huvuduppgift; vi fick denna gång inte med oss någon fånge. Däremot hade vi fullgjort andrahandsuppgiften. Finholm och jag var de sista på stödjepunkten; såvitt vi kunde se fanns det då ingen levande motståndare kvar där. Innan vi lämnade platsen tog jag med papperen från ett par av de stupade. De innehöll i stort sett de uppgifter man kunde få – och har lagenlig rätt att begära – av en fånge.

Klockan 3.10 på morgonen den 17 juli, efter 18 timmar, var huvudparten av stötgruppernas manskap tillbaka på vår egen stödjepunkt Jalle. En timme senare drogs också stödgruppens manskap in. Våra egna förluster var en stupad – det var enda gången på alla våra forcerade spaningar som någon medlem i gruppen stupade – och sju sårade; en åttonde, Finholm, skötte sin obetydliga skada själv. (Han skulle bli ordentligt sårad 23/6 44).

I högkvarterets officiella rapport sades det att vi hade sprängt tre nästen och att fiendens förluster uppgick till över 50 man. I själva verket hade vi sprängt en manskapskorsu och ett maskingevärsnäste och nedgjort manskapet i ytterligare en korsu, men inte sprängt den.

Jag vet inte vem som lämnat uppgifterna till den officiella rapporten; vår egen bedömning när vi sammanställde våra iakttagelser var att fiendens förluster uppgick till 29 man. Men inte heller den siffran är helt säker; en stor del av stötgruppens manskap befann sig på väg till eller fanns redan på fältsjukhuset när sammanställningen gjordes.Bertel Söderman, som bytte till sig sin död mot mitt liv, blev nitton år. Han var min skolkamrat i Vasa svenska lyceum, dock ett par år yngre än jag och fortfarande gymnasist. Han läste gymnasiekursen med sikte på studentexamen. Det var självstudier, men jag fungerade som handledare.

Lärarkollegiet gav oss uppgifter om lämpliga läskurser, som vi arbetade oss igenom efter bästa förmåga, med läxförhör och provskrivningar och allt annat som hör till skolarbetet. Ett vykort föreställande vår skola och en läsordning var fästa ovanför Södermans plats i korsun som symboler för detta bildnings- och humanitetsbehov.

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Sextiettan