Proviantering på ingenmansland

Eric Stens:

De häftiga striderna i augusti vid Varloi hade pågått ett par dagar. Ammunitionsförsörjningen hade fungerat men underhållet kunde inte klara av vår bespisning. Urusla vägar, artilleri- och granatkastarbeskjutning satte stopp härför. Ett par dygn utan mat! Hungern blir man inte van vid i första taget. Den gjorde sig påmind i varje sekund. Den gav en obehaglig känsla. Vi blev lättretliga, obehärskade och oöverlagda handlingar låg nära till.

Det hade blivit eftermiddag och paus i vårt anfall. Ingenting distraherade då hungerkänslan.

Vi hade det intrycket, att vår motståndare inte sparade på sitt soldatmaterial. Därför hade striderna tagit många, många unga pojkars liv. Bara en 20-25 meter framför vår linje låg åtskilliga.

Av erfarenhet visste vi, att ryska soldater var rätt välförsedda med ”stridskost”. Men vi: två dygn utan mat! Magen vrålade inom oss. Skulle vi våga utnyttja alla möjligheter? Vad hade de stupade ryssarna i sina brödväskor? Limpor, kanske konserver?

– Akta er för rysk mat! hade våra chefer sagt. Förgiftad! Och vattnet likaså.

I detta fall kunde det ingalunda vara så. Ingen soldat bär förstås förgiftad mat i sin brödväska. I sagor kan sådant berättas.

Bröd på bara 25 meters avstånd! Jag resonerar med mig själv och fattar beslut. Nu skall jag ta chansen!

De stridsberedda ryssarna befann sig på betryggande avstånd. Ingen risk att jag skulle få eld över mig.

Jag gick.

Där låg de ryska pojkarna, en del öppet i mjuk mossa och ris, andra i skydd bakom någon tallrot eller mindre sten. Jag hade öga främst på deras brödväskor. Jag kände på dem. Just det hade jag vetat och väntat: limpor och konservburkar. Jag inventerade tre väskor och återvände med begärligt byte: tre limpor, varav en påbörjad och två konservburkar.

Mina sju gruppkarnrater samlade sig i ring kring mig. Jag skar skivor av den påbörjade limpan och slog hål i ena konservburken. Fett steg upp genom hålet.

– Får det lov att vara? frågade jag kamraterna. De såg väldigt begärligt på mitt ätande, men tveksamheten inför fiendematen gjorde att ett jakande svar uteblev.

– Vi ska vänta en stund för att bli förvissade om att du inte behöver hjälp av sanitärer och Jsp.

Aldrig tidigare hade jag ätit med sådan aptit.

– Om det händer mig något efter den här måltiden kan ni ju skriva och berätta för min maka Irma.

Kamraterna väntade 15-20 minuter.

– Hur mår du? frågade de för att få verklig klarhet.

– Som prinsen i bagarboden! Tag vara på vad Röda armén bjuder. Det sker inte i den här formen alla dagar.

Också de gick på proviantresa in på ingenmansland. – Nytt anfall satte igång i kvällsskymningen.

Ur boken:
Einar Snickars: Veteraner minns

0