Selim Silvander, regementsjägare, skriver:

”Bakom fronten låg en liten vacker insjö, Palosillanlampi, och där åkte regementsjägarna omkring i stormbåtar från den ena stranden till den andra. För utomstående kunde det ha sett ut som rena sommarnöjet, ett roligt tidsfördriv för soldater, som inte hade viktigare saker att göra. Men vi övade för det kommande allvaret.

Vi hade aluminiumbåtar med slät botten och utombordsmotorer med lång ’svans’ De rymde 7-8 personer och trots namnet stormbåtar gick de inte speciellt snabbt. Vi var litet besvikna på farten, men motorerna verkade i alla fall att gå säkert och det var högst nödvändigt.

Vi trimmade motorer och förare. Vi övade landstigning under olika betingelser. Vi visste inte hurudan stranden kunde vara, då det verkligen gällde. Snabbhet vid aktionerna poängterades. Vi diskuterade möjligen uppkommande situationer.

Regementsjägarna skulle förstärkta med jägare från andra bataljonen den 8 juli under en nattlig räd slå till mot ön.

Förberedelserna var slutförda och dagen var inne. Vi gick i gåsmarsch ner mot linjen, mot stranden och båtarna: löjtnant Johannes Pasanen (Tammerfors), fänrik Rudolf Holmström (Ekenäs), korpral Tor Back (Korsholm), soldat Eskil Viberg (Ekenäs), soldat Ernst Bergström (Pörtom)… en lång rad beväpnade med maskinpistoler. Det var ett ganska allvarsamt gäng, som gav sig ut på en mycket osäker färd. Jag hade litet tidigare på sommaren utsetts till Pasanens ordonnans och kom att gå närmast bakom honom. För att säga någonting, så kastade jag fram en fråga om när vi kunde tänkas vara tillbaka. Det enda svar jag fick var ett mångtydigt leende.

Vid Herttuala viken, som var skyddad för insyn och där starten skulle ske, lättade stämningen avsevärt. Pionjärerna bar ut våra båtar, medan vi satte oss på stranden och pratade lättsamt om den förestående färden på ett sätt, som inte var ovanligt inför osäkra företag.

Det är rätt underligt att man så bra minns repliker, inpass och attityder av sådana, som skulle stupa.

Viberg var uppspelt, men också skrämd inför uppgiften. Han hade blivit uttagen trots att han inte egentligen hade någon större patrullvana. Han spelade upp en scen, hur det skulle se ut när han drunknade.

Ernst Bergström visade glatt på sina lätta tennisskor, som skulle göra hans simmande lättare. Bergström hörde till förstärkningen från andra bataljonens jägare.

Det har sagts, att de typer som Väinö Linna beskriver i sin bok ’Okänd soldat’ finns i alla plutoner. Så är det.

Tor Back, Rokka-typen i vår pluton, satt och slängde käft med pionjärkapten Ahto Sinkkilä. Det var inte första, men nog sista gången som Sinkkilä hade roligt åt Back.

Korpral Back sade du åt alla, hög som låg. Han var genuint omilitärisk. Den attityden var så självfallen och äkta för hans personlighet, att alla som hade någon människokännedom accepterade det. Jag hörde officerare smått roade tala om honom som ’krigaren Back’. Tor Back var litet skroderande av sig, men en mycket pålitlig patrullgängare. Då han någon gång tog litet starkt, ville han tala religion och i synnerhet ville han ha reda på hur det förhöll sig med den där Gud. Han hade ett tag en finsk flicka som brevvän, men eftersom han inte helt litade på sina finska formuleringar blev jag betrodd att efter förmåga hjälpa till med översättningen. Måtte flickan ha förstått!

’Hödö Sinkkilä, tänk nög som så..’ Back lade ut texten för kaptenen om någon tänkbar situation, som vi kunde råka i och hur vi då skulle agera. Det var alltid hans sätt inför ett patrulluppdrag.

Fänrik Rudolf Holmström var en garvad frontman och hade klarat sig helskinnad i så många strider, att han fick den där egendomliga, men inte alls sällsynta övertygelsen att han aldrig skulle stupa. ’En gammal klarar sig alltid’.

Holmström hade hela kriget tjänat som underofficer och på grund av allmän duglighet avancerat ända till fältväbel. Men Marttinen ville ha honom till officer och sände iväg honom till UK, varifrån han återvände som fänrik.

Holmström var en rättfram, litet kärv typ, som i början var mindre omtyckt, men som sedan blev mycket uppskattad. Han var demokratisk till sin läggning och diskuterade gärna fram lösningar. Han var nygift och det märktes alltmer efter hand att han börjat få nog av krigandet. Han var vicechef för regementsjägarna.

En pluton har i regel bara en officer, men vi hade alltid i det här skedet två. Förutom Holmström hade vi löjtnant Johannes Pasanen, som var regementsjägarnas chef och ledare för stormbåtsfärden. Pasanen tålde inte i allmänhet motsägelser – utom möjligen från Back. Han var intelligent och hans personliga mod var det inget fel på. Han var en ledare, som kunde ställa upp plutonen och skälla ut den i hårda ordalag, om han tyckte att det fanns anledning. För den som känner typerna från ’Okänd soldat’, kunde man säga att det fanns vissa drag av Lammio hos honom. Han var liten till växten, men spänstig och snabb som en vessla i fotboll.

Sinkkiläs pionjärer hade lagt våra båtar i sjön, filosoferandet var slut, timmen H är nära. Två officerare, tre underofficerare och tjugo man kliver ombord i tre båtar. Vi är så lätt klädda som möjligt för att klara en simning bättre, om det skulle behövas. Vi har inte ens handgranater, enbart maskinpistoler.

Klockan 21.55 brakar det lös. Den lilla ön våldtas av en stålorkan så fruktansvärd, att man tror att hela holmen skall försvinna i djupet. Alla tillgängliga rör bakom oss är öppnade, både granatkastare och artilleripjäser. Projektilerna viner ovanför våra huvuden, vi har en orkan ovanför oss, men fienden har den över sig.

Vi är på väg mot infernot.

Detta enorma eldunderstöd känns på något sätt förtröstansfullt, det ger oss en känsla av att inte vara ensamma, utan att hela frontavsnittet stöder färden i våra bräckliga båtar. Avståndet till fienden är bara en kilometer. Det är skymning och ön är ett enda eldhav av krevaderna. Det slår mig mitt i allt, att synen är vacker som ett präktigt fyrverkeri. En sån vansinnig tanke! Men destruktionen har sin estetik.

Jag beundrar pricksäkerheten hos granatkastarna och artilleriet. Bara någon enstaka projektil faller i havet. Kapten Braxén basar för granatkastarna och major Huttunen för artilleriet. Båtarna går perfekt med sin ganska sävliga fart. Vi närmar oss ön, men det massiva bombardemanget fortsätter och skall fortsätta nästan tills vi når den fientliga stranden. Allting förefaller overkligt. Till och med rädslan är som bortblåst.

Landstigningen sker med sömngångaraktig säkerhet, vi har inte övat förgäves. Det sker inte ett enda missöde för någon av våra båtar. Vi plaskar ner i vattnet och bildar snabbt skyttekedja för att kamma holmen till ungefär halva dess längd.

Terrängen är stenig och ojämn, i synnerhet norra ändan där vi stiger i land. Det är stora block och djupa klyftor. Träden är avklädda och splittrade. Stoftdammet ligger som en rök i luften efter beskjutningen, som slutade för någon minut sedan. Lukten av detonerat sprängstoff är stark.

Medan vi avancerar utan motstånd, håller båtförarna våra farkoster i trim färdiga att starta hemåt, när vi har fullgjort uppdraget. Skyttekedjan avancerar programenligt ända tills Pasanen ger order om ’täyskäännös’ (helvändning). Holmström ger luft åt det som vi alla tänker: ’här finns inga ryssar!’

Jag tänker att det här är ju en lyckad färd. Tur för oss att inga fiender finns på holmen. Skyttekedjan tar kurs på norra ändan med de väntande båtarna, som skall föra oss alla välbehållna till fastlandet.

När de första fientliga salvorna drabbar oss, tror vi först inte våra sinnen.

Att fienden överlevde artilleri- och granatkastarbombardemanget i den här terrängen är i och för sig inte förvånande. Men vi är ju alldeles i närheten av båtarna. Sprang vi över fienden för en stund sedan? Varför blev vi inte attackerade då? Fienden måste ligga under stenblocken, det gapar klyftor och öppningar överallt. Automatvapnen smattrar, upphetsade rop och skrik hörs. Vi är förvirrade, men inser snabbt att vi är i strid. Varje klyfta är ett hot. Pasanen är så överraskad av eldgivningen, att han ropar: ’Skjut inte!’. I samma ögonblick gör en kulkärve från ett fientligt näste slut på tammerforspojkens liv.

Fänrik Holmström är i tur att ta hand om befälet. Det hinner han inte. Fienden har honom på siktet i samma ögonblick som Pasanen faller. Rudolf Holmström är inte odödlig. Han har klarat många strider, men nu är han ett nummer i raden av fallna från 61:ans regementsjägare.

Situationen hotar att bli kaotisk. Jag springer tillsammans med Helmer Djupsjöbacka (Terjärv) ut på högra flanken. Vi rusar omkring där och skjuter serier i de gapande klyftorna. Helmer tycker att jag skjuter för långa serier. Korta!’, skriker han.

Många rusar ner till båtarna. Paniken är nära.

Vi är invecklade i det omänskliga spel, där två viljor med livet som insats kämpar om övertaget. Döda eller dö. Vi har inget val. Inte fienden heller.

Und.serg. Alvar Karlén (Borgå), som är i tur att ta över befälet, försöker få ordning på patrullen. Han skriker ut en order att ingen går i båtarna förrän han ger lov. Allt sker rasande snabbt. Tor Back kommer in i en fientlig skjutsektor, salvan träffar utan svårighet hans stora kroppshydda och den tappra krigaren är borta för alltid. Ernst Bergström med sina lätta tennisskor får en kulkärve genom magen, men ett par mannar lyckas släpa honom ur skottlinjen. Han lever.

Eskil Viberg behöver inte drunkna, han får sin död på land. Han träffas av en kulserie och faller ihop svårt sårad. Und.serg. Olof Nylund (Kronoby), som är nära intill, tar sig fram till den sårade och tar honom på ryggen, men i samma ögonblick kommer en ny fientlig salva, som skakar Vibergs kropp och släcker den livsgnista som finns. Den döda kroppen hasar ner från Nylunds rygg, men som genom ett under undgår Nylund själv att träffas. Han är tvungen att försöka rädda sitt eget liv och ta sig ut ur den fientliga skjutsektorn.

Allt flera springer nu ner till båtarna, vars motorer annonserar att de är startklara. Ingen av de stupade har vi med, men den svårt medtagna Bergström släpar vi med oss och får in i en båt. Karlén ser plågad ut. Ingen vill offra sitt liv för att få bort de döda. Vår patrull har ingen chans i detta fientliga getingbo, där vi inte ens vet exakt varifrån elden kommer.

Båtarna startar. Rökgranater har börjat droppa ner på ön och i skydd av röken avlägsnar vi oss från platsen för dramat. Vrålet från utombordsmotorerna blandas med ettriga serier från maskinpistoler; det är några av våra mannar, som står upprätt i båtarna och bestryker den fientliga holmen med eld så länge det finns en patron kvar i kassetterna.

– – – –

Striden på Sammonsaari var som en kort förödande explosion. Varför fienden lät oss springa förbi vid landstigningen för att ta oss på återfärden, kan man bara gissa. Var det medveten beräkning, så handlade fienden kallblodigt och klokt. Men den förklaringen är inte trolig. Det sannolika är att öns försvarare var litet avdomnade efter den häftiga kanonaden för att hinna handla tillräckligt snabbt, när vi stormade fram. Utgången kunde ha varit en annan, om striden hade ägt rum vid landstigningen.

Det var inga glada jägare, som steg ur båtarna vid Herttuala viken efter fullbordat uppdrag. Att kamrater stupar i strid får man räkna med och försöka komma över, men att nödgas lämna de stupade på fiendesidan är yttermera bittert.

Nyblivne major G. R. Renvall, som hade övat in och planerat färden på överstens order, kom och talade med oss efter att ha fått rapport. Det var en märkbart nedstämd, men behärskad major, som framhöll att vi säkert gjort vad som stod i vår makt att göra det svåra uppdraget. Han framhöll att också överste Marttinen delade den uppfattningen.

Anhöriga till de stupade var olyckliga och ville veta, vad som egentligen hade hänt. De hade fått ett officiellt meddelande om att en anförvant stupat och blivit kvar på slagfältet. Detta säger inte mycket. Holmströms unga hustru lät i något skede efter kriget ett meddelande gå i tidningspressen om att hon ville ha uppgifter om vad som hände hennes man. Tyvärr kom jag mig inte för att svara och om någon annan av patrulldeltagarna svarade är mig obekant. Här kommer nu en alltför sentida redogörelse.

Från Pasanens mor i Tammerfors kom ett brev till regementsjägarna med förfrågan om hennes son. Någon skulle svara. Det blev Helmer Djupsjöbacka. Han läste upp redogörelsen för några av oss innan han sände i väg den. Det var ett tröstefullt och bra brev.

Bergström dog av sina skador senare på natten på Jsp (bataljonens förbandsplats). Han måste ha pinats svårt av bukskotten, när vi bar honom till och från båten. Jag minns bra hans ord: ’Ni får lämn’ me. Jag klarar me int.’ En tapper själ.

Några dagar efter striden på Sammonsaari mötte vi överste Marttinen och följande korta samtal utspann sig:

Översten: ’Undersergeant Karlén, är jägarna mycket ledsna nu?

Karlen: ’Ja Herr Överste. Nog är vi det.’

Översten: ’Ni får sörja högst någon dag. Sedan skall allt vara som förut.’

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Sextiettan