Björn Immonen:

Löjtnant Björn Immonen har i memoarsamlingen ”När det begav sig” utgiven på försorg av Helsingfors Svenska krigsveteraner under rubriken ”Tienhaara håller” beskrivit sitt eldbatteris deltagande i Tienhaara-striderna. Denna beskrivning har han den 5 juni 1999 omredigerat i följande form.

Den 22 juni 1944 klockan 15 var vårt batteri skjutfärdigt och grävandet av gropar började på allvar. Det första ryska försöket att gå över Kivisalmi började efter en intensiv artilleriförberedelse klockan 23.15. Ryssarnas båtar jämte manskap förintades på vattnet av vår artilleri- och infanterield. Efter en halv timme kom följande anfallsvåg. Ett par båtar jämte manskap lyckades den här gången ta sig över, men utplånades av infanteriet, vårt eget IR 61. Klockan 3 var allt lugnt igen.

Ryssarnas stora anfall kom på morgonen den 23 juni. Klockan 7 började en aldrig förut upplevd artilleri- och flygeldorkan. Bombplanen kom i formationer om 60-80 plan i tre på varandra följande vågor, medan markstridsplanen rusade över våra ställningar med automatkanonerna dånande. Eldmattan täckte ett område som kanske var 5 kilometer brett och 15-20 kilometer djupt. Alla telefonförbindelser bröts snabbt och i dånet var det nästan omöjligt att höra det som sades i radioapparaterna.

Jag citerar här boken ”Kanonkompaniet 7304”. Kompaniet stred på samma platser som vår sektion och bokens beskrivning motsvarar exakt min egen uppfattning. ”Störningselden från båda sidor tilltog ju längre morgonen framsked för att mellan sex och sju övergå i en eldorkan utan like. Soldater vänjer sig vid och anpassar sig till vanliga eldkoncentrationer, medvetna om, att en del överlever. Men under morgonens ryska urladdning från otaliga artillerirör, granatkastare, flackeldskanoner, luftvärnspjäser och stalinorglar samt mängden av tunga bombplan, som ansatte den bakre terrängen. syntes det, som om soldaterna råkat in i ett dödsinferno, från vilket det inte fanns någon möjlighet till fortsatt liv. Luften, jord och himmel vibrerade bävade i ett enda kaotisk dån.

Skogens och parkens träd klipptes av på olika nivåer. Stenar splittrades och slungades högt upp i luften och de jordlager som fanns i klyftor och sänkor, spriddes och finfördelades i omgivningen. Efteråt steg rök från stinkande dypölar och rishögar. I denna röra fanns liv, människor, som skulle vara beredda att möta en anstormande fiende, när helveteselden flyttades bakåt”.

Den morgonen gjorde jag en märklig upptäckt. Mitt batteri fanns tydligen inte på de ryska rnålkartorna, ej heller sektionens andra batterier. Vi hade kört i ställning mitt på dagen den 22 efter det ryssarna hade slutfört sin flygspaning. Det ryska artilleriet sköt på mål framför oss, bakom oss och på vardera sidan, men inte på oss. Markstridsplanen kom skjutande sina kanoner mot oss men upphörde med elden medan de flög över oss.

Våra ställningar var skyddade mot insyn uppifrån av bara de buskar och träd som vi hade slagit in omkring oss. Inte ens när vi sköt som mest och nästan var täckta av rökmoln, ur vilka mynningsflammorna slog upp blev vi störda. Jag upplevde mig själv och mina pojkar som åskådare till ett skådespel av nästan kosmisk storlek. Min kista genomborrades i sin grop av en skärva och en av pojkarna sårades lätt i handen. Det var vårt eldbatteris förluster under eldorkanen.

Klockan 8.30 började det stora anfallet över sundet med en styrka om ett regemente. I ett nu var vattnet fullt av båtar och flottar. Via infanteriets kommendörsradio och divisionsstaben fick artilleriet sin order om kontinuerlig spärr- och avvärjningseld. När vårt artilleris och infanteris mördande eld kom igång, krossades anfallets kraft i vattnet och på den motsatta ryska stranden. Ryssar till ett antal om högst ett kompani lyckades komma över sundet, men infanteriets motanfall gjorde slut på dem. Vårt artilleri hamrade i timtal på Sorvali ö, där huvuddelen av de anfallande fienderna väntade, grupperade för följande stora anfallsvågor.

Även om ryssarna hade 3-4 gånger flera eldrör vid Sorvali än vi hade, hade vi Nenonens skjutteknik, som gjorde det möjligt för oss att skjuta med alla våra kanoner inom skotthåll mot vilken punkt som helst på den ryska sidan. Och eftersom vårt målområde var mycket begränsat, kunde vi belägga det med kanske dubbelt större eldtäthet än vad ryssarna kunde lägga över oss. Och dessutom var vårt artilleris precision helt överlägsen.

Följande kan man läsa i boken ”Kanonkompaniet 7304” om krossandet av det ryska storanfallet. ”Den, som vid det här laget tittade över mot den ryska sidan, kunde se fiender i stora skaror strömma ned mot strandlinjen, bärande och släpande farkoster av de mest skiftande slag, för att med dem ta sig över sundet. På bron och på båda sidor om den rätt höga vallen kryllade det av soldater som försökte ta sig över. En del vadade under bron med vattnet upp till midjan. Det fanns tydligen inbyggda källare i brovallen från vilka det vällde ut soldater under anfallen”.

”Den hårda ryska trumelden mot vårt område hade skapat en viss förlamning. Många stupade och sårade måste tas omhand och bäras bort. Vapnen var nedsölade av jord och träck. De explosiva kulorna från de ryska maskingevären hade en viss chockverkan. Men när de egna tunga vapnen med hela den tillgängliga kapaciteten koncentrerade sin eld mot den ryska stranden, väcktes de våra till liv, även om försvarsstyrkan var reducerad. Effekten av de finländska vapnen var otrolig; även träffsäkerheten var enastående. Snart spelade också infanterivapnen för fullt mot de anstormande. Kanonkompaniets fyra pjäser sköt vad de förmådde.

Medan våra maskingevär höll rent på bron, sköt fältkanonen från slottet mot källaröppningarna i brovallen med förödande verkan. Trots den hårda och träffsäkra elden från försvararnas sida strömmade nya ryska styrkor fram mot stranden för att mejas ned. Det är ofattbart, att den ryska ledningen kunde förmå sina soldater att gå ut på denna öppna ’bricka” mot en säker död. En och annan grupp nådde också vår strand, men tillintetgjordes snart. Ett tjugotal man lyckades bita sig fast vid brohuvudet på vår sida och bildade en tid ett brohuvud där, men ryssarna hade inte kraft att hålla och ut nyttja detta”.

Även det finska flygets insats hade i striden en stor betydelse. Bombflyget angrep både synliga mål och de ryska trupper som väntade på sin tur i försöket att krossa det finska försvaret. Ovanför slagfältet utkämpades fyra hårda luftstrider, när vårt jaktflyg angrep de ryska armadorna, som här förlorade ett trettiotal flygplan. Och kapten Hans Wind ökade sitt antal flygsegrar den dagen så, att han en vecka senare fick sitt andra Mannerheimkors.

Vår avvärjningseld stoppade direkt ett ryskt anfallsförsök klockan 12, några svagare försök senare under eftermiddagen. Midsommardagen den 24 juni gick sedan i tecknet av fortsatt intensiv avvärjningseld.

Den 25 juni kom ryssarna ännu med en koncentrerad artilleriförberedelse, på vilken vi svarade med en våldsam avvärjande eld enligt tidigare modell. Anfallet uteblev. Det ryska huvudanfallet mot väster från Viborg var krossat; IR 61 och vårt eget artilleri stödda av vårt eget flyg hade här skapat Finlands första avvärjningsseger. Men för mitt eldbatteri som för de andra batterierna fortsatte kampen, men nu gällde det främst områden norr om Viborg.

Den ryska offensiven riktades efter nederlaget vid Tienhaara mot Tali – lhantala. Här hade ryssarna bättre möjligheter att utnyttja sin enorma pansar- och flygövermakt. Men under ytterst förbittrade strider lyckades vår armé också här till slut hejda det ryska anfallet. I mitten av juli var den andra nödvändiga avvärjningssegern vunnen. Även här bidrog 17. Divisionens trupper, IR 13 och divisionens artilleri, för sin del till den lyckliga utgången.

Ur boken: 17:e Divisionen