…den 22.-23  juni 1944

I boken Tienhaara, Finlands lås av Göran Westerlund ingår en skildring av striderna på gräsrotsnivå vid Stenbanken över Kivisillansalmi. Den baseras huvudsakligen på författarens egna upplevelser och på en intervju med dåvarande viceplutonchefen, sergeant Lennart Winqvist. Göran Westerlund deltog själv i striderna som fänrik och maskingevärsplutonchef. Denna skildring återges här med smärre förkortningar och omredigeringar.

Det ställe på 2. Kompaniets avsnitt som uppfattades såsom mest kritiskt var det där den smala, men med bil väl farbara vägen gick fram till Stenbanken ett hundratal meter söder om den Hackmanska stenvilla som kallades Slottet. Stenbanken hade byggts någon gång mellan 1910 och 1915 och var tänkt såsom grund för en förbindelseväg mellan Viborgs centrum och den ring av i berget insprängda befästningar som låg runt staden. Som trafikled hade bron aldrig kommit till användning. Det fanns vägar på vardera sidan. Man kunde väl röra sig på stenbanken till fots. Den var kanske fem meter bred och steg en dryg meter över vattennivån. I mitten fanns en öppning, kanske 40 meter bred och på vardera sidan om den mindre öppningar. Dessa var avsedda som båtleder för den som ville komma genom sundet. Men de betydde samtidigt, att man inte kunde komma från Linnasaari till fastlandet i väster utan båt.

Linnasaaristranden var skogbevuxen ända till vattenbrynet. Endast där vägen till Stenbanken gick fram var det litet öppnare, kanske till en bredd av 100 meter. Bara här och där fanns enstaka björk- eller albuskar. Sluttningen var ojämn med små dälder och odlade täppor. Stranden blev redan efter ett par meter så djup att små båtar kunde flyta.

Vid Stenbanken satte kapten Nils Holmström in sin första pluton med löjtnant Holger Friman som chef och sergeant Holger Winqvist som vicechef. Dessa hade två grupper var, Friman till vänster och Winqvist till höger om vägen ner till Stenbanken. Frimans halvpluton stöddes av Nils Bergmans maskingevär och Winqvists av Birger Kullas. Bergmans gevär låg kanske 60 meter från Stenbanken. Det kunde skjuta från flanken mot banken och genom öppningarna mot Liitsaari. Kullas gevär låg kanske tio meter till höger om vägen. Det sköt frontal eld längs banken och flankeld framför både Frimans och Winqvists halvplutoner.

Frimans grupper och Bergmans maskingevär kunde utan svårigheter gräva ner sig. De kunde använda en del gropar som fanns där redan från tidigare, bland dem en större som var förstärkt med en brunnsring. De kunde också utnyttja de artilleriställningar och gropar som 1. Batteriet av Tunga Sektionen 40 hade grävt före Viborgs fall. Winqvists halvpluton och Kullas grupp hade det svårare till höger om vägen. Här var det sankt och redan när man hade kommit ner en halv meter kom havsvattnet emot i bottnen av gropen. Här erbjöd en ganska tät aldunge ett visst skydd mot insyn.

Eftermiddagen och kvällen gick. Man grävde och spanade ut över vattnet, kunde höra snarvel och ljud av grävande, kärrskrammel och arbete med trä på den ryska sidan. Man såg ryssar röra sig, men man sköt inte – dels för att inte ge sig till känna, dels för att avståndet var så långt att träffsäkerheten inte skulle ha varit perfekt.

Många ryska batterier – de flesta 5″ haubitsar – sköt en kontinuerlig störningseld. Det mesta föll på bergsryggen 200 meter bakom. Men också stranden fick sitt. Frimans pluton förlorade redan före klockan 19 tre man i stupade (Ralf Bärlund, Ernst Nyblom och Martin Vidd), två sårades (Usko Antikainen och Johannes Höijer).

Klockan 23 öppnar ryssarna eld. Många sektioner, knappast någon klenare än 5″. Därtill piskorna som ryssarna omärkligt har dragit ner till stranden framför. Litet längre bakom, i Sorvalikasärnernas övre våningar och på taket mera piskor. Och någonstans grövre flackskjutande kanoner, kanske tanks eller stormkanoner.

Vår strand är i det lugna vädret på ett ögonblick täckt av en tät rök och damm. Detta och den rådande skymningen gör att man knappast kan se någonting. I artillerielden hör man inte heller någonting av det som händer på andra sidan sundet.

Det ryska infanteriet rycker fram. Stötgrupper först, med ett par båtar som klockan 23.15 sätts i sjön. Den ena båten förstörs genast i vår artillerield. Den andra lyckas omärkligt närma sig vår strand. Kullas maskingevär öppnar eld. Ett par bälten går igenom. Båten blir ett såll, männen stupar och båten flyter vattenfylld bort. Så håller sig infanteriet stilla en stund medan artilleriet fortsätter sin häftiga eldgivning.

Klockan 00.15 är ryssarna beredda för följande försök. Ur skogens gömslen drar de fram tio nya båtar och får dem i sjön. De fylls av stöttrupper, fem man eller litet flera i var båt. Båtarna ros på vardera sidan om Stenbanken över mot vår sida. Samtidigt rusar mängder av ryssar, hundra eller kanske flera ner mot stranden och ut mot luckan i Stenbanken. ”Nu kommer de”, vrålar Winqvist.

Meningen är sannolikt, att de båtar som lagt ut skall, efter att ha satt i land de ombordvarande, komma tillbaka för att ta över nästa lass av dem som samlats på stranden eller vid luckan i Stenbanken. Flera båtar dras fram på Linnasaari. Man räknar säkert på den ryska sidan med att det inte skall finnas någon på vår sida som är kapabel att göra motstånd.

Vårt artilleri, det är I och II Sektionen av Fältartilleriregementet 8. Tunga, Sektionerna 14 och 40 samt 1. Batteriet av Tunga Sektionen 16, skjuter ”Torjunta# Sorvali ja Linna (Avvärjning Sorvali och Linna). På vår sida av sundet är Frimans – pluton samt Bergmans och Kullas ’maskingevär på sin vakt. Ryssarnas artilleri som inte har eldledare med sig i främsta linjen flyttar alltför tidigt elden uppåt land. Våra försvarare kan höja på huvudet.

Maskingevären öppnar eld så snart de anfallande kan siktas. Åtta av ryssarnas båtar träffas ute på sundet och fylls med vatten. De ombordvarande såras eller stupar. Eller drunknar. Två båtar kommer fram till stranden till vänster om Stenbanken. En kort eldstrid utkämpas mellan Frimans män och ryssarna. Angriparna kastas tillbaka. De tar sina stupade och sårade med sig. Vi vet inte om båtarna når Linnasaari eller om de sänks redan ute på sundet.

Vid klockan 2-3 tiden blir det tyst igen och vi kan överblicka situationen. Det är så kusligt tyst, att mången, särskilt Friman och Winqvist undrar om någon i plutonen finns kvar. Finns grannen till höger och han till vänster? Kulla och Bergman undrar. Inget ljud. Är vi allena? Skall vi stanna kvar? Det är tankar som går genom många huvuden. Men snart klarnar det. Igen sticker ett huvud upp här, ett annat där. Åke Lindström, undersergeanten har stupat. Karl-Erik Karlais, Gunnar Dahlström och Tor Werner har sårats, men resten är kvar. Friman och Winqvist går en runda. Linjen är intakt. En av ryssarnas båtar kommer drivande. I den ligger fem ryssar, alla döda. Det bli ljusare. Friman säger det förlösande ordet: ”Det här klarar vi nog.” Och alla tror honom.

Nu gäller det att snabbt få alla vapen i skick igen, att få ammunition, att få något varmt i sig. Någon bär ut ärtsoppa. Hur har man fått den hit? 1. Batteriet av Tunga Sektionen 40 har lämnat kvar på stranden en hög med små tygpåsar, fyllda med krut. Med det kan man försiktigt elda under matbacken och så få litet varmt vatten att dricka till ärtsoppan och det bröd man ännu har i brödväskan eller har fått tillsammans med ärtsoppan. Man slumrar en liten stund. Väntar på nästa anfall. Med litet sömn och varm mat i magen blir humöret bättre.

Lång blir väntan inte. Klockan är 7, då ryssarna igen öppnar eld. Det är artilleri, 5-8″, granatkastare och flackskjutande kanoner. Det är värre än för några timmar sedan. I luften dånar bombplan och markstridsplan. Hela första linjen och allt där bakom så långt man kan iaktta är lagt under eld. Tusentals granater, hundratals bomber faller utan urskillning, men, underligt nog, mest mot bergryggen där bakom. Ingen kan vara säker någonstans. Infernot varar olidligt länge. Det gäller att trycka sig mot marken så tätt som möjligt. Hoppas att stenar och små ojämnheter skall ge något skydd. Och, framför allt, inte söka sig bakåt. Det skulle vara döden direkt att röra sig upprätt. Bara trycka sig ner – inte förlora nerverna.

Vårt eget artilleri som har lokaliserat flera ryska batterier skjuter kontraeld mot dem – eldmattor på 100 x 100 meter.

Klockan 8.30 börjar ryssarnas infanteri röra på sig igen. Hundratals ryssar rusar ner till stranden och ut på Stenbanken. De drar med sig båtar, sex stycken får de ut på vattnet och börjar ro över sundet på vardera sidan om Stenbanken.

Vårt artilleri har klara mål, skjuter ”Torjunta Sorvali ja Linna”. Elden är tåt och träffar exakt sina mål. Likaså, granatkastarnas eld som leds från eldledningsplatsen Karhu 5 (Granatkastarkompaniet 27) på Slottet. Spärrar skjuts bara några tiotal meter från groparna där vi ligger. Maskingevären, snabbeldsgevären och de vanliga gevären späder på. Ryssarna har igen stora förluster på sin strand, på Stenbanken och i båtarna. Ett par båtar sänks. Resten vänder om.

Varifrån kommer alla dessa ryssar? Var hämtar de sitt mod, sitt blinda dödsförakt?

Klockan 10.45 fäller åtta egna Bristol-Blenheim bombplan 3 900 kilogram bomber över den ryska stranden. Många piskor tystnar. Båtar slås till kaffeved. Infanteriet lider fruktansvärda förluster.

Vid 11-tiden blir det tystare igen, dagens första anfall är över. Vi kompletterar ammunitionen. Ut kommer putsade och laddade kasetter, laddade patronbälten till maskingevären. Handgranater.

Klockan 13 börjar ryssarna igen. Samma artillerield, samma eld från piskor, tanks och stormkanoner. Luften fylls igen av ryska markstridsplan som skjuter med maskingevär och automatkanoner. Bomber faller. Regementets dagbok talar om att det var över hundra plan. Men vem kunde räkna dem? Många var de i alla fall. Infanteriet rusar ner mot stränderna. Vrålande sitt URAA kommer de, kompani efter kompani mot stranden och Stenbanken. Igen dragande båtar med sig. Otroligt hur många båtar de har kunnat samla ’där inne i skogen.

Vårt artilleri och granatkastarrna skjuter igen sina spärrar. Egna jaktplan ansätter det ryska flyget. I vår avvärjningseld slås de ryska båtarna sönder. Skogen på stranden blåses bort. Piskorna som har legat gömda blottas nu och blir mål för granatkastarnas prickskjutning. Den är effektiv. Det anfallande infanteriet utplånas. Ingen kommer ner till stranden. Ingen båt ut på sundet.

En häftig urladdning. Lång som en evighet, men ser man på klockan så visar den att det hela har varat bara en halv timme. Helt obegripligt är att Frimans pluton under dagens lopp förlorat ”bara” en man. Åke Lindström, bara en man för mycket.

Följande dag blev Frimans pluton och maskingevären avlösta och förflyttade ett par hundra meter bakåt för att vara till hands som reserver.

Ur boken:
17:e Divisionen