Jarl Gallén:

…helvetet bryter lös

Medan avlösningen pågick, var det ganska lugnt, med undantag för att ryssarna nu och då sköto störingseld med sitt artilleri. Ett par man sårades, men man hann undanskaffa dem innan helvetet bröt lös. I störingselden försvann också en maskingevärsservis på 10. K:s område. Gevärsfören korpral Evald Karlsson, hade med en man följt en soldat från IR 6 ned till eldställningen.

Gruppen skulle följa efter med geväret, men lät vänta på sig. Slutligen gick han tillbaka för att söka den, fann den icke och blev överraskad av den ryska artilleriförberedelsen. Själv blev han sårad liksom den man han hade med sig. De andra voro och förblevo borta. Ingen har sett vart de togo vägen. I buskskogen var det inte så lätt att få tag på varann. Några stupade eller sårade med ett sönderslaget maskingevär väckte nog inte större uppmärksamhet under det som sedan hände. Eller kom vapnet måhända ändå ned till linjen, där pojkarna förvillade sig och satte det i ställning på fel plats? De som veta den saken äro borta.

Avlösningen var klar klockan halv fem, då kapten Alfthan tog emot frontansvaret och major Pulkkinen följde efter de sina. Dagen hade grytt mulen och grå. Vädret kändes kyligt och pojkarna huttrade i sina gropar, våta som de voro efter gårdagens regn. Nu hade regnet i alla fall slutat, och det fick man vara glad över.

Till höger framför sig, då man stod på bataljonens kommandoplats med ansiktet mot öster, hade man bergig skogsterräng, till vänster och snett bakåt öppnade sig ett fält, som sträckte sig ända ned till Leitimojärvi. Ute på fältet fanns en skogsholme, och bakom den löpte stora landsvägen. I ryggen trängdes fältet ihop mot sjön av Konkkalabergen. Alldeles i åkerviken vid kommandoplatsen fanns en stor lada och intill denna en väldig halmstack, i vilken föregångarna bökat skyddsgropar. Liknande gropar funnos i marken runt omkring. I en av dem bodde kommendören med sina närmaste medhjälpare, i en annan radiogruppen; jägarplutonen grävde ned sig ett stycke längre bakom.

Det fanns en hel del att bättra på och komplettera. Löjtnant Segersven fick ned sina granatkastare i företrädarnas ställe, men konstaterade att dessa inte grävt ställningsgropar. Alltså satte man genast i gång med arbetet. Fänrik Johansson skickades fram med eldledningen. Telefonkabeln drogs via bataljonens kommandoplats. Också signalofficeren hade sina bekymmer. Förbindelsen ned till första linjens kompanier upprätthölls tills vidare med ordonnanser. En telefongrupp sattes genast att dra kabel till kapten Fougstedt. Den överraskades av den ryska artilleriförberedelsen och männen sårades. En felpatrull måste skickas på väg upp till regementet, emedan förbindelsen just gått av. Löjtnant Luther kom till kapten Alfthan tillsammans med löjtnant Sjöman, sedan de dirigerat maskingevären i ställning.

Förutom enstaka granater, som hela tiden slogo ned i trakten, hördes framifrån ett ideligt motorbuller. Klockan var 6.20, då en andtruten stafett kom från kapten Fougstedt med rapporten att fienden höll på att gruppera sig framför sömmen mellan kompanierna. Bland husen i byn formligen myllrade det av ryssar. Kapten Alfthan vände sig strax till batterichefen, och då ledningen till regementet just blivit klar, fick denne verkligen tag på sektionskommendören och anhöll om eld. I detsamma började den ryska artillerielden öka i styrka. Den växte på några ögonblick till en fullständig eldorkan. Klockan var halv sju. Alla förbindelser avbrötos omedelbart. Ryssarna sköto med alla kalibrar upp till de grövsta som använts i fält. Området som låg under eld sträckte sig från främsta linjen några hundra meter förbi kommandoplatsen. Häftigheten överträffade allt vad våra veteraner varit med om vid Marjapellonmäki och senare. Hela tillvaron var fylld av ett rytande oljud.

”Hela tiden ökar eldstyrkan,” skriver en som var med. ”Man hör det tunga artilleriets dova avfyringar, de direktskjutande pjäsernas vassa snärtar, granatkastarnas ihåliga hostningar. Det hela får slutligen karaktären av en jordbävning. Det är ett enda ihållande muller, och där nedslagen komma, är det som en stor, puttrande djävulsgryta. Marken plöjes upp som av stora grävskopor, stora stenflisor flyga omkring och skogen splittras sönder till stickor och småved.” Den som till och med på milsvida avstånd lyssnat till dånet av nutidens stora artillerislag bär i själen minnet av bävande allvar, av hamrandet som förenar sig till ett oavlåtligt jordskalv, av tankarna på de kamrater som kämpa kampen på liv och död. Vad sker därborta? Skola linjerna hålla? Skall våldet segra den materiella övermakten över anden.

Vad skedde verkligen denna morgon vid Tali? Detsamma som skett vid så många storoffensiver sedan det första världskrigets dagar. Detsamma som skett endast två veckor tidigare vid Valkeasaari. Den ryska ångvälten var åter i rörelse. Efter Viborgs fall hade fienden, som vi sett, försökt kämpa sig vidare över Tienhaara, men slagits tillbaka. Nyckeln till hela den finska ställningen låg nu i Tali. Här måste genombrottet ske, och hit koncentrerades de ryska styrkorna, främst XXX Gardes AK med sina tre elitdivisioner samt starka pansar-, artilleri- och flygförband.

Tyngdpunkten i artilleriförberedelsen liksom i det efterföljande infanterianfallet låg på avsnittet mellan Leitimojärvi och Kärstilänjärvi. Samtidigt riktades stötar norrut mot Tali kvarn, för att skaffa armbågsrum för anfallet, och mot 3. Br:s avsnitt vid Finska vikens botten, troligtvis i bindande syfte. Inbrytningen lyckades, första linjens försvar kastades över ända och trampades ned, som det nästan undantagslöst sker i sådana fall. De två kompanier, som här höllo sina primitiva ställningar utan tillräckliga resurser och utan förbindelser, revos fullständigt upp. Deras kamp bjuder dock på episoder, väl värda att bevaras i eftervärldens minne.

Behjärtade insatser av sprängda plutoner, grupper och enskilda, av ledare och män i ledet, vilkas försvarsvilja och offersinne icke brutits eller slagits ned. Mycket av vad som skedde denna dag skall aldrig bli känt. Alltför många som stodo just på de avgörande platserna ha slukats av eldorkanen eller försvunnit i närstridens vimmel. Vad vi veta är dock tillräckligt för att ge oss en föreställning om bataljonens kamp, en bild som för sentida släkten skall vittna om nyländsk, österbottnisk, åboländsk, kort sagt om finlandssvensk insats för den gemensamma saken.

Att stupa till sista man, har i vår demokratiska tid med dess folkhärar oftast blivit blott och bart ett talesätt. Ingen utsago kan dock betyda en blodigare orättvisa än den rapport, som ett par timmar efter anfallets början sändes från överste Forsbergs stab till divisionen: ”III/IR 13 har lämnat sina ställningar utan att meddela någonting”. En rapport, som tyvärr i skärpt form gick vidare till armékåren och ännu avspeglades i det telefonogram, varmed bataljonen i sinom tid återsändes till eget regemente. Det är sant, bataljonen föll icke till sista man. Endast tre plutoner blevo nästan i sin helhet på platsen, de två som lågo intill fiendens inbrytningsställe, och en tredje som kringränd blev övermannad och förintad. De övriga decimerades av artillerielden, togos i flanken av fiendens infanteri och sprängdes i stridens vimmel. En kompanichef, sex plutonchefer och tre viceplutonchefer stupade eller sårades. Dagens blodiga förlust fördelad på två förstärkta kompanier blev 142 man, av vilka 82 stupade eller saknade; fem man ha återvänt ur rysk krigsfångenskap. I dessa siffror äro nervchocker och moraliska sammanbrott icke inräknade. Det moderna materialslaget medför mänskliga reaktioner som icke äro så lätta att klassificera och som åtminstone till en tid kunna förlama viljan hos den bäste.

Ur boken:
Jarl Gallén : Tre Bataljoner