Ur levnadsskildringen ”Minns och berättar.”
Runar Riska:

Det är som att börja ett nytt liv på denna jord. Det är som en ny period i vårt Fosterland Finland, som nyligen genomgått de svåraste av krig i Finlands historia med blod, sorg och ett stympat land av vår stora granne i öster. Nu är det slut med denna dårskap i slutet av år 1944. Det är att börja ett nytt liv 1945 och börja tänka på framtiden.

Vi har nog alla problem att börja om, men skall inte måla allt i svart utan försöka se en ljus framtid för att överleva i denna oroliga värld.

Ja, var skall man börja riktigt denna novembermorgon. Klockan är halv sju, det är 4 grader varmt, lite ovanligt för denna årstid. Lite snö. Annars som en mycket vacker sensommar.

Nu har alla problem, särskilt bönderna. Mycket är oplogat denna höst. Dikena har förfallit och videbuskar frodas i dem, så nog finns det arbete i vår, för alla jordbrukare som har lust. Det blir svårt för alla människor. Var skall man få pengar till allt som behövs? Och har man pengar, vad skall man köpa? Det finns just inte någonting. Allt har blivit slut under kriget, då alla arbetsplatser avstannat.

Det fanns endast gamla gubbar, barn och kvinnor på hemmaftonten. De flesta barn i städerna hade evakuerats till Sverige. De börjar småningom komma tillbaka, men många lämna kvar där för alltid, för de hade det så bra med sina fosterföräldrar i det rika Sverige. Många barn blev utan föräldrar i kriget.

Min stora familj, min kära familj tycks ha hälsan och må bra fast det brister i mycket i kläväg och särskilt i skor för barnen. Men de verkar inte bry sig om det fast tårna kommer ut. Det är nästan omöjligt att få skor; allt går på kort ännu via folkförsörjningen. Hoppas det börjar gå sakta framåt då alla fabriker och industrier kommer i gång.

Jag behöver pengar. Inte kommer det så mycket från fähuset med 5 a 6 kor. Det enda sättet att börja på nytt är att samla ved i olika skogsskiften, för ved behövs.

Det finns lite ved ännu hemma, som de evakuerade som bodde hos oss hade huggit. De var hemma från Hyrönsalmi. Det var särskilt en gammal gubbe kring 70 år som var svår att arbeta. Han körde hem rankor från skogen med den vildbasen Fix, den hästen som skena i väg flere gånger. Så hjulen ramla av och kasta mig flere meter upp i luften. Det var lika farligt som i kriget.

Jag vet inte: det måste finnas en gud, så som jag har blivit skonad, måste man tro på honom, för man har lättare att leva då. Ja, de tankarna kommer nu och då, såsom en påminnelse från forna dagar då man var i fara. Det är inte bara människor som styr världen, det måste vara en högre makt.

Inte kan jag säga att jag är nå vidare religiös. Jag är som en vanlig människa med synd och brister. Jag vill hjälpa dem som har svårt. Jag tål inte när man baktalar vår nästa, då tar jag dem i försvar. Inte är vi alla Guds barn. Inte skall man bedöma dem på ytan, de kan vara hur bra som helst. Man vet inte vad de genomgått, så man skall tyda allt till det bästa. Kanske det är så Gud vill ha det.

Minns så bra då jag skulle första dagen till skogen. Jag gick till vedlidret för att hämta en såg och yxa. De var så rostiga att jag måste skrapa för att se eggen. De behövde nog slipas. Gunda kom och drog slipsten. Värre var det med sågbocken, som var av trä. Den hade jag lagat före kriget och den hade blivit rutten. Med bladet var det lika, jag måste fila med en uppnött fil, de fanns inte att köpa i butikerna på långa tider.

Äntligen blev jag färdig att fara till skogen med rimfrost på marken genom de oförglömliga stigarna över Risåkern, Hembacka och Maran. Där fanns så mycket orrar, minst hundratal i björkarna.

Den tiden fanns så mycket fåglar av alla slag. Den som var jägare behövde inte vara utan kött. För min del skulle jag inte döda en fågel. Har ännu hemma ett gevär efter kriget, men det skulle inte falla mig in att ta det med. I så fall skulle man behöva ett hagelgevär, men var skulle man ta de pengarna. Det finns andra saker som är viktigare.

Jag vandrade vidare fram längs skiftet. En tjäder flög upp från en stor gran. Skogen har vuxit ganska mycket under dessa 4 år jag varit borta. Går ännu cirka 100 meter framåt, och kommer till träsket, där finns mycket björkar som växt stora.

Ja, här skall det huggas. Det behövs mest björkved. Jag sätter mig först på en sten och njuter av denna stillhet. Hör endast fågelkvitter och ett tåg som puffar mot Gamlakarleby. Den är som en dröm, den vackra naturen.

Nej, upp med dig, drömmare. Tar av mig vadmalsrocken. Nu skall leken börja på allvar. Jag tar de mindre träden först, för att mjuka upp mig. Nog känns det att man är ovan till en början. Men det börjar gå lättare sedan man börjar svettas. Skjortan börjar bli genomvåt. Jag skall ta en liten vilopaus. Jag ser på klockan som jag hängt i ett träd, den klockan som pappa en gång i tiden bytte mot tre kappar råg av Storholms skräddaren. Jag glömde att dra upp den i morse, drar upp den nu med en nyckel.

Tre timmar har gått. Det är bäst att äta de smörgåsar jag tog med. Men först skall jag gå ut på mossen mitt i kärret för att se om det finns några tranbär. Jag kom fram fast det gungade upp och ner. Det fanns mycket bär på de största tuvorna. Jag plockade i mössan, men inte mycket för jag hade brått med arbetet. Nu först började jag äta, det smaka bra med bären på.

Det börjar lida mot kväll. Men jag skall ta en stor björk till. Hade den just avsågad, den började kränga, och luta mot motsatt håll. Jag tog en stör för att stötta den i den riktning jag avsåg. Men detsamma braka den till och for lite snett till marken. Jag gick fram till stubben. Satan! Sågbladet var av. Jag brukar inte svära ofta. Men hur skall jag få nytt blad! Såg upp och klöste mig i huvudet. Jag såg en skata i ett träd. Hon vifta med stjärten och såg ut som om hon skratta åt mig. Din rackare, har lust att kasta en grankott i dig, så arg var jag. Hela vägen hem var tankarna på sågbladet.

Då jag kom in sa de åt mig: Du ser så snopen ut. – Ja, sku man inte vara det, då jag haft av sågbladet.

Min hustru sa, att hon sett ett gammalt sågblad under en säng på vindskammarn. Jag går genast dit. – Nå, drick kaffe först. Int är det hela världen om ett sågblad är av. – Sågen är viktigast för mig, om vi skall få nå pengar att leva av. Du sa igår afton då vi låg i sängen och krama om varann, att du har en gång ännu att få krigsunderstöd. Bra det så kommer vi bättre igång.

Jag drack tre koppar kaffe som smaka bra, det var äkta kaffe från Canada. Så gick jag upp på vind. Ja, där fanns verkligen ett sågblad under sängen med kattskit på. Det låg en glasbit på golvet som jag skrapa bort det med.

Ja, tiden går, snart har vi jul. Bara en vecka kvar. Hur skall den bli? Vad skall man köpa till julklappar åt småttingarna, då det inte finns nå vidare att köpa? Det blir mest hemmagjorda saker. Jag har varit borta de tre föregående jularna, så nog borde man känna sig lycklig då hela familjen får vara tillsammans denna jul.

Tankarna vill gå tillbaka till de år vi varit i Ryssland och den stora skogen intill vår korsu, där vi satt vid våra ohyvlade bord och väntade på brev och paket hemifrån. Det var alltid spänning att öppna breven, stundom kom glada nyheter och därimellan sorgsna. Någon har stupat, en äldre i en familj har dött av sorg genom att deras pojke stupat på slagfältet.

Några detaljer ännu: en Riska-pojke har försvunnit i obekanta öden, vi vet inte om han stupat eller blivit tillfångatagen, men han blev borta för alltid. Ja, så är kriget.

Ja, det är fortfarande som om man inte riktigt var hemma. Allting är så ovant. På kvällen då jag går och lägger mig i den mjuka sängen bredvid min kära hustru, vill jag inte få någon sömn. Jag måste vända mig så ofta. Blev man så van med de skarpa britsarna i korsurna som jag sov så bra på?

Nu och då drömmer jag underliga mardrömmar. Man står på vakt, i denna mörka natt hörs ljud, de kommer närmare och närmare. Man ropar: Lösen! Men inget svar, de skjuter mig, jag faller omkull i den mjuka mossan, känner smärtor i kroppen, de släpar bort mig, gräver en grop, jag vet inte om det är mina vänner eller en ryss, jag är så omtöcknad, håller på och dör, de börjar kasta jord över mig, jag ropar så hårt jag kan: jag lever, sluta!

Min hustru knuffar mig i sidan: vad ropar du för, du skrämmer mig så.

– Det var en så otäck dröm så jag vill inte berätta den. Bäst att stiga upp och koka kaffe, inte blir det nå sömn mera, för snart skall jag till fähuset.

Det borde vara måndag. Jag måste fara till skogen idag. Gumman sa: inte passar det, sån dröm som du hade i natt, kanske det betyder nå olycka.

– Inte tror jag på nå drömmar, då skulle jag för länge sen ha varit död. Det är bara vidskepelse. De tankarna skall man lägga på hyllan.

Jag satt och åt rågmjölsgröt. Det verkade som sömnpulver. Kanske det är av nattens händelser, men strunt i det. Så går jag till stallet, ställer slädarna i ordning, ser att ena aislyckan håller på att lossna. Måste in och hämta spik. Jag börjar arbeta med aison. Skulle börja spika: ja, no va hå satan! Får man int in en enda spik, de förbanna spikarna som jag fick licens på en gång då jag var på permis, de är så mjuka att man kan böja dem med fingrarna. Nå till slut fick jag dem till hälften in.

Så var det att spänna för. – Du ska åter dra rankona, din jäkel, ska du bita mig också, visst heter du fortfarande Fix, den tiden du skena i väg som en virvelvind och kasta mig hit och dit, minns du.

Det såg ut som om han förstått mig och ville be om förlåtelse. Det värsta humöret börja gå om längs vägen, jag börja sjunga lite. Det är länge sen jag sjungit, det låter mera som en slipsten som gnäller av torrhet, då man drar, så höll min hals på tills jag mötte Jonnas Lenne med en hare på ryggen.

– Du har varit bitti i farten, sa jag. – Ja, jag sköt den vid Åsvade. Vi åkte i sakta mak framåt. Fix är i framskriden ålder, kring 24 år, så farten är nog därefter för en häst. Jag är framme och ger en hötapp åt den. Den är så tacksam med ena örat.

Sågen skär bra, alla stockarna är nära vägen, så det går fort att lassa på. Tog omkring 4 timmar, då var jag hemma och kaffet färdigt och en stund efter satt hela familjen och åt picka pärona.

Ur boken:
Frihetsvägen för tryggat hem och land, Redaktör Hans Fors