Axel Lerche:

Hennala kasernområde i Lahtis har ett dystert rykte. Lika dystert som kasernernas utseende: några långa, outsägligt fula och fantasilösa tvåvåningsbyggnader i mörkröd tegel. Tegel finns ju i ett otal färgskiftningar, av vilka många gör sig bra som byggnadsmaterial. Men det finns tegel i en gråaktigt röd, glädjelös färg, som osökt leder tanken till preussiska 1800-talskaserner och till fängelser. Just den färgen har Hennala kaserner.

Kasernerna uppfördes i tiden av ryssarna, som höll en garnison i Lahtis. År 1918, under frihetskrigets sista skede och efter dess slut var Hennala kasernområde ett stort fångläger, där många röda fångar arkebuserats eller dött av svält. Senare användes kasernerna som militärförläggning. Svett, blod, tårar och mera svett hade Hennala sett i överflöd. De lyckliga stunderna var lätt räknade.

Här låg i början av år 1941 ett svenskspråkigt artilleriförband, vars manskap avtjänade sin värnplikt. Det bildade vid krigsutbrottet stommen för ett nytt, motoriserat artilleriförband: Tunga Sektionen 13. Jag hörde till det fyllnadsmanskap, som kommit från Helsingfors. Tunga Sektionen 13 var en svenskspråkig enhet, dess manskap kom från Finlands österbottniska, nyländska och åboländska svenskbygder.

Det tog ett par dagar, att ställa allt på krigsfot. Vi, som hörde till fyllnadsmanskapet, ansågs vara mera i vägen än till nytta. Därför hade vi rätt mycket fritid och kunde se oss omkring. Då jag hört, att förbandet fått nya pjäser och att kanonerna stod på järnvägsvagnar på ett stickspår i närheten, beslöt jag gå för att se på våra arbetsredskap.

Pjäserna stod mycket riktigt på järnvägsvagnar, övertäckta av presenningar. Typiskt nog för finska förhållanden var vagnarna obevakade, trots att de stod utanför kasernområdet. Jag klättrade upp på en av vagnarna och lyfte på presenningen. Jag blev ej besviken. Det var tyska 15 centimeters haubitsar av modell 1940. Tillverkningsåret visade sig vara 194 1. Inga dåliga ”grejer” och dessutom splitternya. Dessa högeffektiva dödsmaskiner var trots sin tyngd proportionerliga och smäckra. I en artillerists ögon var de rentav sköna.

En medelålders civilklädd herre i mörk filthatt, som stått i närheten och sett något vilsekommen ut, kom fram och hälsade. Det är pastor Arne Rosenqvist, sektionens tillkommenderade fältpräst. Jag anade då inte, att jag skulle få samarbeta rätt mycket med denna sympatiska och stillsamma man. Under ett senare skede av kriget, då Rosenqvist förflyttats till andra uppgifter, mindes pojkarna honom som ”vår förra präst, som var ’religiös på riktigt”.

Slutrealisationen på Stora Varuhuset hade pågått i flere timmar. Kunder hade kommit och gått, sett på varorna och förfrågat sig om deras egenskaper. Allt det bästa tycktes ha plockats bort och endast det som ingen ville ha, återstod. ”Le beau reste” kallar man det ironiskt.

Formeringen av Tunga Sektionen 13 hade pågått i timmar. Länge stod vår lilla grupp kvar på Hennala kaserngård i väntan på att någonting skulle ske. Men ingenting hände på länge.

Slutligen uppenbarade sig en löjtnant och betraktade oss en stund med frånvarande min. Då jag var den längsta i gruppen och stod ytterst i ledet var jag den första, som äter fick svara på samma frågor, som redan besvarats flere gånger. Mina svar väckte intet intresse, men plötsligt frågade han om jag kände till telefoner. Jag svarade sanningsenligt nej, men han sade endast: ”Sektionens telefoncentral kan ha användning för en extra karl och ni lär er snart att handskas med apparaturen”.

Jag tänkte på min tid som skolpojke då jag skulle ansluta mig till skyddskåren. Två av mina klasskamrater hörde till Helsingfors skyddskårs telefonkompani, det så kallade N-kompaniet (efter tyskans Nachrichten-Kompanie), och de hade försökt övertala mig, att söka mig dit. Hade jag då följt deras uppmaning, hade jag nu varit en perfekt telefonist. Nu skulle jag bli den mest. okunniga i centralgruppen. Mina olycksbröder, de övriga männen i vår lilla paria-grupp fick också sina utnämningar: de flesta blev hjälpkarlar och projektilbärare.

Medan vi ännu stod i ledet, kom en löjtnant av godmodig typ fram till oss. ”Finns det bland er någon, som kan skriva på maskin?” frågade han.

Jag tvekade om jag skulle anmäla mig. Ett par år tidigare hade jag klarat handelshögskolans maskinskrivningsprov, men jag var definitivt ingen god ”skrivmaskinist” Skulle jag nu välja att bli skrivare i stället för telefonist?. Ingetdera var lockande. Ännu ett ögonblick tvekade jag. Sedan följde jag en plötslig impuls. Jag tog ett steg framåt, stramade upp mig militäriskt och anmälde mig. Jag blev antagen – ej underligt förresten, då ingen av de övriga rört en skrivmaskin

Man vet så lite om sitt öde. Då jag tog detta steg, som överförde mig från telefoncentralgruppen till stabsgruppen, visste jag inte, att jag stått vid ett viktigt vägskäl i mitt liv. Hade jag stannat kvar i ledet och tigit, hade min återstående livstid varit 26 dagar. Döden, som osynlig redan stod bakom mig, vek nu ifrån mig. Utan att jag anade det, fick jag en frist på mer än 40 år.

Några minuter senare var jag på staben och anmälde mig för min blivande gruppchef. Sergeant Gunnar Åsmus var österbottning, hemma i Gamla Karleby. Han skulle en lång tid framöver vara min närmaste förman. Trots sin ungdom hade Åsmus varit med i vinterkriget. Han var en god kamrat, rättfram och chosefri, lika orädd som omilitärisk.

Ett svagt småleende gled över hans ansikte då jag anmälde mig för honom. I hans min tyckte jag mig spåra en skugga av besvikelse, då han första gången såg sin drygt 12 år äldre skrivare.

Stabsgruppens officiella benämning var storståtlig – kommandogruppen. Ordet kommando var här använt i den ursprungliga betydelsen, att leda och befalla. Vår grupp var direkt underställd sektionens adjutant, denne äter stod direkt under sektionens kommendör.

Stabsgruppen bestod av skrivare, stridsstafetter och chaufförer. Jag hade turen att få flere trevliga pojkar i min grupp. Alvar Segerström kom från den åboländska skärgårdssocknen Pargas. Åke Store var en pigg Kronoby-pojke med humor (”Jag måste då le” var ett av hans favorituttryck). Fritz Nordin var hemma från Åbo. Bruno Domars, vår tredje österbottning, var något inbunden. För mig var han gruppens ”Butter”. Tauno Mäkeläinen, vår finsktalande chaufför, hade kommit till sektionen med sin rekvirerade bil. Han var ej långvarig i gruppen, då han tidigt sårades.

Ur boken:
Minnesskrift Tunga Sektionen 13 1941-44