Efter ett tvåveckors försvarsskede i början av fortsättningskriget blev Finlands krigsmålsättning att erövra tillbaka områdena som förlorats i vinterkriget. Vinterkrigets oförrätt måste rättas till. Det rådde ett vitt samförstånd om detta i vårt land. Då man sammandrog trupperna till fronten hälsade människorna soldaterna i byarna och på järnvägsstationerna med ”Ta Karelen tillbaka”.
Finländarnas anfall tidsanpassades till hur tyskarnas anfall framskred i Baltikum. Anfallet inleddes på nordöstra sidan av Ladoga 10.7.1941. Finländarna erövrade Sordavala i mitten av augusti. Vid anfallet som inleddes på Karelska Näset erövrades Kexholm 21.8. och Viborg 30.8. Finlands blåkorsflagga vajade åter i Viborgs slottstorn. Ett stort krigsbyte erhölls från Porlammi-mottin söder om Viborg.
På Ladogas norra sida fortsatte anfallet till Svir, Petroskoi eller Äänislinna, Karhumäki och Poventsa. Den tidigare vittomfattande samstämmigheten knakade i fogarna i några truppförband då man överskred den gamla gränsen mellan Finland och Sovjetunionen. Alla godkände inte genast att man trängde in på Sovjetunionens område. Denna tillfälliga företeelse hade ingen betydelse för krigsoperationerna.
De tyska trupper som fanns i norra Finland, vilkas numerär slutligen var över 200 000 man, svarade för krigsoperationerna mellan Kajana och Ishavet. Detta gjorde det möjligt att koncentrera de finländska trupperna till tyngdpunktsområdena mera söderut. De tyska truppernas anfallsuppgift var att erövra Murmansk och att skära av järnvägen som ledde söderut därifrån. De uppnådde ändå inte sina mål.
De tyska trupperna, av vilka en stor del hade ställts upp i Österrike, lämpade sig till en början dåligt beträffande utrustningen och utbildningen för terrängen i norra Finland som var skogig med få vägar, samt för Lapplands fjällområden. Senare förbättrades dessa truppers stridsförmåga väsentligt. Under fortsättningskriget stimulerade tyskarna näringslivet i norra Finland genom att erbjuda rikligt med arbetsplatser och förtjänstmöjligheter åt den lokala befolkningen, samt också åt dem som kommit söderifrån för att söka arbete. De tyska soldaternas uppträdande mot den finländska civilbefolkningen under hela fortsättningskrigstiden var i allmänhet exemplariskt.
Före december 1941 hade finländarna uppnått de ställningar, vilka ansågs garantera en tillräcklig säkerhetszon om storkriget ännu skulle fortsätta. På Karelska näset stannade man i höjd med Leningrads yttersta försvarslinje och i Östkarelen på linjen Svir-Onega-Maaselkänäset-Rukajärvi. Målet avgjordes på basis av rent militära synpunkter. Till exempel tankarna på ett Stor-Finland som funnits inom en snäv krets intresserade inte soldaterna. De finländska trupperna anföll i inget skede mot Leningrad, och flygarna var absolut förbjudna att flyga inom Leningrads område.