Under hela våren 1944 fick man fingervisningar om att Sovjetunionen förberedde ett storanfall. Tysklands krigslycka hade vänt, varför stöd inte kunde fås därifrån för att avvärja ett storanfall. Sovjetunionen måste redan av prestigeskäl få en erövring av Finland till stånd, eller åtminstone så måste Finland lösgöras ur kriget. Detta var möjligt nu då tyskarnas järnring kring Leningrad hade brutits.

Då anfallet sedan började på Karelska näset i Valkeasaari den 9 juni kom det inte som någon överraskning för trupperna i främsta linjen. Anfallets väldiga eldkraft var ändå något som man inte tidigare upplevt vid våra fronter. Sovjetunionen hade 24 divisioner och 630 pansarvagnar på Karelska näset, vilka förutom av artillerimassorna stöddes av 1 000 flygplan

I främsta linjen hade finländarna tre divisioner och en brigad och i de bakre ställningarna två divisioner och en brigad. Ett genombrott skedde 10 juni, men någon katastrof blev det inte. Finländarna drog sig, i huvudsak hårdnackat kämpande, till en början till den bakomliggande befästa så kallade VT-ställningen och därefter till VKT-ställningen i höjd med Viborg. Den 20 juni förlorade man Viborg, men därefter började finländarnas motåtgärder ge effekt.