Då Tyskland hade lidit nederlag i Stalingrad vid årsskiftet 1942/43 och de allierades övermakt blev allt mera uppenbar vaknade tankarna i Finland på att man skulle lösgöra sig ur kriget. Förenta staterna erbjöd sig som medlare. Läget gjorde det ändå inte möjligt att föra dessa strävanden vidare.

Finlands regerings beslut om fredssträvandena hölls länge hemligt. Av denna orsak uppstod en gruppering som hade samma mål, men som motsatte sig regeringen, den så kallade fredsoppositionen. Till den hörde personer från de flesta partier. I augusti 1943 undertecknade sammanlagt 33 offentliga personer en vädjan om separat fred. I skrivelsen krävde man en ny utrikespolitisk inriktning.

Skrivelsen kom ut i offentligheten först i Sverige och därefter i Finland. Oppositionen fick stöd från Sverige och västmakterna. Finlands politiska ledning försökte för sitt vidkommande betona vikten av samförstånd. Möjligheterna vid fredsförhandlingarna skulle ha försämrats om den inre fronten hade brustit.

Tysklands ständiga förluster ledde till att överbefälhavaren C.G. Mannerheim inför riksdagens medlemmar 6.2.1944 konstaterade att Tyskland hade förlorat kriget mot Sovjetunionen. Man tog kontakt till Sovjetunionen via Sverige. Sovjetunionens fredsvillkor var orimliga. Detta ökade folkets inre samhörighet.