Den krympta odlingsarealen, männens bundenhet till fronttrupperna och bristen på gödsel försvagade lantbruksproduktionen i Finland under fortsättningskriget. Kaloribehovet hade bestämts för konsumenterna enligt hur tungt arbete som var och en utförde. Konsumenten fick hälften av sitt kaloribehov med köpkort.

Den andra hälften försökte man få till exempel av potatis och olika rotfrukter. Detta föranleddes av att kortransonerna endast täckte 40-60% av normalkonsumtionen av livsmedel. Också stadsborna skaffade sina livsmedel från egna jordlotter. I höghusens badrum och i andra utrymmen födde man upp grisar och kaniner, delvis med tillstånd av hälsovårdsnämnderna. Många hushållsgrisar blev familjens keldjur och slaktningen av dem var ett hårt slag för barnen. En del av konsumtionen kom från ”svarta börsen”, från den smyghandel som kringgick regleringen.

Man kände tydligt av livsmedelsbristen redan på hösten 1941. Följande år förekom tidvis till och med direkt hunger. Inom spannmålsimporten bands Finland alltmer till Tyskland, då ca en tredjedel av spannmålen härstammade därifrån.