Under fortsättningskriget fick talkoverksamheten omfattande dimensioner. På grund av bristen på arbetskraft på landsbygden ordnades skördetalkon. För tryggande av tillgången på brännved för bosättningscentra verkställdes vedhuggningstalkon. De blev mycket populära och i samband med dessa ordnades olika slag av tävlingar, såsom vedhuggningstävlingar mellan kommunerna.

Som minne har en ”måttyxa” i järn, försilvrad eller förgylld blivit kvar i många hem. Soldaterna som var i vilotur bakom fronten byggde över 1000 vapenbrödrahus. De transporterades i delar till hembygdens vapenbrödrabyar. Skoleleverna deltog i talkoarbetet både under ledning av sina lärare och under sin egen fritid. Talkoarbetet kunde bestå av insamlings-, jordbruks-, spar- eller hjälptalkon.