År 1943 förflyttades 62 000 finskbesläktade ingermanländare till Finland från Ingermanland som tyskarna erövrat. De var i huvudsak ättlingar till finländare som på 1600-talet flyttat till området. Området hörde då till Sverige-Finland. Under tvångskollektiviseringens tid och Stalins terror under åren 1929-1937 landsförvisades 45 000 av de dåvarande 150 000 ingermanländarna till olika orter i Sovjetunionen och åtminstone 13 000 avrättades utan någon som helst orsak.

Dessutom evakuerades ca 30 000 år 1942 till andra platser i Sovjetunionen. De som blev kvar evakuerades till Finland med Tysklands medgivande. Finländarna hade för avsikt att flytta dessa finsktalande ingermanländare undan kriget, men en viktig orsak var också att underlätta arbetskraftsbristen i Finland. Över 35 000 arbetsföra ingermanländares arbetsinsats var betydande, om än vissa kände att de var underbetalda och att de arbetade i uppgifter som inte motsvarade deras utbildning och erfarenhet.

Då kriget var slut återsändes 56 000 ingermanländare enligt vapenstilleståndsvillkoren till Sovjetunionen. De fick dock inte återvända till sina hemtrakter. En del av dem som tjänstgjort i Finlands armé i de trupper som uppställts av ingermanländska krigsfångar återvände frivilligt till Sovjetunionen. De sändes för långa tider till beryktade tvångsarbetsläger och en del avrättades. Hundratals, som anade vilket öde som väntade i Sovjetunionen, flydde under transporterna till olika ställen i Finland och senare till Sverige då finländarna gett dem den möjligheten genom att lämna tågdörrar olåsta och genom att sakta ner tågens fart på något lämpligt ställe.