Under kriget blev också barnen tvungna att uppleva mycket sådant som man inte ens skulle ha kunnat föreställa sig under fredstid. Många tvingades uppleva skräcken vid bombningar och se förstörelse och död omkring sig. Det bodde också barn inom krigsoperationsområdet. Barn i gränstrakten föll offer för partisanernas anfall.

Rädsla var en bekant känsla för barnen. Barnens fostran låg i huvudsak på mödrarnas ansvar. Ödet för de krigsvärnlösa som förlorat sina fäder var i många fall hårt, då mödrarna ensamma försökte sköta sin familj. De barn som förflyttats måste vänja sig vid en helt främmande omgivning. Kamraterna i skolorna i den lugna hembygden förstod inte alltid vad de förflyttade barnen hade upplevt som förlorat sina hem, egendom och kamrater.

Å andra sidan lärde sig barnen leva under den knappa kristiden och vara glada också för små ting. De äldre barnens deltagande i talkon och insamlingsverksamhet ökade ansvarskänslan och sammanhållningen. Verksamheten som lottaflicka eller soldatgosse var för många med tanke på det kommande livet en utvecklande och minnesrik tid.

Mycket speciellt i Finland var också att man under krigen sände ett stort antal barn i säkerhet från vårt land till länder som stod utanför krigsoperationerna. Dessa barn kallades krigsbarn. Redan under vinterkriget hade man kunnat sända 9 000 finländska barn samt 3 000 mödrar och åldringar till Sverige undan kriget. Under fortsättningskriget från och med början av år 1942 ökade man avsevärt transporten av barn i säkerhet och för att de skulle få bättre föda och annan omsorg. Under fortsättningskriget fick sammanlagt över 50 000 finländska barn ett nytt, i allmänhet tillfälligt, hem i Sverige och ca 4 000 i Danmark. I Finland svarade socialministeriets barnförflyttningsbyrå för valet av barn som skulle flyttas och transporterna. Vanligen sändes 3-7-åriga barn till Sverige enligt ett system som baserade sig på sociala grunder.

Fosterföräldrarna fick inte välja barnen, utan de fördelades i nummerordning. Barnen fördes till Sverige med en nummerlapp kring halsen. Efter framkomsten kom barnen till en början att förundra sig över den bländande belysningen i landets städer som aldrig slocknade, den livliga trafiken, det främmande talet och kläderna som verkade märkvärdiga. I synnerhet i början drabbades många barn av hemlängtan. Efter kriget och delvis också under kriget återkom huvuddelen av barnen till Finland. Ca 6 000 barn stannade i Sverige för gott.

Förutom de egentliga krigsbarnen vårdades ca 9 000 barn på svenska sjukhus under fortsättningskriget. Många var allvarligt sjuka och det fanns inte heller möjligheter att vårda dem i Finland. Ca 2 000 barn dog på sjukhus i Sverige, fastän de fick bästa tänkbara vård. Svenskarnas omsorg om de finländska barnen var ett storartat bevis på de nära och uppriktiga förhållandena mellan våra länder.