Då de korta vinterdagarna led mot kväll, upphörde också de viktigaste och betydelsefullaste striderna på grund av mörkret. Mindre skärmystlingar kunde ännu fortsätta, men på många frontavsnitt var artillerield den enda stridsformen, också den var mycket sporadisk förutom under storstrider, som pågick dag och natt, dygn efter dygn. Sådana förekom dock inte ständigt.

Då kvällen kom började arbetet i Högkvarteret med att beröra striderna under den gångna dagen; uppgörandet av lägesinformationen började och redan i god tid före midnatt anlände dessa meddelanden till Statsrådets Informationscentral i Helsingfors. Genast då de var framme började ett annat slags arbete, redaktionsarbetet. Lägesinformationen finslipades till den form som utgavs till tidningarna. Samtidigt började översättarnas arbete – till flera olika språk – förutom till de båda inhemska också till tyska, engelska, franska osv.

Soldatgossen år 1940 som redan väntade på sin 16 födelsedag och som från Skyddskåren kommenderats till denna byrå som stafett, vande sig snart vid rutinerna. Då det från redaktörernas och översättarnas bord började komma texter, började hans arbete vid kopieringsmaskinen. Vid den tiden skrevs texten med skrivmaskin på vaxpapper som sedan överfördes till kopieringsmaskinen som vevades för hand ’med armbågsfett’. Vanligtvis var arbetet färdigt före ca klockan 10 och stafettpojken kunde ge sig iväg och föra dem dit de skulle. Till rundan som vid gott och tjänligt väder företogs på cykel, men för det mesta på grund av mycket snö till fots, hörde en skara ministerier vilkas vaktmästare pojken snabbt blev bekant med, en del olika staber och slutmålet Hotell Kämp, där alla utländska korrespondenter fanns.

Vid ca 11-tiden hann pojken fram till Kämp, där en stor skara tidningsmän som kommit från olika länder redan väntade på honom i nedre aulan. Distributionen skedde snabbt och därefter drog sig varje korrespondent tillbaka för att studera informationen och lägesmeddelandena för att se vad han kunde ta med av dessa i sin följande bulletin.

Efter detta hade pojken möjlighet att hämta andan något och ta sig till det Vita Gardets kasern för att äta.

Under eftermiddagens lopp kom det många förfrågningar från Kämp, man begärde tilläggsuppgifter om någon detalj, man behövde bakgrundsfakta, personuppgifter och extra information av många slag. Då dessa var klara begav sig pojken åter iväg för att föra informationen dit den skulle.

På det här sättet förflöt också eftermiddagen i arbetets tecken om det inte avbröts av alarm, också bombningarna krävde dagsljus för att lyckas. Man fick sitta många timmar i bombskydd och vänta på ’faran över’-signalen utan att kunna göra någonting, och normalt måste de förlorade arbetstimmarna tas igen genom kvällsarbete.

Den 13 mars 1940 – på grund av överbelastning i växeln först på eftermiddagen – måste pojken föra ut sitt allra tyngsta och sorgligaste budskap. Hela nationens trångmål hade gjort också utlänningarnas ansikten allvarliga i Kämps aula. Statsrådets Informationscentral fortsatte sitt arbete ännu någon tid också efter detta, men då stafetten inte längre behövdes som utdelare av lägesmeddelanden, fick han återvända till sin hemort och anmäla sig där till sin Skyddskår med orden ”uppdraget utfört”. Det var soldatgossens vinterkrig.