Då det gäller förberedelserna för Finlands självständighet intar Jeppo en verklig hedersplats och framstår, åtminstone tidvis, som den viktigaste orten i vårt land.

Då första världskriget utbröt sommaren 1914, började Carl Jonathan von Essen på Kiitola fundera på hur läget borde utnyttjas. De ryska motgångarna i kriget kunde möjliggöra ett lösryckande från tsardömet.

En annan som umgicks med liknande tankar var Juho Ekola i Härmä, von Essens goda vän sedan sekelskiftets motståndsrörelse. Ekola tog tåget till Jeppo, och fick vid ankomsten till Kiitola veta, att von Essen föregående dag hade avsänt ett brev till honom och framkastat tankar på åtgärder, som syftade till Finlands självständighet.

Så började ett intensivt samarbete mellan de två. Regelbundna möten hölls på Kiitola och dit inbjöds aktivistiskt tänkande personer från grannbyarna. Härigenom utvecklades ett unikt samarbete mellan språkgrupperna.

Man hade diskuterat och planerat en hel del, då man fick höra om jägarrörelsens uppkomst. Sedan den tagit form, kom Kiitola att bli central för självständighetsrörelsen. Essen kan betraktas som jägarrörelsens överbefälhavare i landskapet, och mötena i hans hem motsvarade generalstabsmöten.

Han knöt kontakter med ledningen i Helsingfors, med aktivistgrupper i Stockholm, och han besökte Lockstädter Lager. Tre av hans söner anslöt sig till jägarbataljonen, två hade fått militär utbildning i den gamla finska militären.

Hans viktigaste insats kom att bli etappverksamheten, alla dessa hemliga vägar från Finland, som sammanstrålade i Umeå, och som anlitades av omkring 350 blivande jägare.

Under sommaren 1916 kom den ryska aktiviteten att öka. Mindre sammanstötningar förekom, ett antal häktningar likaså. I slutet av juli månad stod det klart för von Essen, att det bara var en tidsfråga, innan turen var kommen till honom.

Tillsammans med sin son Carl Didrik, som på grund av sjukdom tagit avsked från jägarbataljonen, gav han sig iväg den 27 juli. Flyktvägen gick över Kvevlax och Replot, och det var efter kurragömmalekar med ryssarna man anlände till Umeå.

Fabriksverksamheten på Kiitola yllespinneri övertogs nu av sonen Jürgen, som också kom att ha ansvaret för fortsatt aktivistverksamhet. Stöd och hjälp hade han av brodern Wilhelm, som var bankdirektör i Jakobstad, men som ofta besökte Kiitola.

Det gjorde också gendarmerna. Vid deras första besök var inga män anträffbara. Ryssarna fick följaktligen återvända med oförrättat ärende.

Ett besök den 31 augusti blev mera händelserikt. Gendarmerna leddes av ryttmästare Sjatkovskij, som var stationerad i Jakobstad. Såväl Jürgen som Wilhelm var på plats och togs i ingående förhör. Ryssarna tycktes vid det laget veta, att medlemmar av familjen hade anslutit sig till jägarbataljonen. Bröderna von Essen vägrade underteckna förhörsprotokollet. Det gjorde också ett par arbetare, som gendarmerna hämtat från fabriken för att bevittna det. För sin vägran dömdes dessa två, Matts Ström och Jaakko Kuoppala, till en månads fängelse.

Den 10 september 1916 var en söndag. Wilhelm von Essen och hans hustru befann sig på Kiitola. Där fanns även aktivisten Johannes Björkman från Kvevlax. Man skulle dra upp riktlinjerna för fortsatta aktiviteter.

En beväpnad gendarmstyrka anlände från Jakobstad. Försöken att alarmera Kiitola misslyckades. Ryssarna observerades först då de var några tiotal meter från huset. Björkman och Wilhelm von Essen hoppade ut genom ett fönster och lyckades komma undan. Jürgen blev av någon anledning försenad, och då han äntligen var ute på gården, hade ryssarna hunnit fram. Ett skott avlossades mot honom och sårade honom, men han fortsatte springande ännu ett stycke. Två skott till sårade honom dödligt.

Allt tyder på att det i främsta rummet var Wilhelm von Essen som gendarmerna sökte få tag på. De trodde också till en början, att det var honom de hade skjutit.

Han kunde efter detta inte stanna kvar i landet. Via Vassor och Replot sökte han sig till Umeå, dit han anlände den 16 september.

Jürgen von Essens död innebar slutet för jeppoetappen och var en stor förlust för aktivismen i Österbotten.

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Stenarna talar